Klassiker

Det här är en presentation av mina favoritförfattare. Många av dem är kvinnor, men inte alla.

Det är bäst att börja från början. Den allra första början, under antiken. Men, säger du kanske, det fanns inga kvinnliga författare då. Nej, inte så många, det är sant.

Men du har antagligen hört talas om Sapfo. Det har de flesta. Kanske tror du också att du vet något om henne. Men tvärt emot vad du kanske har hört, kan man inte veta om hon var lesbisk eller inte.

På den tiden var ”homosexuell” poesi väldigt inne. Män skrev kärleksdikter om vackra unga pojkar. Långt ifrån alla de här poeterna hade sex med pojkarna. Men om någon vågat sig på att skriva kärleksdikter om en ung kvinna, så hade kvinnans familj kanske dödat hennes beundrare. Inte så bra, eller hur? Så diktarna ”älskade” pojkar.

Bara några få aristokratiska kvinnor var priviligierade nog att få en utbildning, och ännu färre tilläts ägna sig åt de sköna konsterna. Sapfo verkar ha varit en av dem. Hon var ledare för en religiös skola för flickor, eller något i den stilen. Det är svårt att göra jämförelser med dagens samhälle. Hur som helst, hon hade hand om ett gäng tonårstjejer.

Om hon skrivit kärleksdikter om en pojke eller man, hade folk kunnat säga att hon var en hora. Hon kunde bli dödad. Så hon skrev om flickorna istället. Det kallades emulation – att skriva samma typ av dikter som männen, och helst att göra det bättre än de andra poeterna.

Det finns för övrigt en berättelse om Sapfo, som säger att hon kastade sig i havet från en hög klippa, för att hon älskade en ung man som inte besvarade hennes känslor. Men det är inte en sann historia, troligtvis. Det är bara en ny version av en gammal fruktbarhetsmyt. I de flesta fall var det den unge älskaren som dog, och utgjorde ett offer till gudarna. Lyckligtvis blev han oftast levande igen, precis som växterna som vissnar ner på hösten växer upp igen på våren.

Efter Sapfo kom det inte så många fler kvinnliga författare på länge. Den här författaren är en. Henne vet vi inte så mycket om. Hon hette Corinna, och fast det är delade meningar om när hon levde, är de flesta forskare överens om att hon antagligen levde under hellenistisk tid. Egentligen borde jag ägna några rader åt att beskriva den epoken, men det får bli någon annanstans. Det här handlar om författarna, inte deras tidsepok.

Corinna

Hon kom från Tanagra i Beotien. En del av hennes verk har överlevt, vilket innebär att hon var populär och ganska mycket läst under antiken. Hennes verk handlade mest om beotiska myter. Under Augustus tid var hennes namn synonymt med talang och lärdom.

När vi kommer lite längre fram i tiden, börjar det bli lite fler kvinnliga författare. En av dem var Hedvig Charlotta Nordenflycht. Hon var en diktare som levde på 1700-talet. När hon var väldigt ung, övertalades hon av sin pappa som nyligen hade adlats av kungen, att gifta sig med en äldre oattraktiv, men väldigt välutbildad och civiliserad man. Innan bröllopet hann bli av, dog han, men han var något av en mentor för henne.

Då blev hon förälskad i en ung präst, och efter några år, då de måste kämpa mot släktingar som var emot partiet, gifte de sig. Sorgligt nog dog hennes man bara sju månader senare.

Hedvig Charlotta tog tillbaka sitt adliga flicknamn, Nordenflycht och flyttade tillbaka till Stockholm, där hon blev medelpunkten i en krets av kulturellt intresserade unga människor, mest män. Hon blev vansinnigt förälskad i en av dem, Johan Fischerström, men hennes känslor var inte besvarade. Han blev kär i en av hennes unga väninnor istället. Hedvig Charlotta var då 43 år gammal. Hon tyckte att hennes liv var slut, så hon kastade sig i en sjö. Hon räddades ur vattnet, fortfarande vid liv, men drabbades av lunginflammation, och dog ett par dagar senare.

Det var en stor och tragisk förlust för det litterära samfundet. Hon var känd som den Nordiska Herdinnan, vilket var en sorts hederstitel, som syftade på hennes poetiska talanger. Tyvärr blev hon hånad av några äldre män från samma grupp. En diktarkollega, Henrik Kellgren, hävdade att hon var för tjock och ful för att förtjäna den beteckningen. Fast för att vara rättvis, måste jag påpeka att Kellgren, som precis som jag var från Västergötland, dog ung. Om han fått leva till en mer mogen ålder kanske han hade lärt sig att uppföra sig lite bättre.

Man kan bara inte komma ifrån Jane Austen. Det finns de som säger att hon skrev trivial, enkel underhållning. Till en viss del kan det vara sant. En ryss jag kände sa en gång att Dostojevski skrev ”populistisk smörja”. Trots det, är det så att till och med i dag, i det tjugoförsta århundradet, älskar folk att få veta vem som får vem. Kärlek och förhållanden är fortfarande viktiga. Dessutom var hennes språk nästan perfekt.

En del tycker att hennes berättelser är tröttsamt rakt på sak, men om du vet lite om historia och om kvinnors situation på Jane Austens tid, kommer du att upptäcka att hon faktiskt la in ganska mycket ironi. På den tiden var en ensamstående kvinna inte värd mycket. En kvinnlig författare kanske kunde försörja sig själv, om hon hade tur, men hon räknades aldrig som en framstående medlem av samhället. Romaner ansågs vara lätt underhållning för kvinnor.

Jane Austen hade inte ens ett eget arbetsrum där hon fick koncentrera sig helt och hållet på att skriva. Hon hade bara ett litet bärbart ”skrivbord” lite som en bricka eller ett skrin, som hon blev tvungen att lägga undan för att få plats för hushållsarbetet, som ansågs vara ”viktigare” än hennes författarskap.

Jane brevväxlade med sin syster Cassandra, och de breven har blivit publicerade. Jag har inte läst dem än, men jag skulle vilja göra det.

Nu har jag fått veta att Jane Austens hem har bevarats och blivit museum som allmänheten får besöka. Jag är faktiskt riktigt frestad att åka dit så jag får uppleva hennes miljö.

Det är aldrig lätt att skriva och att arbeta under hennes förhållanden måste ha gjort det ännu svårare. Kom ihåg det nästa gång du läser en av hennes böcker. Hon är värd all vår beundran. Vi får aldrig glömma henne och andra tidigare kvinnliga författare. Deras arbete banade väg för oss, dagens förhoppningsfulla kvinnliga författare.

Jag tycker faktiskt om några manliga författare.:) Edgar Allan Poe är en av dem. De flesta vet redan något om honom, så jag avstår från att gå in på några detaljer om hans sorgliga liv. Det finns de som säger att hans dikter enbart är vackra, men inte djupa. Som om vackert är ”enbart” någonting. Jag bara älskar Korpen.

Han skrev också vad man ofta betraktar som den första deckarhistorien. Det var en novell som heter Morden på Rue Morgue. Han skrev också The Purloined Letter, som man också kan kalla ett deckarmysterium.

För övrigt skrevs den första deckarromanen av Wilkie Collins. Den hette Månstenen (The Moon Stone) och den skrevs faktiskt delvis under inflytande av opium. Det är något av ett sammanträffande för EAP verkar också ha använt droger, fast vanligtvis alkohol.

EAP skrev också ”speculative fiction”, vad man kan kalla skräcklitteratur, som The Pit and Pendulum, and Huset Ushers fall för att nämna några.

Oscar Wilde är en annan stor favorit. Han behöver väl egentligen ingen presentation. Jag älskar Mr Ernest, Spöket på Canterville, dikterna, och alla hans spetsfundiga (och spetsiga) aforismer. Filmen Wilde är jättebra. Du bara måste se den. Kolla in Ioan Gruffudd (från Hornblower). Skulle inte du också vilja vara Stephen Fry i *den* scenen?;).

Dan Andersson är en diktare som jag tycker väldigt mycket om (fast jag egentligen är är någon stor diktälskare.).

Den dikt av Dan Andersson som jag tycker mest om heter Tiggarn från Luossa. En annan heter Till min syster. Dans pappa var lärare, och Dan själv brukade arbeta som kolare. Han dog ganska ung i cyanidförgiftning på ett hotellrum. Det var en tragisk olyckshändelse som berövade världen en mycket talangfull man.

F Scott Fitzgerald (1896-1940) är en annan favoritförfattare. Jag går inte in på några detaljer när det gäller hans liv. Det tycker jag inte är intressant ändå. Jag beundrar hans författarskap, inte hans personlighet. Språket är vackert och jag älskar hans miljöer. Man får se alla dessa rika människor i sina vackra hem, men trots allt det kan de inte bli lyckliga vad de än gör. Det var, tror jag, typiskt för den epoken. Mellankrigstiden. Den desillusionerade generationen. Fast å andra sidan har senare epoker lyckats desillusionera sina generationer också.

Några citat om eller av Fitzgerald:

”What people are ashamed of usually makes a good story.” – från the Love of the Last Tycoon: A Western, sektion 15 (första delen).

”Then the postman rang, and that day I quit work and ran along the streets, stopping automobiles to tell friends and acquaintances about it– my novel This Side of Paradise was accepted for publication. That week the postman rang and rang, and I paid off my terrible small debts, bought a suit,and woke up every morning with a world of ineffable toploftiness and promise.” -”Early Success,” American Cavalcade (Oktober 1937)

”A writer’s days must be bound each to each by his sense of his life, and Fitzgerald the undergraduate was father of the best in the man and the novelist.”

”Fitzgerald was perhaps the last notable writer to affirm the Romantic fantasy, descended from the Renaissance, of personal ambition and heroism, of life committed to, or thrown away for, some ideal of self.” -Trilling, Lionel. The Liberal Imagination. New York: Doubleday Anchor, 1953. 235-44.

”All life is just a progression toward, and then a recession from, one phrase — I love you.” -”The Off-Shore Pirate,” The Saturday Evening Post (29 maj 1920)

” . . All fine prose is based on the verbs carrying the sentences. A line like ”The hare limped trembling through the frozen grass,” is so alive that you race through it, scarcely noticing it, yet it has colored the whole poem with its movement ‹ the limping, trembling and freezing is going on before your eyes.” – FSF to Frances Scott Fitzgerald, 1938; qtd. in F. Scott Fitzgerald On Writing, New York: Scribners, 1985, 53.

”Action is character.” – The Notebooks of F. Scott Fitzgerald, ed. Matthew J. Bruccoli. New York and London: Harcourt Brace Jovanovich/Bruccoli Clark, 1978. sid. 332

”Poetry is either something that lives like fire inside you — like music to the musician or Marxism to the Communist — or else it is nothing, an empty, formalized bore around which pedants can endlessly drone their notes and explanations.” – FSF till Frances Scott Fitzgerald, 1940; citerat i. in F. Scott Fitzgerald On Writing, New York: Scribners, 1985, 56.

”All good writing is swimming under water and holding your breath.” -F. Scott Fitzgerald, från ett uppdaterat brev till sin dotter Scottie.

”People read him now for clues and guidelines, as if by understanding him and his beautiful and damned period, they could see more clearly what’s wrong.” -Smith, Scottie Fitzgerald. ”Notes About My Now-Famous Father.” Family Circle (May 1974): 118-20.

”My whole theory of writing I can sum up in one sentence. An author ought to write for the youth of his own generation, the critics of the next and the schoolmasters of ever afterward.” An ambitious, twenty-three-year-old Fitzgerald penned this ”Author’s Apology” for his first novel, This Side of Paradise.

Edith Södergran (1892-1923) är ytterligare en diktare. Fast hon var från Finland, skrev hon på svenska. Edith föddes i St Petersburg. Hennes pappa var ingenjör, och han dog av tuberkulos. Senare gjorde Edith det också. En stor del av hennes liv tillbringade hon i Schweiz, på olika sanatorier.

Hela sitt korta liv letade hon oförtröttligt efter kärlek, men på grund av sin vacklande hälsa, lyckades hon inte särskilt bra. De få män hon träffade verkar ha gjort henne besviken. Den dikt av Edith jag tycker bäst om heter Lyckokatt. Den är förtärande i sin desperation. Man känner tydligt hennes rädsla för att dö.

Hennes katt och hund var till stor tröst för henne. En av hennes dikter handlar om en lycklig vänskap mellan en gammal kvinna och hennes katt.

Det här är ett utdrag ur en av hennes andra dikter:

Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära.

(ur ’Landet som icke är’)

Dorothy Parker (1893-1967).

Några berömda citat :

När hon hörde att Calvin Coolidge hade dött, frågade hon, ”Hur kunde de avgöra det?”

”Är du Dorothy Parker?” frågade en gäst på en tillställning. ”Ja, om du tillåter?”

”Jag tycker om att ta mig en martini, två som mest. Efter tre ligger jag under bordet, Efter fyra ligger jag under min värd!”

I en recension från 1933 av pjäsen ”The Lake” med Katherine Hepburn: ”Fröken Hepburn använde hela skalan av känslor från A till B.”

En bokrecension: ”Han är utan tvekan en kraftfull författare; och hans kraft ligger i hans förmåga att få sex att verka så helt igenom, grafiskt och aggressivt oattraktivt så att man skakas om och betänker hur lite man egentligen har missat.”

Dorothy Parker skrev flera vackra dikter, noveller och som synes ovan, recensioner. Det jag kan identifiera mig mest med i hennes liv, förutom det faktum att hon älskade hundar, är att hon oavbrutet funderade på självmord. Som i den där dikten som finns på introsidan, bestämde hon sig till slut för att fortsätta leva, desillusionerad och besviken på livet. Jag antar att det delvis berodde på att hon lyckades så tidigt. Vad fanns det att se fram emot efter det?