Olägligt möte

Jag mindes henne väl. Hennes vassa leende, blicken som sved, trots att man verkligen inte ville bry sig om vad hon sa. Men det gjorde man ändå. Hon hade en förmåga att med några få, korta ord få en att känna sig liten, dum och löjlig. Och nu satt hon där med sin avkomma i famnen, på trappan utanför affären. Om jag ändå inte hade följt med. Hon log så där triumferande som hon alltid gjort, och jag, som inte kom mig för, eller kunde med att vända och gå, stod där och log tillbaka, fast det var det sista jag ville.

SLUT

© Camilla