RSS Feed
maj 3

Lite gnäll…

Posted on söndag, maj 3, 2015 in Gnäll, Mitt liv

Grr. Nu när vädret är så fint, har jag fått en förkylning. Det har bara hållit på ett par dagar, och jag är säker på att jag snart är frisk igen, men för ögonblicket är det så frustrerande. Jag kan inte skriva (har fortfarande den där skrivkrampen), mamma har sitt brutna finger och sin allergiska reaktion och är helt säker på att det aldrig kommer att gå över och min syster är också förkyld när hon behöver vara mentalt alert för sina studier. Jag känner mig bara stessad över allt som måste göras. Nu. Och jag orkar bara med det absolut mest nödvändga, på grund av förkylningen. Ursäkta gnället.

apr 8

Måste gnälla lite…

Posted on onsdag, april 8, 2015 in Gnäll, Mitt liv

InteriörI måndags, åkte min syster och jag iväg för att titta på ett hus, som ligger väldigt nära vår lilla stuga. Ja, jag vet, det låter kanske konstigt men vi tänkte att eftersom det är så dyrt att dra in VA, så skulle vi kunna spara lite (i alla fall om vi kunde bjuda lägre än ägarna egentligen vill ha). I stället blev vi obehaglig påminda om hur isolerat båda husen ligger. Så vi kommer nog inte att bjuda på huset, fast det är ett väldigt fint litet hus, fast inte fullt så underbart som vårt. Jag önskar att någon vi känner, kompis eller släkting, skulle vilja ha det, men tyvärr har vi ingen.

Men det är inte vad jag ville gnälla om. När vi skulle av bussen, ringde vi och ställde oss och väntade vid den bakre dörren. Vi trodde att vi hade gjort allting rätt, men föraren bara körde förbi vår hållplats och nästa och skulle inte ha stannat där heller, om jag inte hade gått framåt i bussen och ropat och en trevlig medpassagerare reste sig upp och skrek åt honom. Då stampade han på bromsen och släppte av oss, utan ett ord till ursäkt. Jag tror han var lite sen och inte ville ”slösa tid” på oss. Skitstövel. Han lämnade oss mitt på en trafikerad väg (som inte direkt är dimensionerad för den trafiken) och försökte undvika att bli påkörda. Tyvärr en anledning till att inte flytta ut dit.

Yttlerligare en var att när vi till slut kom tillbaka till närmaste stad, fanns det nästan ingenting att välja på i affärerna, särskilt inte för oss veganer. Fast å andra sidan var båda affärerna öppna på Annandag Påsk.

jun 17

Lite gnäll

Posted on måndag, juni 17, 2013 in Gnäll, Mitt liv

Jag blev tvungen att gå tillbaka till vårdcentralen för att ta om ett blodprov. I vanliga fall när det händer behöver jag inte betala en gång till, men den här gången fick jag göra det. Det var inte särskilt dyrt så det var inte så farligt, men jag kände mig lite lurad. Speciellt med tanke på att jag kanske har ett hälsoproblem. Det är inte så särskilt allvarligt, om jag har förstått rätt, men jag är i alla fall nervös, bland annat för att jag har ett annat, hälsorelaterat och lite större problem, som jag inte verkar kunna ordna. En del kanske inte skulle tycka att det är ett särsklit allvarligt problem, men det är det för mig. Ett verkligt stort problem. Men det finns inget jag kan göra åt det nu, som jag inte redan gör, så jag måste bara försöka tänka på något annat.

En annan sak som stör mig är att tjänsten jag hyr dvd:er från sedan några år tillbaka ska läggas ner. Det är på grund av den här tjänsten som jag har kunnat se alla filmer och tv-serer som alla andra verkar kunna se, men inte jag och min familj. De flesta som hyr från den här tjänsten kommer väl bara att gå vidare till andra, nyare tjänster, men jag och min syster har kollat upp dem och upptäckt att nästan inga av de filmer och serier vi vill se finns tillgängliga någon annanstans. Och vi har bara omkring tre veckor kvar innan tjänsten stänger. Det ger oss inte mycket tid att avsluta våra serier. Vi har i alla fall skrivit upp oss på några andra tjänster och har nu ett antal veckor att testa dem gratis och vi får göra det mesta vi kan med den tid vi har kvar i den första tjänsten. Men det här stör mig jättemycket. Det är så orättvist. Bara för att jag och min syster tillhör en minoritet när det gäller vilka filmer och tv-serier vi gillar, så måste vi sluta titta. Trots att det långsamt blir lite bättre på svensk tv kommer vi att missa så mycket. Till och med när det gäller amerikanska och engelska serier kommer vi att missa en massa och när det gäller det från andra länder (Sverige, Frankrike mm) kommer vi antagligen att missa allting. Det finns förstås en liten fördel. Vi kommer att få se de serier vi kan se, på en gång. Och vi kommer att få se några avsnitt av gamla Dr Who! Det är i alla fall något.

Suck. Ja, ja, slut på gnället för den här gången. Jag ber om ursäkt för det här.

maj 26

Dags för lite gnäll igen…

Posted on torsdag, maj 26, 2011 in Djur, Gnäll

Om du läser den här bloggen dröjer det nog inte länge innan du inser att jag älskar djur. Hundar (vissa hundraser, borde jag kanske säga) tillhör mina favoritdjur. Mitt absoluta favorit bland hundraserna är lhasa apso.

Det jag älskar mest med rasen är deras personlighet och attityd. Missförstå mig inte, jag tycker naturligtvis om utseendet också, men det känns mindre viktigt.

När jag besöker hemsidor med rasinfo och läser böcker eller tryckta artiklar om rasen hittar jag ofta den här typen av påståenden: ”om du inte gillar pälsvården, välj en annan ras” Va? Jag älskar den här hundens personlighet över allt annat (nästan i alla all, jag älskar några andra hundraser också och jag tycker om i stort sett alla hundraser, precis som jag tycker om i stort sett alla djur). Så då skulle jag alltså avstå för att jag inte älskar att hålla på med pälsvård? Aldrig.

På grund av att jag älskar lhasa apsons personlighet är jag beredd att lära mig och stå ut med all pälsvård. Jag vill så klart att min hund ska må bra och trivas. Jag kommer aldrig att lära mig att tycka om just den delen av det här med att leva tillsammans med en så fantastisk hund, men jag kan lära mig leva med jobbet.

Det är faktiskt samma sak med mängden motion som en del av de stora, motionskrävande raserna behöver. Jag älskar att gå, och gå fort, inom rimliga gränser. I första hand tycker jag om att gå omkring i stan, i parker och i anslutning till odlingslandskapet i närheten av småstäder. Med andra ord tycker jag inte om att vandra i vildmarken, klättra i berg eller cykla.

Därför har jag tagit konsekvenserna av det och låtit bli att ta hand om stora eller väldigt motionskrävande hundar. Till exempel älskar jag också eurasiern, taxen, golden retrievern, pudlar och naturligtvis blandraser av samma typ, för att inte tala om vissa underbara brukshundar som jag bara kan drömma om. Men de här hundarna förtjänar att ha mer aktiva liv än jag kan ge dem, så jag tar inte hand om några av de här raserna eller blandraserna. Suck. Man kan ju inte få allt. Jag kan i och för sig tänka mig att om jag hade en nära vän eller familjemedlem som älskade att vandra ute i naturen, klättra i berg osv, att vi kunde dela en hund. Jag är säker på att de här motionsälskande hundarna inte skulle rata kortare och lite mindre energikrävande promenader förutom deras dagliga springturer.

Mindre, inte fullt så aktiva raser som lhasa apson, verkar tycka om ungefär samma mängd motion som jag gör. I alla fall nästan alla. Mammas tibetanska spaniel betraktar nog mig som en elak slavdrivare, för jag väntar mig att han faktiskt ska röra på tassarna när vi är ute tillsammans. Hans uppfattning av en trevlig promenad består av att stå still och sniffa på lyktstolpar och strosa omkring långsamt och då och då lyfta på benet för att skicka meddelanden till andra hanhundar. Men i de flesta fall tror jag att min timme eller så som jag ägnar åt promenader runtom i stan tillfredsställer min hund och andra små liknande raser (t ex de flesta tibetanska spaniel, bichoner osv).

jan 28

Böcker som gör mig besviken

Posted on torsdag, januari 28, 2010 in Böcker

Varning: gnäll.

På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.

Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.

En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.

Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.

jan 28

Varning: gnäll

Posted on torsdag, januari 28, 2010 in Gnäll, Övrigt

På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.

Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.

En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.

Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.

Dec 23

Va? Snöar det i Sverige? Det hade jag ingen aning om.

Posted on onsdag, december 23, 2009 in Gnäll, Övrigt

Måndag den här veckan var totalt vidrig för mig. (Läs inte längre, om du har något emot gnäll).

Jag vaknade vid sextiden och kunde inte somna om. Jag kunde ha sovit till tio, men naturligtvis kunde jag inte det. Jag hade en tenta att åka till i en annan stad. För att ta mig dit måste jag åka tåg och byta tåg en gång på vägen. Ok, att komma dit gick väl bra, men jag måste alltid vara en sån duktig flicka att jag bestämde mig för att ta sista tåget tillbaka, ett som gick fyrtio minuter efter tentan slutade (fast man måste ju inte stanna ända till slutet).

Gissa vad som hände? Jag behövde inte alls stanna ända till slutet. Jag var klar efter en och en halv timme, inte fem. För att spara pengar hade jag köpt en icke-ombokningsbar biljett. Så när jag kom till stationen frågade jag om jag fick göra det i alla fall och den där typen sa att jag fick väl köpa en ny biljett då, utan att ens se på mig medan han pratade.

Sen väntade jag i nästan fyra timmar, den sista timmen på ett försenat tåg och ankomsttiden uppdaterades hela tiden, i första hand online (jag har inte en sån där dyr telefon, så jag måste hela tiden ringa till min syster och kolla). Genom att jag åkte med ett försenat tåg, missade jag det tåg jag skulle byta till, och det som gick alldeles efter, för det var ju klart att låta ett tåg vänta i en hel minut, det var självklart alldeles för mycket begärt, tydligen.

Och så var det kylan. Nämnde jag kylan? Jag frös så att nästan bet sönder mina egna tänder. Kunde inte kontrollera käkarna. Det var så kallt att min syster hörde det på mig när vi pratade i telefonen.

Var var jag nu? Jo, visst. Det där att jag missade tåget jag skulle byta till, gjorde att jag fick åka en lång omväg ut till kusten, där passagerarna skulle boka om våra biljetter, för att de järvägsanställda hade glömt att det snöar här varje vinter. Eftersom Sverige är ett sånt tropiskt paradis är det ju förståeligt att man misstar sig på det. INTE!

Någon måste ha klagat, för lite senare kom samma mans röst i högtalaren och nu lät han mycket mer deltagande, och sa att vi inte behövde boka om biljetterna. (Kanske hade det lite att göra med att kundservice stängde klockan åtta, och nu var klockan nästan tio, vem vet?) Allt detta hände ungefär en halvtimme efter jag skulle ha varit hemma.

Så jag satte mig på det sista tåget, utan giltig biljett, men någon hade visst informerat vår konduktör (tågvärd, som det visst heter nu) att offer för förseningarna skulle komma med hennes tåg, för hon kollade bara att jag hade någon sorts biljett och det var allt. Tillbaka igen omkring halv tolv på natten. Sen blev det en underbar snabb promenad i snön på halkiga gator för att ta sig hem till en mycket sen middag..

För att se det från den positiva sidan såg jag en jättegullig hund (puli?) på en av stationerna, dessutom en otroligt gullig och charmig liten flicka i tvåårsåldern, och så kommer jag inte att behöva plugga mer i år. Det skulle vara ännu bättre om jag fick godkänt, men det lär jag inte få veta på minst tre veckor, så jag får väl bara fokusera på att jag inte behöver plugga och oroa mig (om tentan i alla fall).

Jag har varit så trött idag att jag inte har känt för att göra något av allt det jag såg fram emot att göra, när jag höll på att plugga varje kväll. Jag lovade mig själv att jag skulle läsa, skriva, översätta, se på tv, lyssna på musik… Nu saknar jag nästan (fast inte riktigt) pluggandet, för det var i alla fall något att göra. Jag kan ju lika gärna läsa, skriva (och så vidare) någon annan gång. Vilket betyder att jag inte gör det. Jag sitter bara och fryser. Nämnde jag kylan? Jag menar kylan inne i huset, inte ute.  Det är iskallt här inne. Och tvättmaskinen är antagligen trasig och vi har inte råd att köpa en ny. Hejsan, glädjen i att tvätta för hand som – för så där en hundra år sen eller sextio.

Och så bara en liten påminnelse. Det jag berättade om i mitt förra gnäll-inlägg gäller fortfarande. Det har bara blivit en liten aning lättare att tänka på det.

Ingen fara, det här inlägget fyller nog mitt behov av att gnälla ända tills, minst, nästa år. Haha.

jul 28

Nytt fräscht gnäll

Posted on tisdag, juli 28, 2009 in Gnäll

Ikväll var det Allsång på Skansen. Det vet väl de flesta. Jag följer inte programmet, men man kan inte undgå att höra det genom alla öppna fönster i stan. Att höra musiken dåna ut genom fönstren fick mig att fundera på en sak, och jag vill betona att det här är en ren allmän observation, inte riktad mot någon särskild person. (Visst. Hehe.)

Redan kända personer får göra i princip vad som helst, bara för att de redan är kända för något. Talang krävs inte. Fast jag kämpar dagligen med att försöka vara på gott humör kan jag inte låta bli att reta mig på det här. (För stockholmare och lite yngre läsare, kan jag tala om att det här är gammalsvenska – svenska från före millennieskiftet – för ”störa sig på”.) Vad är det som gör att totalt talanglösa personer utan personlighet och charm ständigt syns på tv, medan andra, betydligt intressantare personer (och då menar jag självklart inte mig själv eller min familj eller mina närmaste vänner utan artister som är aktuella nu, men på något sätt kommer i skymundan framför de mest populära.)?

Ja, ja. Jag är en bitter gnällspik, så läs för all del inte det här. Oj. Om du har kommit så här långt, så har du visst just gjort det. Så synd. 😉