Filifjonkan går på visit

Om hur ett endaste ord kan få en Filifjonka att göra något oväntat.

När Muminfamiljen återvänt från höstens sista seglats, återvände alla – eller nästan alla – till sina hem. Man kunde nästan tro att allt återgått till det vanliga. Men när Filifjonkan med förnyad energi och glädje ägnat sig åt en nästan veckolång höststädning, återvände hennes tankar till Muminfamiljens hus och hennes egendomliga upplevelse där.

Delar av upplevelsen klarade hennes hjärna bara av att snudda vid, innan de flydde undan som skrämda små djur undan något mörkt och stort som passerar förbi dem i skogen. Men så var det några andra, kortare intryck som dröjde sig kvar.

Hemulen hade sagt att hon var ”konstnärlig”. Konstnärlig? Hon? Det hade ingen sagt tidigare. Aldrig någonsin hade någon ansett henne i besittning av någon enda liten talang. Men så hade han sagt. Filifjonkans kinder rodnade lätt vid minnet.

Säkert hade han inte menat så mycket med det. Kanske hade han bara velat smickra henne för att själv slippa ta på sig arbetet med att smycka huset inför Förfaderns fest.

Men ändå – ”konstnärlig”.

Vid det laget brukade Filifjonkan strängt tillrättavisa sig själv och återgå till sin normala sysselsättning, att sköta sitt hus och hem, som man bör inför den annalkande vintern. Frampå kvällen då hon satt vid sitt köksbord över en sista kopp te, slog det henne plötsligt att Hemulen var alldeles ensam i sitt hus. Klarade han verkligen av att rusta sitt hem inför vinterns stormar och iskyla?

Svaret blev, det kunde han nog inte. Det stod klart för henne att någon borde hjälpa den stackars tafatta Hemulen. Någon som var mer kunnig i den svåra konsten att förbereda ett hus för den långa mörka årstiden som var i antågande. Konstnärlig. Någon som var konstnärlig och kunde sköta ett hem.

Men tanken ingav henne en stark känsla av obehag. Hon hade innan det hastigt påkomna besöket hos Muminfamiljen mycket sällan besökt någon och aldrig så brådstörtat gett efter för en impuls. Filifjonkor är inte av sina natur impulsiva. De vet vad de kan och ägnar sig mycket gärna åt det, men betydligt mindre gärna åt annat, som de upplever som ”svårt”, ”främmande” och – här sänktes hennes inre röst till en viskning –  ”skrämmande”. Men tänkte hon så, stärkt av den lyckade upplevelsen – hon hade ju gått och besökt Muminfamiljens hus alldeles ensam, och klarat att återvända hem, likaså ensam. Hon hade klarat det! Och Hemulen hade sagt att hon var konstnärlig.

Hon sköt upp beslutet till morgondagen, i förhoppningen att hon då skulle ha glömt, eller helt enkelt ändrat sig. Förvånat insåg hon efter dagens första kaffekopp att beslutet istället hade mognat. Hon fann sig utan tvekan eller några som helst rysningar av skräck, förnuftigt påminna sig själv om vad hon behövde ta med sig.

Jag tar putstrasan med mig, för han har säkert ingen som är lika bra, och dammtrasan. Beslutsamt packade hon också ner lite av sitt utmärkt goda kaffe. Inte hade Hemulen lika gott kaffe, det kunde man inte vänta sig.

Vid ytterdörren tvekade hon lite, men skyndade så tillbaka till lådan i finrummet där hon förvarade ett par vackra stenar, en snäcka, några glänsande band, en liten burk full med pärlskimrande knappar – skatter insamlade under många år, alltid med en halvt skamsen blick över axeln. En Filifjonka samlade inte stenar och snäckor, som tosiga Mumintroll och Snorkfröknar. Ändå hade hon inte kunnat, eller – av någon anledning kände sig Filifjonkan ganska ofilifjonkigt upprorisk – velat – avstå från att unna sig dessa små skatter.

Kanske skulle hon – han hade nog ett bart och fattigt hem, den stackars Hemulen –

Bestämt pressade hon igen kappsäcken, låste dörren och lade nyckeln i sin varma höstkappa. Hon drog halsduken tätare om halsen och sneglade oroligt upp mot himlen som såg hotande grå ut. Nosen rynkade ihop sig, när hon ängsligt sniffade upp mot de täta molnen. Än var det inte för sent att ändra sig. Hon kunde gå en annan dag – men en annan dag kunde vädret vara ännu sämre. Dessutom skymtade hon faktiskt taket på Hemulens hus bara några kvarter bort. Om hon gick under träden på andra sidan den smala gatan kunde hon undvika att bli blöt, om regnet skulle hinna börja falla innan hon tog sig bort till Hemulens hus. Det tog bara tio minuter att gå dit bort, kanske inte ens det.

Sju minuter senare stod hon dröjande vid Hemulens grind. Högertassen darrade lätt där den hängde så nära handtaget att hon tyckte sig känna iskylan i metallen. Hon var så nervös att ögonen smalnade och hon sneglade sig om över axeln. Nästan ingen hade varit ute så här tidigt på morgonen. Ingen utom en Mymla med alla sina sju barn, skyndsamt på väg till handelsboden. En Homsa och något litet Knytt hade också sprungit förbi med kragarna uppvikta, och blickarna sänkta, också de ute på något brådskande ärende. Ingen av dem hade kastat en blick på Fillifjonkan. Och än sedan då? Hon hade minsann lika stor rätt som de att gå här i deras lilla stad.

Beslutsamt tryckte hon ner handtaget och gick uppför trädgårdsgången mot Hemulens hus. Väl uppe på trappan lämnade beslutsamheten henne och hon blev stående ett ögonblick för att samla sig. Hon flämtade till lite. Nu var det ju för sent att ändra sig. Nu måste hon ju knacka på.

Förskräckt tog hon ett steg bakåt när dörren svängdes upp, utan att hon alls snuddat vid den. I dörröppningen stod Hemulen. I ena tassen hade han en hammare, och i den andra en bräda. Han såg jäktad ut och Filifjonkan gnällde lågt. Hon hade kommit vid ett olämpligt tillfälle. Nu ångrade hon sin förhastade impuls att komma hit. Hon skyllde detta sitt förändrade beteende på Muminfamiljen och deras ogenomtänkta umgänge.

Hemulen spottade ut de spikar han haft i munnen, böjde sig ner och lade ifrån sig brädan i utkanten av trappan och tog upp dem.

”Jaså, här kommer du. Jag var just på väg för att laga en trasig bräda i uthuset där borta, men stig in så länge. Kaffepannan står på. Jag är strax tillbaka.”

Förvirrad stod Filifjonkan kvar på trappan. Det var inte så här hon tänkt sig besöket. När hon funderat en stund lugnade hon sig lite. Hemulen hade varit glad att se henne. Han hade bjudit in henne. Kaffepannan stod på. Han kunde lika gärna ha sagt Välkommen, men det spelade ingen roll. En Hemul kunde ju inte veta hur man uppförde sig.

Filifjonkan skrapade noga av kängorna på dörrmattan, ställde ifrån sig kappsäcken i farstun och efter en stunds ny tvekan, knäppte hon upp kappan. Hemulen hade en stor, faktiskt ganska fin och välgjord hatthylla. Långsamt och dröjande skakade Filifjonkan av sig kappan och studerade hängarna som hängde i en rad på stången under hatthyllan. Till slut hängde hon upp sin kappa allra längst ut i kanten.

Hennes tass sträckte sig efter kappsäckens handtag och gick med dröjande steg in mot ljuset som sipprade ut genom en dörrspringa bara några steg bort. Mycket riktigt var det köket. Elden sprakade i spisen och precis som Hemulen sagt stod en kaffepanna på den och spred en hemtrevlig doft i köket, som också var behagligt varmt. Gardinerna var däremot enkla och tunnslitna och duken på bordet en ful grov en i en obestämd gulbrun färg.

Här behövdes en konstnärlig insats, det syntes tydligt. Plötsligt kliade det riktigt i tassarna på Filifjonkan att sätta igång, men så gjorde man inte. Istället satte hon sig längst ut på kanten på en kraftig och faktiskt ganska välbyggd stol som stod borta vid fönstret. Hon kunde inte sätta sig med ryggen åt dörren. Hellre då fönstret.

Innan hon hann med mer än att slå sig ner hördes Hemulens steg i farstun.

”Där är du. Var så god, ta för dig av kaffet.”

Nu såg hon att ett par koppar stod på bordet. Hemulen hällde upp kaffe i båda kopparna. Vem hade han väntat på? Än en gång rynkades Filifjonkans nos nervöst. Om någon annan var på väg hit, då var hon ju bara i vägen.

Egendomligt nog verkade det som om Hemulen förstod hennes tankegång.

”Jag har bara två koppar. Det har aldrig behövts fler. Jag brukar ställa fram dem båda två, för det ser liksom mera hemtrevligt ut med två.”

Han betraktade henne liksom tveksamt, frågande.

Filifjonkan hörde sin egen röst svara.

”Ja, visst gör det. Mycket mera hemtrevligt.”

Jag låter ju inte alls så nervös som jag är, tänkte hon förvånat.

Hemulen tystnade och satte sig ner i soffan och tog upp sin kopp och höjde den mot munnen. Så var det som om något slog honom, och han satte ner koppen och reste sig upp hastigt och gick bort till diskbänken. Han öppnade ett skåp på väggen ovanför och tog fram en burk med tättslutande lock. Den ställde han ner på diskbänken medan han verkade leta efter något. Till slut fick han tag i ett outsmyckat enkelt fat och lade några kex på det. Så ställde han fram det på bordet. Burken fick stå kvar, och skåpdörren hade han bara skjutit igen.

”Varsågod”, trugade han igen och Filifjonkan sträckte ut tassen efter ett kex. Det var kanske inte helt färskt men ändå ganska gott. I alla fall åt hon sitt kex i tysthet, medan hon funderade på vad hon skulle säga. Man skulle konversera vid kaffebordet. Om Hemulen väntat henne, hade han nog bjudit in henne i finrummet, men säker kunde man inte vara. Inte med Hemuler.

När hon inte sa något, verkade det som om Hemulen kände sig tvingad att börja. Han harklade sig lite och så gled hans blick över Filifjonkan, tvekande, men ändå var det något i den som fick Filifjonkan att rodna lite igen. Hon såg bort och talade strängt med sig själv. Inte skämma ut sig när man var på visit.

”Jo, jag hade tänkt – Innan den första snön – hade jag tänkt – Om du inte var alltför upptagen hade jag tänkt bjuda in dig på visit. Nu när vi – ja, vi kände ju varandra tidigare också.”

Kände, var nog ett alltför starkt ord, tänkte Filifjonkan. De hade sett varandra på gatan. Ibland hade de stått i kö tillsammans hos handelsman. En gång hade Hemulen gått förbi hennes lilla trädgård och nickat vänligt men frånvarande. Själv hade hon gått förbi hans hus flera gånger, men bara någon gång hade hon sett honom ute, och då hade han varit fullt sysselsatt med något arbete.

Först nu insåg hon att hon också kunde ha bjudit in Hemulen till sitt hem. Det var ju välstädat och fint och redo för en visit från vem det vara månde. Än en gång rodnade hon, djupare den här gången.

”Ja, jag ska väl bjuda igen också. Om det passar nu i den här veckan eller kanske nästa?”

”När som helst.”

Där var den igen, den där tonen som fick Filifjonkan att skifta färg. Egentligen borde hon inte, han borde inte – men – varför skulle de inte bjuda varandra? De kände ju varandra nu, precis som han sagt. Hon letade i sin hjärna efter något att säga. Han hade kallat henne konstnärlig. Borde hon inte återgälda komplimangen? Han var – stor, ganska så stark, trodde hon, rentav lite – stilig? Hon hade aldrig tidigare funderat på om Hemuler var stiliga. En gång i sin ungdom hade hon sett en ung, stilig Filifjonk som hade varit bekant med hennes släktingar. En granne, en bekant, hon mindes inte. Han hade varit så stilig, men han hade inte alls lagt märke till den blyga Filifjonkan. Hon hade hört att han sökt sig till en teater. Ordet sände ilningar längs ryggraden på Filifjonkan. Tänk om hon en dag kunde gå på teater? Kanske kunde hon gå i sällskap med – Men en komplimang var det ju.

”Ja, du är ju så händig. Jag förstår att du är upptagen, men kanske har du någon stund då du inte -”

”Jag är nästan klar nu med att ställa allt i ordning inför vintern.”

Hans blick svepte över köket, och Filifjonkan tyckte sig se att han skämdes lite. Man kunde ju inte vänta sig att en Hemul kunde sköta ett hem, ett hus, på samma sätt som en Filifjonka.

”Inte här inne, än, men ute.”

”Jag förstår.”

Hon tvekade. Det var säkert rysligt oartigt att föreslå det, men kanske kunde hon ändå hitta ett sätt att erbjuda sin hjälp – Efter en stunds funderande, trodde hon kanske att hon hade det.

”Jo, det är så att jag har en liten bod på min tomt. Mina trädgårdsredskap står där och lite gammalt – Taket är inte helt tätt längre, men – jo, du vet kanske vad jag ska göra för att täta det?”

Hemulen såg genast mycket gladare ut.

”Visst vet jag det. Jag ordnar det på en liten stund. När jag kommer på visit kan jag ordna det direkt, innan vi -”

”Då kanske jag kan få hjälpa till lite här inne? Du hinner kanske inte med både ute och inne och jag skulle gärna -”

Han såg lite skamsen ut, men också, tyckte Filifjonkan, ganska lättad.

”Jo, det skulle vara – väldigt vänligt av dig.”

”Jag har några band och -”

Hon slog ner ögonen. Nu skulle han förstå att hon tagit med sig saker för att pynta hans hus, fast han inte alls bett henne.

Hemulens leende blev bredare.

”Här har inte varit pyntat sedan – Jag är säker på att du kommer att göra det så fint. När jag kommer på besök kan jag måla din bod. Jag har några färgburkar som står ute i mitt skjul och – vilken färg föredrar du? Jag har rött och grönt och blått och vitt.”

Grått, hade Filifjonkan tänkt säga. Eller brunt. Brunt och grått var stadgade, respektabla färger, men något fick henne istället att svara: ”Rött.”

”Jag har alltid tyckt att rött är en så fin färg”, sa Hemulen. ”Mitt skjul är också rött.”

Filifjonkan reste sig upp, fylld av arbetslust.

Hemulen gav henne en besviken blick.

”Ska du redan gå?”

”Nej, jag tänkte sätta igång.”

Han såg frågande ut.

”Med ditt hus. Det måste förberedas för vintern.”

”Ja. Just det. Stannar du på middag?”

Filifjonkans tankar var redan sysselsatta med dagens uppdrag, men med en kraftansträngning fäste hon uppmärksamheten på sin värd igen.

”Ja, tack.”

”Det blir fisk. Jag kokar potatisen och du kanske skulle kunna ge mig några råd om hur man kryddar och -”

”Ja, gärna.”

”Under tiden går jag till handelsboden och handlar lite mer mat. I morgon när jag kommer -”

Filifjonkan insåg att hon själv måste handla lite på vägen hem, men just nu var hon mitt inne i planeringen av städningen, så hon sköt upp tankarna på kvällsmaten och morgondagens middag.

”Det blir nog inte alls en så svår vinter som förra året”, sa Hemulen. ”Då, förra vintern, kunde man ju inte komma utanför huset på flera veckor i rad, men nu, i år – Det känns inte alls lika kallt i vinden. Vi kan nog komma ut på gatan nästan varje dag.”

Då kan vi hälsa på varandra varje dag, tänkte Filifjonkan och egendomligt nog, rodnade hon inte alls den här gången. De kände ju varandra nu. Då var det ju helt i sin ordning att man gick på visit till varandra. Hon flög upp och fick fram dammtrasan och började damma runtom på skåpsluckor och väggar och dörren. Om en stund skulle hon ta fram putstrasan och putsa ljusstakar och kopparfat. De där gardinerna skulle hon – eller kanske hade han andra som hon kunde – Och duken måste bytas ut. Tankarna virvlade runt i hjärnan på henne.

Hemulen drog sig tillbaka till farstun, men stod kvar en stund och iakttog Filifjonkan när hon for runt som en virvelvind i hans kök. Så hade det inte känts sedan hans kära mor – Han skulle måla hennes bod och hennes hus och staketet och grinden. Om hennes tak behövde tätas och stuprören rensas – När allt kom omkring var ju Filifjonkan mycket konstnärligare än han. Och han – var ”händig”. Så hade hon sagt. Ingen hade förut sagt så till honom. Händig.

SLUT

© Camilla