Heroes
Heroes är en amerikansk science fiction-serie.
Vad kan jag berätta om den här serien då? Till att börja med, efter att ha sett trailern med den där blonda hejaklacksledaren som hoppade från en bro eller vad det nu var, och slog axeln ur led och så vred hon tillbaka den igen, ja då hade jag inte alls tänkt se serien.
Jag tänkte, ok, bara en Buffyserie till ungefär. Gäsp. Men så märkte jag att nästan alla killarna i serien var jättesnygga eller åtminstone gulliga eller kul och charmiga. (Gissa vilken som är vilken haha).
Naturligtvis är handlingen jätteintressant också. Mycket intressantare än jag trodde. Jag tycker jättebra om de flesta killarna – Mohinder, Peter, Isaac och självklart Hiro. Till och med hejaklacksledarens polare är rätt gullig på sitt lite töntiga sätt.
Men jag tycker inte om tjejerna alls. De är bara – jag vet inte – så äckliga. Men det är ju bara som jag ser det. Jag är säker på att de flesta killarna och många tjejer också kommer att tycka om dem. Och även om du inte gör det är serien bra i alla fall.
Om du inte har sett den än, handlar den om en grupp människor, de flesta unga, som plötsligt märker att de har ovanliga förmågor (”superkrafter”). De försöker komma till rätta med hur deras liv har ändrat sig, och de kommer snart att tvingas bestämma sig för om de vill vara goda eller onda. Om det låter spännande, passa då på att se serien. Jag tror du kommer att gilla den.
Dr Who
Dr Who är en brittisk science fictionserie. Om du inte har sett den så kanske du är nyfiken på vad den handlar om. För det första: den är väldigt annorlunda än de amerikanska serierna. Engelsmännen har en lite ovanlig humor som det tar ett tag att vänja sig vid.
På grund av att jag inte är riktigt van än, inte bara vid humorn utan stilen i allmänhet, tycker jag att kvaliteten på avsnitten är lite blandad. Vissa är både hemska och sorgliga, andra faller lite platt. En del är faktiskt rätt så obehagliga. Men nu när jag har hunnit ganska långt i serien börjar jag faktiskt vänja mig.
Om du får chansen att se den här serien och inte är säker på om du vill följa den, så föreslår jag att du ger den en chans. Se ett par avsnitt innan du bestämmer dig.
Här kommer en kortfattad beskrivning av vad serien handlar om.
I första avsnittet får man lära känna en engelsk tjej som heter Rose. Hon upptäcker att det håller på att hända något konstigt på varuhuset där hon arbetar. Skyltdockorna beter sig lite ovanligt, för att inte säga hotfullt.
Plötsligt dyker en man i fyrtioårsåldern upp, i alla fall ser han så ut. Han hjälper henne komma undan de läskiga skyltdockorna. Snart får hon veta att de där dockorna bara är en del i ett större problem.
Mannen presenterar sig som Doktorn. Det visar sig att han brukar dyka upp när jordens befolkning är i fara. När allt har ordnat sig för den här gången, erbjuder han Rose att följa med honom i sitt telefonhyttliknande rymdskepp, TARDIS. Det kan både resa i rymden och i tiden, så Rose tackar ja. Hon råkar ut för en massa faror tillsammans med Doktorn.
Mer ska jag inte säga om handlingen. Men som sagt. Ge serien en chans. Som alla brittiska serier håller den bra kvalitet. Sen får man säga vad man vill om den speciella humorn.
Serien är något av en kultserie i hemlandet, åtminstone den ”gamla” serien som började på 1960-talet och höll på ända fram till slutet av 1980-talet. Av någon anledning, kanske att Doktorn alltid är rätt så fjollig, är den särskilt populär bland homosexuella män.
Det levande slottet
Filmen Det levande slottet – Howl’s Moving Castle – av den japanske filmskaparen Hayao Miyazaki, bygger på den walesiska författaren Diana Wynne Jones’ bok Det levande slottet. Det har blivit en ganska annorlunda historia än boken filmen bygger på. Många av DWJ:s fans hatar filmen. Vissa har aldrig läst boken och vet inte vad som saknas. Jag tillhör de få som tycker om båda. Visserligen är det mycket som saknas i filmen jämfört med boken, men det är ändå fascinerande att få ”se” allt det man bara tänkt sig tidigare.
Howl – som har ryckte om sig att stjäla unga flickors hjärtan – är verkligen så fåfäng och metrosexuell som han framstår i boken. Väldigt söt. Egentligen stjäl han bara flickornas hjärtan på det sättet att han förför dem, får dem att älska honom och så lämnar han dem.
Det som spelar den viktigaste rollen i filmen är nog titelns slott. Tänk att bo i ett slott som kan vandra omkring vart man vill? Dessutom, slottet kan byta form när Howl vill. Anledningen är en elddemon som heter Calcifer. Han lever på ett sätt i symbios med Howl eller snarare med hans slott. Det är Calcifer som får slottet att ”leva”.
Men jag kanske ska börja med en kort resumé av vad filmen handlar om. Huvudpersonen – om man inte räknar Howl – är en tjej som heter Sophie. Hon är dotter till en numera död hattmakare. Mamman dog tidigt, men pappan gifte om sig, så Sophie har en styvmor. I boken finns det två systrar, men i filmen bara en. Det är lite svårt att förstå allt på grund av det, men å andra sidan får väl inte allt plats i filmen.
Sophie vet att det aldrig kommer att gå väl med en äldsta dotter i en familj, så hon väntar sig inte mycket. Däremot har hon mycket sunt förnuft och båda fötterna på jorden.
En dag träffar hon både en mycket vacker ung man, som hjälper henne att ta sig till konditoriet där hennes syster jobbar, och en häxa – Ödehäxan – som lägger en förbannelse över henne. Plötsligt är Sophie inte en hattmakarlärling längre, utan en gammal tant. Eftersom hon inte vill visa sig för resten av världen så där vandrar hon istället iväg.
Ute i ödemarken dit Sophie tar sig får hon se det berömda slottet men också en fågelskrämma som dyker upp vart hon än går. Fågelskrämman hjälper henne ta sig in genom slottets bakdörr och där anställer hon sig själv som Howls hushållerska/städerska.
Hon hoppas kunna få sin förbannelse bruten, men för att få det, måste hon lösa Calcifer, elddemonen, från sin förbannelse. Det är ganska komplicerat, allt som händer. Mer komplicerat blir det av att allt känns lite avhugget, på grund av att filmskaparen måste försöka få in hela handlingen i filmformatet.
Trots det tycker jag att Det levande slottet är en väldigt spännande och bra film. Om du gillar fantasy och tecknade filmer, kommer du nog att tycka om den här. Men det är nog bäst att du läser boken också.
Jag ska bara nämna att en del av rösterna görs av Vanna Rosenberg, Kim Sulocki och Johan Ulvesson. Den senare är perfekt som den gnällige Calcifer. I den engelskspråkiga versionen gör Billy Crystal Calcifers röst. Det måste också passa bra.
Bleak House
Den här gången vill jag ta upp Bleak House, som bygger på en klassisk roman av Charles Dickens. En väldigt bra serie. Jag älskar historiska serier, lika mycket som deckare – en del i alla fall. För er som inte känner till serien, kan jag nämna att Gillian Anderson från Arkiv X spelar Lady Dedlock. Det finns fullt av andra kända (och duktiga) skådespelare, mest brittiska.
Det här är en sorglig historia om tre föräldralösa unga människor av mystisk bakgrund, ett rättsfall som har hållit på under generationer och obesvarad kärlek, för att nämna några ingredienser. Du kanske tycker att det låter som en vanlig såpa, och på ett sätt kanske det var vad Dickens avsåg, men jag tycker det har gjorts mycket bättre än så.
Här finns en massa elände och orättvisor, men jag antar att det var så på Dickens tid. En annan sak som kanske förvånar moderna tittare är den något överdrivna vänskapen mellan flera av de unga tjejerna i serien. Kanske var folk mer temperamentsfulla på den tiden, eller så visste kanske inte Dickens så mycket om unga kvinnor.
En annan sak som kanske inte alltid framgår för moderna (eller svenska) tittare, är Dickens sätt att hitta på humoristiska namn på karaktärerna. Dedlock – deadlock – något man kanske kan säga om rättsfallet, Flite – flight – om en kvinna som har en massa fåglar. Nemo (ingen på latin) – ett alias för en man som har ett hemligt förflutet. Den här listan kan förlängas, men det räcker väl nu. En del namn kanske han bara valde för att de skulle låta absurda, men andra har någon form av avsiktlig mening.
Hur som helst, om du tycker om historiska serier, får du inte missa den här (om den nu går en gång till). Om du tycker om klassikerna har du ännu större anledning att se Bleak House. Kom igen, du vet att du vill.
Abhorsen
Abhorsen är sista boken i trilogin om Sabriel. Det finns kanske inte så mycket mer att säga om den här boken. Här fortsätter kampen mot de onda krafterna. Sabriels son hittar sitt rätta yrke. Han var Abhorsen-under-utbildning men är det verkligen rätt för honom?
I den här boken får man träffa Lirael igen och dessutom ”den vanryktade” hunden. Hon gör vad hon gör bäst – är vanryktad. Till och med när ett pris måste betalas, hittar hon ett sätt att – undgå det, eller nästan i alla fall.
Man kommer i kontakt med fler ”levande” döda, och det som är ännu mer skrämmande – en människa som har blivit smittad av det onda. Han är god, men något inne i honom är det inte och det finns inte mycket hopp för honom. Det är tydligt, redan från början, att han kommer att få ett tragiskt slut. Om nu inte Lirael och Sabriels familj kan göra något för att rädda honom.
I slutet av boken är jag fortfarande nöjd med handlingen och karaktärerna, så jag kan rekommendera den till alla som tycker om lite annorlunda fantasy. Den här trilogin är faktiskt med bland de fantasy-läsupplevelser som jag tyckt bäst om någonsin.
Lirael
Lirael är en Clayr utan att vara ”synsk”. Hon kan inte se in i framtiden. Clayr är ett folk av ”fjärrskådare”, som bor under en glaciär långt norrut. Mer eller mindre vid nordpolen, verkar det som. Lirael är en särling bland dem. När hon är vuxen, har hon fortfarande inte fått sin gåva, så hon får börja arbeta i biblioteket.
Biblioteket är ett enormt ställe, fullt med låsta rum och salar som kan vara farliga att gå in i. Det har byggts upp under generationer och inte alla bibliotekarier kommer ens ihåg varje enskilt rum i det, eller säkerhetsmekanismerna som skyddar dörrarna.
Här är ett exempel på hur stort och farligt det här stället är: när Lirael börjar arbeta där, får hon en visselpipa, så hon kan kalla på hjälp om hon skulle behöva.
Ganska snart efter hon börjat arbeta där, hittar Lirael en liten statyett av en hund. Den har den ovanliga egenskapen att den kan bli levande – i naturlig storlek för en hund. Hunden berättar för Lirael att hon heter ”Den vanryktade hunden”.
Hon blir Liraels enda vän, och hjälper henne att utforska det vidsträckta biblioteket, efter arbetstidens slut. Den delen av boken är som ett eget äventyr.
Så en dag får Lirael veta vad som är hennes sanna öde. Inte förrän då förstår läsaren vilken koppling hon har till Sabriel.
Lirael måste lämna sitt hem och resa långt bort för att hjälpa till med att hindra en stor ondska från att sprida sig. Hon får också veta vilket som är hennes rätta yrke.
Hennes uppdrag för henne bortom livets gränser.
Den här berättelsen är väldigt mörk och skrämmande. Du kommer att få läsa om flera ”levande döda” och flera av huvudpersonerna råkar ut för stora faror.
Som den första boken i serien om Sabriel, är Lirael väldigt välskriven, spännande och skrämmmande. Jag tyckte om Lirael redan från början och jag kunde till och med identifiera mig lite med henne. Jag har inte heller hittat min plats i livet. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att upptäcka mitt ”öde”, som Lirael, men det gör det i alla fall lättare att förstå hennes situation, trots de uppenbara skillnaderna.
Jag tyckte om det mystiska och till och med olycksbådande biblioteket och mest av allt ”Den vanryktade hunden.” En väldigt bra följeslagare för ett så farligt uppdrag.
Om du tyckte om Sabriel, är jag säker på att du kommer att tycka om Lirael också.
Sabriel
Jag är verkligen glad att jag upptäckte boken Sabriel av den australiske författaren Garth Nix. När jag hade läst den första boken kom det snart en uppföljare – Lirael. Då höll jag redan tummarna att den tredje delen i trilogin skulle komma snart. Jag minns inte exakt hur länge jag fick vänta. Inte så lång tid tror jag.
Alla tre böckerna är fantastiska. Välskrivna, fantasifulla och detaljrika. Jag är speciellt förtjust i kartorna och hela kulturen. Sabriels värld är trovärdig och på ett sätt realistisk.
Jag kommer inte ihåg om jag har nämnt det här tidigare, men jag är lite trött på de vanliga svärdsfäktande ”medeltida” fantasyböckerna. Det betyder inte att jag inte kan bli gripen av en sån berättelse.
Chansen är bara större att jag fastnar för en välskriven berättelse som utspelar sig i en värld som liknar vårt sena 1700-tal och det tidiga 1800-talet. Jag tycker också väldigt mycket om fantasy som utspelar sig i en värld liknande vår 1900- eller 2000-talsvärld.
En del av dem kan bli lite som en blandning mellan science fiction och fantasy. Normalt är jag egentligen inte förtjust i modern SF, men i den här utformningen fungerar det för mig.
Men tillbaka till Sabriel. I första boken är hon en ung flicka som fortfarande går på internatskola. Där går hon för att hennes pappa är Abhorsen – en sorts god nekromantiker. Hur som helst har han starka magiska krafter. Han bor i en slags magisk värld som – bokstavligt talat – finns alldeles intill den ’moderna’. I det här fallet är det motsvarande det tidiga 1900-talet. När jag säger bokstavligt, betyder det att det finns en verklig gräns man kan korsa. Gränsområdet är ganska speciellt.
Teknologi fungerar inte så bra, så soldaterna som vaktar gränsen kan inte använda sina gevär där, utan måste ha bajonetter och andra skarpa vapen. Beroende på hur vinden blåser kan en massa farliga varelser komma över till den moderna sidan av gränsen. Soldaterna är där för att hindra dem från att göra det.
Sabriel har redan varit inne i dödsriket medan hon lärt sig nekromanti av sin pappa. Hon har i alla fall varit på andra sidan de första grindarna. Bortom dem blir det svårare.I teorin kan hon väcka döda eller i alla fall kalla tillbaka deras själar, men det ska hon egentligen inte göra. Det är för farligt.
Trots det väcker hon upp en liten kanin som blivit påkörd av en bil. Sabriel kan inte motstå frestelsen att göra det, när hennes lilla skolkamrat står och gråter över sin lilla kanin. Inget farligt händer på grund av det, men snart blir det farligt ändå.
Sabriel studerar ”vanlig” magi i skolan, som därför inte ligger för långt bort från gränsen. Deras lärarinna kallas ”magistrix”. Det tycker jag låter som en cool titel. Bara de äldsta flickorna får studera magi, men Sabriel är förstås redan väldigt bra på det.
När faran kommer efter henne måste hon återvända till sitt hem på andra sidan gränsen för att försöka stoppa det onda som kommit från en annan dimension. Hon får hjälp av en sorts kattvarelse. Egentligen är det en demon som fångats av en tidigare Abhorsen. Den är ganska motvillig, men är tvungen att lyda en Abhorsen eller en blivande Abhorsen.
Det blir flera ”levande döda”, något som jag inte tycker så mycket om, en mystisk sovande person, svärd, ringklockor och massor av magi i den här boken. Jag ska inte gå in på för många detaljer om handlingen, men en sak kan jag säga. Den är inte lämplig för de yngsta läsarna. Delar av historien skrämde mig och jag var ganska vuxen när jag läste böckerna.
Sabriel är en hjältinna som jag gillar. Hon är tuff utan att vara grym och hon har integritet. Det är tydligt att hon är av det ”rätta virket” för att efterträda sin pappa när det blir dags.
Om du tror att du kommer att gilla en lite annorlunda fantasyvärld, chansa. Läs Sabriel. Om du tycker om den, kommer du att gilla de andra två böckerna i trilogin.
C.R.A.Z.Y
På juldagen 1960, föds Zac, som fjärde sonen i en familj som så småningom får totalt fem söner. Redan när han föds, dör han, men läkarna lyckas få liv i honom. Då tappar hans äldre bror honom i golvet. Under de följande tjugo åren dör Zac nästan två gånger till.
Zac visar sig tidigt vara annorlunda än sina bröder. Han har t ex en vit lock i håret. Hans religiösa mamma får snart intrycket av att han är någon form av kristusgestalt, särskilt älskad av Jesus. Hon tror att han har förmågan att bota sjuka. Vad han definitivt kan är att få sin yngste bror att sluta gråta och somna snällt.
Zac är ovän med åtminstone en av sina äldre bröder men annars älskar alla honom. Själv älskar han sina föräldrar, men märker snart att han har karaktärsdrag som gör att pappan betraktar honom med tvivel och oro. Är Zac kanske ingen ”riktig” man? Redan innan Zac är vuxen kämpar han emot sin personlighet. Han vill ju inte att pappan ska sluta älska honom.
Innerst inne inser Zac snart att han inte är som andra pojkar. Han dras till andra killar, bl a kusinens sexige pojkvän. De två röker marijuana tillsammans på ett rätt så intimt sätt.
Till slut kan inte Zac dölja sin rätta läggning längre, och det blir en explosiv uppgörelse med pappan, som kör iväg sonen. Zac försvinner då ur landet (Kanada) och reser till Israel för att fullgöra pilgrimsresan som mamman alltid drömt om att göra.
Samtidigt drabbas familjen av en katastrof, just när Zac nästan lyckats bli vän med sin äldre bror.
I filmen får man följa ungdomskulturen under tjugo år. Det blir mycket musik och sjuttiotalsmode.En sak som jag personligen uppskattade var att filmen var på franska.
Jag tyckte mycket om den här filmen, trots att den var ganska sorglig. Ändå slutar den lite hoppfullt. Om du gillar historia och musik kanske du kommer att gilla den här filmen.
Se den, om du tycker att det här låter intressant, annars finns det ju många andra filmer du kan välja.
Höök
Det verkar finnas ett oändligt intresse för deckarserier här i Sverige, och jag kan inte annat än hålla med. Deckare är (eller kan i bästa fall) vara spännande. En aktuell serie på SVT heter Höök. Första säsongen finns numera att köpa på DVD.
Här finns ytterligare en tuff, kvinnlig polis. Det är jättebra. En sak jag tycker mindre om med många av de här kvinnliga poliserna är att de är rätt så otrevliga. Tuff behöver inte betyda elak. Eva Höök är ovänlig och osmidig mot sina underlydande. Visserligen är åtminstone en av dem rejält negativ till henne. Det är en äldre manlig kollega som själv sökte hennes jobb, men inte fick det. I övrigt har hon en mycket äldre manlig kollega, en som är något yngre och så en äldre kvinna. Men jag kan inte låta bli att tänka att hon kunde vara lite vänligare mot sina kollegor. Jag tror det lönar sig i längden.
Privat lever Eva Höök med sin son som är tretton år och tidigare har blivit mobbad. De två bor hemma hos Evas bror, som är socialarbetare. Brorsan har inte särskilt mycket personlighet.
’
Under seriens gång får man veta en del om Eva Hööks privatliv. Detsamma gäller några av hennes underlydande.
I början av serien handlar det om en serie brutala mord, som verkar ha ett samband med varandra. Längre fram går man in på bl a problemet med trafficking.
Det här är en rätt okej serie. Kanske inte som de bästa brittiska eller amerikanska, men ändå ganska bra. Om den skulle gå i repris, kan jag rekommendera den. Detsamma gäller säsong 2. Något förvirrande är det nu en ny skådespelare som spelar Eva Höök, och det verkar ha gått flera år sedan sist. Hennes son som i slutet av säsong 1 var ungefär fjorton år är nu arton, har en några år äldre flickvän och är på väg att flytta hemifrån.
Den danska serien Anna Pihl har blivit väldigt populär. Personligen kan jag inte förstå det. Till skillnad från Anna Pihl, handlar faktiskt Höök om ”riktiga” deckarfall, inte en polis vardag, om du förstår skillnaden. Jag föredrar att följa ett fall, där man samtidigt får se delar av polisernas privatliv, framför en serie där man får följa allt i en polis liv, och dessutom i förbifarten får se lite av fallen hon ska lösa. Hoppas det förklarar lite hur jag ser på saken.
Eccentric Circles av Rebecca Lickiss
Fantasyboken Eccentric Circles (vet inte om den har översatts till svenska än) kan jag verkligen rekommendera. Författaren – Rebecca Lickiss – är förhållandevis ny. Jag känner bara till en bok till av henne. Den heter Never After. Båda är kul, intressanta och välskrivna, men jag tycker att Eccentric Circles är något bättre.
Kanske beror det på att det handlar om en tjej som har en del gemensamt med mig. Inte den roliga, men totalt helknäppa hippiefamiljen, utan hennes övriga situation. Hon är nämligen en singeltjej som också är opublicerad författare. Där slutar tyvärr likheten. Fast jag kanske inte ska säga tyvärr. Det händer en hel del saker i hennes liv som jag inte skulle vilja hände i mitt liv.
När boken börjar har hennes mormorsmor (jag tror det är mormorsmor, men när jag läste om boken, verkade det som det var mormor istället, men jag tror ändå att kvinnan var två generationer äldre, hon var nämligen över hundra år gammal) just dött. Piper som huvudpersonen heter får ärva släktingens hus, för hon är ju så bra på böcker.
Hennes uppgift blir att städa ur huset och sortera alla böcker hennes äldre släkting samlat på sig. Medan hon håller på med det får hon med hjälp av sin släkt, som driver henne till vansinne – varför förstår jag faktiskt inte, de verkar kul – ett jobb i en bokhandel. Lyckliga hon.
Men medan hon håller på att göra i ordning i huset upptäcker hon en del ovanligt. Det finns nämligen mer utrymme bakom huset än som borde kunna finnas. Närmare bestämt en hel fantasyvärld. Hon möter också en otroligt vacker alv – som är bard eller något sådant – han kallar sig rimsmed eller ordsmed, som den direkta översättningen blir. Dessutom finns det en dvärg – som har en egen grotta där han hackar fram ädelstenar, en gammal grinig trollkarl som bor i ett torn och flera riktigt irriterande småälvor som flyger omkring och busar, ibland ganska elakt.
Snart får Piper veta att hennes mormor (eller mormorsmor) blev mördad och hon måste ta reda på vem som gjorde det. Men boken är lite mer komplicerad än så. Förutom mordfallet, handlar det om hur vår världs litteratur påverkar och förändrar Faerie – den där andra världen.
Ett exempel är att en alv (elf) tidigare ansågs vara vad vi skulle kalla en liten nisse, som vanligtvis kunde ses sittande på en flugsvamp, men efter Tolkiens monumentala insats är alverna numera långa, vackra och poetiska.
Det här är en ganska unik idé inom fantasylitteraturen.
Hur som helst, Piper blir kär i Aelveron (den sexige alven) men vet inte om hon kan lita på honom. Så småningom dyker det upp ledtrådar som tyder på att han tidigare förfört hennes mormorsmor och sedan dödat henne. För att öka förvirringen hittar Piper också ledtrådar som pekar på andra fantasyvarelser. Dessutom bråkar småälvorna hela tiden och Piper irriteras som vanligt på sina släktingar.
Det är till exempel så, vilket jag, och antagligen de flesta läsarna, tycker är kul, att hennes familj utan någon som helst förvåning accepterar Aelveron. När Piper protesterar påpekar en familjemedlem att han ju i alla fall har större anledning än de flesta att tro sig vara en alv – han ser ju ut som en. Pipers lillebror väser ilsket att den där snyggingen aldrig ska få träffa hans flickvän.
Till slut löser Piper fallet, räddar Faerie och sin egen värld, och lyckas ge mormors spöke frid. Inte dåligt för en arbetslös författare. Och efter allt det har hon fortfarande kvar Faerie på sin egen bakgård och sitt jobb i bokhandeln.
Läs boken, du kommer att tycka om den. Den är både rolig, spännande, intressant och romantisk.
Denna titel finns ännu inte hos Bokus, men här finns en annan av henne
