Deckare

Först en klassiker, Michael Innes. Hans böcker är så bra. Det märks att författaren var universitetsprofessor. Böckerna är väldigt kulturella. De är också väldigt bra deckargåtor. Jag har hittills inte läst en enda av hans böcker som jag inte tycker om. De flesta av hans böcker utspelar sig i England, eller i alla fall Storbritannien. De första av dem utspelar sig under trettiotalet och de sista skrevs på åttiotalet, alldeles innan författaren dog, så jag antar att de utspelar sig på åttiotalet också.

Jag älskar Reginald Hills Dalziel och Pascoe-böcker också. De är otroligt välskrivna. Dalziel (det uttalas Dee-ell, tydligen) som betyder djävul på corniska, om jag kommer ihåg rätt, är en gapig, respektlös, stor fet man som är expert på att lösa knepiga mordgåtor. Pascoe är hans partner. Min favoritkaraktär är Wield, som är bög. Han är jättetrevlig, men till skillnad från Pascoe är han ingen mes.

Finns det något som heter hunddeckare? Ja, det gör det. Susan Conant skriver sådana. De är inte lika bra som Michael Innes böcker, men om du gillar hundar borde du läsa hennes böcker. Susan Conants deckare, Holly Winter, frilansar för en hundtidning. Hon bor i Massachusetts, precis som författaren.

Rita Mae Brown och Sneaky Pie Brown skriver också deckare med djur i. Serien heter Mrs Murphy-mysterierna. Mrs Murphy är Sneaky Pie Browns alter ego, en smart tabby (randig katt). Hon har en medhjälpare, Tuck, som är en pembroke welsh corgi. (Jag tror inte mina katter eller min hund någonsin kommer att hjälpa mig skriva en bok. Men de vet hur man stänger av en dator…) Berättelserna utspelar sig i amerikanska södern, i Virginia.

Jag älskar Janet Evanovichs Stephanie Plum-mysterier. De är så roliga. När jag är deprimerad (och det är jag ganska ofta), läser jag gärna en av hennes böcker. New Jersey verkar vara en helkonstig, men kul plats att bo, i alla fall enligt Janet Evanovich. Hennes språk är fantastiskt, och stilen är helt unik.

Emma Vall

Det här är egentligen tre kvinnor, som använder samma pseudonym. De är journalister. Fast jag vanligtvis inte tycker om att läsa om politik, är de här böckerna riktigt intressanta.

Emma Valls kvinnliga huvudperson heter Amanda Rönn. Hon är en gymnasielärare som blir reporter. Vad jag inte tycker om när det gäller Amanda Rönn, är att fast hon är ganska ung, så faller hon jämt för äldre män. Det är inte min grej, men det kanske beror på att minst en av kvinnorna bakom pseudonymen är mycket äldre än huvudpersonen.

En deckarförfattare som jag just upptäckt är Åsa Nilsonne (ja, jag tycker också att det är ett konstigt namn). Hon är egentligen psykiater och psykoterapeut, men har börjat skriva deckare på senare år. De två böcker jag läst av henne heter Smärtbäraren (väldigt annorlunda idé), och I det tysta. Den senare är en del av en serie på tre delar som handlar om polisen Monika Pedersen. Hennes böcker är väldigt välskrivna och klurigt uttänkta, med många intressanta fakta.

Arne Dahl

En annan svensk deckarförfattare jag tycker om är Arne Dahl (också en pseudnym). Han skriver om en påhittad grupp vid rikspolisen – A-gruppen, som utreder brott med internationella kopplingar. Eftersom det handlar om en hel grupp poliser finns det flera huvudpersoner att välja på. Själv tycker jag bäst om Arto – som är en före detta advokat från Finland, och Jon som är homosexuell och har blivit trakasserad på sitt förra jobb. Övriga är jag mindre förtjust i, men böckerna håller rätt bra, trots att Arne Dahl har en tendens att sväva ut lite. En del böcker är faktiskt lite osannolika.

Laura Trenter

Hon är en deckarförfattare som skriver för barn, men vuxna läsare kan nog tycka om hennes böcker också. Om hennes namn verkar bekant så beror det på att hennes föräldrar skrev (och när det gäller mamman, kanske skriver fortfarande) deckare också, men inte för barn. Jag föredrog Det Brinner , eftersom huvudpersonerna var lite äldre än i hennes andra böcker. Därför tyckte jag också att handlingen var mer komplicerad. Jag önskar de här böckerna hade funnits när jag var liten.

Lauras föräldrar tog sig namnet Trenter efter en deckarklassiker, E C Bentleys Trent’s Last Case/Trents sista fall. Den borde man läsa om man tycker om deckargenren.

Eftersom jag gillar att lära mig språk, tycker jag också om att läsa böcker, i det här fallet deckare, på andra språk än svenska och engelska.

Jean-François Parot är en fransk historiker som skriver deckare som utspelar sig före revolutionen i Frankrike/Paris. Huvudpersonen heter Nicholas Le Floch. I första boken kommer han till Paris och får jobb som ”vanlig” polis, men avancerar snart. Utredningsarbetet kan bli en svår balansgång i maktens korridorer, men lika ofta hamnar han i slummen eller lär känna kungens bödel som visar sig vara en väldigt trevlig man. Det är faktiskt intressanta fall samtidigt som man får veta hur det var att leva i Paris en tid före franska revolutionen. Om de blir översatta till något språk du kan, läs dem gärna. Jag kan rekommendera dem. Just nu finns de i alla fall också på engelska.

Leena Lehtolainen är en finsk författare som skriver om polisen Maria Kallio. Hon utreder fall i Helsingsforstrakten. Lehtolainen skriver på finska, men lyckligtvis finns hennes böcker översatta till svenska. Som tur är. Jag kan inte mer än högst ett dussin ord på finska.