Den sovande prinsessan

Alla talade om slottet bakom den höga, taggiga häcken. Så länge alla kunde minnas hade det legat där, svagt skymtande ovanför den manshöga häcken. Det påstods att där sov en vacker prinsessa. En ond fe hade uttalat orden som fått prinsessan och alla andra i slottet att somna.

Då och då under årens lopp hade äventyrliga ynglingar försökt sig på att ta sig in igenom häcken, men alla hade misslyckats – tills en dag den orädde unge prinsen kommit dit. Nu stod han, riven av taggarna, men ändå mer eller mindre oskadad, över den vackra prinsessan.

Fylld av iver böjde sig prinsen ner och kysste henne. Långsamt slog hon upp ögonen, som var blå som en sommarhimmel.

“Nej, låt mig sova lite till. Jag är trött.”

Med gapande mun stod prinsen och såg ner på den unga, vackra prinsessan, som vände sig bort från honom och somnade om igen.

Till slut vände han och gick igen. Han berättade inte för någon vad som hänt inne i det sovande slottet.

SLUT

© Camilla