Blogga på svenska
Hjälp! Jag kanske riskerar att glömma mitt eget språk!
Den senaste veckan har jag efter ett långt uppehåll börjat blogga igen. På engelska. Det är bara på de bloggarna jag kan räkna med att någon läser mina inlägg och det är ju egentligen därför man bloggar, inte sant? Jag kan tjata mig till att någon närstående läser, och även om det naturligtvis betyder något, är det inte riktigt samma sak som att få läsare spontant, så att säga.
Nu måste jag skärpa mig. Även om ingen mer än jag själv läser, måste jag börja skriva alla inlägg på båda språken, annars kanske jag börjar glömma svenskan, fast jag bor här i Sverige.
Eftersom jag är såpass ensam, kan det gå veckor innan jag har anledning att verkligen prata med någon, utom mina närmaste. Klart jag säger hej till grannar, folk i affären osv, men riktiga diskussioner som handlar om något vettigt – det kan jag bara ha på nätet eller i telefon. Jag måste hitta ett sätt att använda mitt eget språk. Annars skulle det ju vara under all kritik.
Mät din snorre!
Jag har just läst en jättekul artikel om hur svårt svenska språket kan vara för invandrare. Inte nödvändigtvis grunderna, utan att verkligen förstå alla nyanser. Att kunna skämta. Egentligen stämmer det nog för de flesta språk. Undra på att det tar så många år att verkligen lära sig ett språk flytande, inte så som många svenskar anser sig kunna engelska, så där lite lagom, så de hjälpligt kan hänga med i Hollywoodfilmer och förstå internet (men knappast verkligen använda det internationella internet).
Hur många gånger har du förresten läst en rubrik till ett blogginlägg på bruten svengelska? Författaren tror säkert att hon/han behärskar engelska, men ibland kan det se väldigt roligt ut. Översättningen är gjord med hjälp av en onlineöversättningstjänst. Vilken tur att svenska och engelska är så lika. Redan tyskan blir det svårt med och finska och andra språk som är ännu mer olika svenskan/engelskan är nästan omöjliga att förstå med hjälp av en sån tjänst.
Språk – svenska
Här kommer nästa del i min lilla serie blogginlägg om språk.
Jag tänkte faktiskt börja med svenska – mitt eget språk. Det kanske inte är så häftigt som en del andra språk som talas av en massa människor, kanske på fler än en kontinent. Men vi har faktiskt ett intressant och, tycker en del, vackert språk. Jag kan inte avgöra om det är vackert eller inte. Om man har hört ett språk talas sedan innan man föddes, så är det svårt att tänka på det som vackert eller fult.
En sak som jag är helt säker på är i alla fall att svenskan är inte det ”värsta” språket i världen. Men tyvärr tyckte jag nästan så när jag var yngre. Jag var övertygad om att svenskan snart skulle dö ut bland annat på grund av en massa anglicismer. Varför ska man ha olika språk om alla börjar låta precis som engelskan, egentligen?
Svenskan är uttrycksfullt, och precis lika bra som något annat språk i världen. Det kanske är svårt att lära sig. Men det är inte heller så lätt att avgöra när man pratat språket hela sitt liv.
Även om det inte talas på flera kontinenter så är det faktiskt ett ganska viktigt språk i Östersjöområdet. Det är modersmål för 300 000 människor i Finland förutom de ungefär 9 miljoner svenskar som talar det. Dessutom används det som ett andra eller tredje språk i bland annat Estland (och naturligtvis i Finland, av människor med finska som modersmål).
Har du någon gång undrat var gränsen går mellan språk och dialekt? Efter vad jag förstår brukar man inte kunna förstå andra språk utan att ha studerat dem först. Men vi förstår ju norska, och med lite ansträngning, danska också (fast vi får ju lära oss lite om dem i svenskundervisningen i skolan). Enligt den vanliga principen skulle våra språk alltså inte kunna kallas för språk, utan borde räknas som dialekter. Egentligen kanske vi talar nordiska (och i Sverige mer exakt östnordiska).
Jag brukar titta på tv-serien Värsta språket. Där har jag lärt mig en massa kul och intressant om svenskan, och andra språk. Det kan jag verkligen rekommendera. Fredrik Lindström har också skrivit några böcker om vårt språk. Läs dem. Det är både kul och intressanta.
Visste du förresten att det vi kallar svenska egentligen inte alls bara härstammar från rena urnordiskan (som kanske lät lite som isländska och älvdalska).
Under medeltiden påverkades svenska språket bland annat av tyskan. På medeltiden verkar det som om folk på Brittiska öarna, Island, Grönland, Färöarna, hela Skandinavien och i åtminstone norra Tyskland kunde förstå varandra, ungefär som svenskar och danskar kan förstå varandra idag. Det är faktiskt ganska häftigt.
Med kristendomens införande och kyrkans ökande makt i Sverige (och naturligtvis i övriga Norden) blandades en massa latin in i språket.
Under 1600-och 1700-talen var Frankrike en stormakt i Europa (fast fram till början av 1700-talet var faktiskt Sverige en mindre stormakt, främst i Östersjö-området). Från Frankrike kom också en massa kultur och vetenskap, så franskan påverkade svenskan ganska mycket under den här tiden.
Sedan andra halvan av 1900-talet har engelskan börjat sitt segertåg över världen – och naturligtvis också i Sverige.
Svenskan, tillsammans med övriga nordiska språk, andra germanska språk (som tyska, engelska och holländska), slaviska språk (som polska och tjeckiska), romanska språk (som franska, italienska, spanska och portugisiska) och till och med grekiska tillhör allihop den indo-europeiska språkgruppen. Men det gör inte finskan, och inte heller estniskan, samiskan och ungerskan, för att ta några exempel. De tillhör istället den finsk-ugriska språkgruppen. Jag ska bara nämna en annan språkgrupp, fast det finns ganska många i världen. Arabiska och hebreiska hör till den semitisk-hamitiska språkgruppen.
Nysvenska
Så där, nu hörde jag det igen. Nysvenskan. Snart förstår vi inte varandra alls.
Här följer några exempel: (ni som inte bor i Stockholmstrakten fattar nog vad jag menar) numera ägnar man sig åt ”passionssparande” – betyder det att folk sparar på passionen till ett senare datum?
Alla sche-ljud utom ett har rationaliserats bort. Allt låter likadant nu.
Och så det här: Kristina uttalas numera Kistina och den som gjort något fel får stå ut med att få ”kitik” och – det här skäms jag nästan för att nämna – det politiska partiet ”kissdemokraterna”. Undrar vad de jobbar med?
Här kommer ett gammalt exempel, men det är lika aktuellt idag som när jag först hörde det: for-sätta. Vad betyder det? Vad är en for – eller ska det vara fora? Och var sätter man den och varför?
Vi får heller inte glömma den ohälsosamma drycken ”mjulk”, den vackra årstiden ”hust” som vi upplever just nu och till slut, i Idol och liknande ”pogram” blir ju folk som bekant ”utrustade” – med vad då, får jag fråga? (Sångröster, eller?) Publiken eller juryn ”rustar” ju på dem, vad det nu betyder.
Till slut, det här exemplet har jag reagerat på i flera år nu: ”fopp-boll” – vad sjutton är en eller ett fopp? Var sitter den eller det? Är det en kroppsdel? Obs! Har inget med foppa-toffel att göra, får man väl anta – det uttalas ju annorlunda.
Vackraste ordet
Det har talats mycket om vilket som är det vackraste ordet i svenska språket. En del säger kärlek, och tycke och smak kan man ju inte diskutera. Var och en har sin åsikt. Personligen uppfattar jag att den där frågan “vilket är det vackraste ordet” gäller mer än bara betydelsen. Det måste till något mer.
Andra kanske inte tycker att det krävs så många kriterier. Vackert för en del kanske enbart ligger i betydelsen. Som sagt, var och en har ju rätt att tycka vad den vill.
Länge kunde jag inte komma på något, fast jag naturligtvis har favoritord, som t ex blått (det ser inte så vackert ut som ord, tycker jag, men färgen tycker jag om), hund, katt, syster, familj, hem, böcker osv.
Hur som helst, så kom jag på det. Lindra. Det är nog det vackraste svenska ordet. Smaka lite på det. Lin-dra. Det låter mjukt och sött. Snällt, liksom. Och det inte bara ser ut och låter vackert, utan betyder något ganska trevligt också. Det hade ju inte varit så kul om det varit en synonym till tortyr, t ex, eller illamående, eller att förlora.
Så där har ni det. Mitt vackraste ord. Lindra.
Särskrivningar
En sak som jag verkligen avskyr är särskrivningar. Jag tycker inte att det finns någon som helst ursäkt för att skriva så. Inte heller allvarliga grammatiska fel som upprepas igen och igen i en och samma text. Detsamma gäller återkommande stavfel. Läser folk inte några böcker alls? Eller litar de blint på sitt ordbehandlingsprogram? Word har faktiskt inte alltid rätt. Om man tänker efter vilket språk det är skapat för från början, så förstår man lätt varför man inte kan gå efter vilken stavning en amerikansk programvara rekommenderar. För övrigt tror jag att idrottsreportrarna på tv och tidningar har ett stort ansvar för nedbrytningen av vårt språk. Idrott förresten ska vi bara inte tala om. Jag avstår från flera kommentarer.
Språket – utveckling eller?
Nu måste jag bara klaga lite igen… Vad har egentligen hänt med vårt svenska språk?
Visserligen är jag vegan, men jag kan i alla fall uttala mjölk. Dricker ni andra ”mjulk”? Nyss såg jag ett inslag på tv om ”Tolvkillingsoperan”. Låter gulligt. Jag menar, de är ju så söta när de får ”mjulk” av sina mammor… Har ni märkt att de viftar på svansen då?
Nuförtiden ”sjänner” folk sig på alla ”mujliga” olika sätt, verkar det som, och en del reser ”usterut”. Lyckligtvis är det fortfarande sommar, men senare blir det som vanligt ”hust”.
Fattar ni överhuvudtaget vad ni säger längre?
Ok, ok. Det kanske räcker nu, men kom igen. Är det rimligt att språket förändras varje år? Flera gånger per år? Hur ska någon kunna förstå vad någon annan säger om det fortsätter så här?
Jag är fullt medveten om att ett språk som inte förnyas dör. Men om det förvandlas till oigenkännlighet vart tredje till vart femte år, kan man ju inte längre tala om ett språk. Ska vi ha 100 eller 1000 språk istället, eller kanske 10 000?
Går det att kommunicera med varandra längre då? Eller ska man behöva använda sig av engelskan ännu mer, bara för att kunna göra sig förstådd i sitt eget land?
Det har ju redan gått för långt med användningen av engelskan i vardagsspråket. Ännu mer skulle bara innebära att man blir tvungen att dödförklara svenskan och sluta använda det.
Och det skulle i alla fall jag tycka var väldigt synd.
