Fantasy

Min favoritgenre är fantasy. Det är inte så lätt att överföra bra fantasy till filmduken, men som böcker är det oöverträffat. Jag växte upp med alla de stora klassikerna inom ”speculative fiction”, sf och skräck också, men fantasy var alltid det jag tyckte bäst om. Varför? Det är lite svårt att säga.

Sf hjälper dig att fly till en annan typ av värld precis som fantasy, men det är något i atmosfären i böckerna som får mig att föredra fantasy. Speciellt de lite ovanligare böckerna, där författaren har valt andra epoker än medeltiden.

Inget ont om medeltiden, men för att vara ärlig, tycker jag att den gamla Sword and Sorcery genren börjar bli – gammal.

Tolkien. Man kan bara inte förbigå hans Ringsaga med tystnad. Trots fördomarna, trots mansgrisigheten. (Bit inte huvudet av mig. Det här är *min* site.) Fast det här handlar om författarna, och deras böcker, och inte om filmer baserade på böckerna, så måste jag säga att första filmen var fantastisk. (Del två och tre var inte lika bra, men ganska bra i alla fall.). Aragorn och Gandalf är så bra. (Aragorn är så sexig också…).

Men fantasy har rötter längre tillbaka än så.

Lord Dunsany. Jo, han verkligen en lord. Jag har läst två av hans romaner. Det var nog i stort sett de enda romaner han skrev. De flesta av hans verk var novellsamlingar. Av de två romaner jag läste tyckte jag bäst om The Charwoman’s Shadow. Men The King of Elfland’s Daughter var intressant den också.

När det gäller mer moderna författare, har jag många favoriter. Jag bryr mig inte om att skilja på de som skriver för en ”yngre” publik och de som skriver för ”vuxna”.

Diana Wynne Jones. Hon är briljant. Hennes skapelser är alltid väldigt komplicerade, men ändå skenbart enkla. Jag älskar Power of Three, Hundstjärnan/Dogsbody, Deep Secret, Hexwood, The Merlin Conspiracy och Tidsstaden/A Tale of Time City, Fire and Hemlock, A Sudden Wild Magic, Archer’s Goon, House of Many Ways och alla de andra (jag har läst de flesta på engelska hittills). Om jag ändå kunde skriva hälften så bra…

Ursula LeGuin är en fantastisk författare som är så stor att man bara kan sitta i stum beundran och läsa. Hennes böcker om Övärlden – Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan, Den Yttersta Stranden, Tehanu, Tales from Earthsea (som nog inte är översatt än) och Burna av en Annan Vind är otroligt spännande och vackra, men sorgsna och mörka. Huvudpersonerna är vältecknade och komplicerade, liksom berättelserna. Förutsägbara kan man verkligen inte säga att de är. Tvärtom. Men man blir aldrig besviken, även om man blir förvånad. Kärleken mellan Ged och Tenar är fantastiskt bra beskriven. När jag läste Gravkamrarna i Atuan som liten blev jag väldigt gripen av skildringen av deras kärlekshistoria.

Jag kan för övrigt berätta en fin historia om hur jag blev presenterad för de första tre böckerna. En sommar när jag var liten var jag med min familj på Öland. Ibland fick jag lite tråkigt under de där veckorna, så en gång kom jag på att åka till ett bibliotek i en liten stad på norra Öland. Det är väl nedlagt nu, men då fanns där en vänlig man som jag tror var lärare under terminerna. Han frågade vad jag tyckte om att läsa och jag svarade. När han lyssnat på mig gick han runt och hämtade ett antal böcker som passade perfekt, däribland trilogin om Övärlden.

Susan Cooper. Hennes böcker är så läckert mystiska. En ring av järn/ Dark is Rising (ja, faktiskt hela serien) skrämde mig riktigt då och då, fast på ett skönt sätt. Böckerna om Bysen/the Boggart är roliga, men ändå rätt mystiska. Jag tycker om dem också, men de är mycket mer lättsamma än de andra.

Penelope Lively. Berättelserna är kanske lite mindre slående än till exempel Susan Coopers, men de är väldigt fint sammansatta. Kanske vänder de sig till en något yngre publik.

Geraldine Harris. Hennes serie om de De Sju Citadellen/Seven Citadels är lysande. I alla fall tycker jag det. De är episka, sorgliga och verkligt komplicerade. Redan från början förälskade jag mig i Kerish-lo-Taan, och jag önskade så att han skulle klara sig genom sina äventyr. Jag tror att han har inspirerat mig till att skriva många av mina egna berättelser.

Rosemary Harris. Jag vet inte om hon är släkt med Geraldine Harris på något sätt. Det finns ingen information tillgänglig om henne, utom att en av hennes böcker en gång vann en fin utmärkelse. Hennes böcker handlar om djur, vilket jag alltid uppskattar, om djuren behandlas väl. Det blir de här. De tre böckerna i serien (i alla fall är det så många som jag känner till) handlar om vad som hände innan alla gick ombord på Arken (Noaks, ni vet, vid tiden för syndafloden), och vad som hände sedan.

Lloyd Alexander. Det här är en annan författare som skildrar djur bra. Han har skrivit massor av böcker. Två serier tillhör mina favoriter. Den om Taran, som är en grisskötar-assistent, men som till slut blir the High King, och den om pojken Theo, i Västmark. Båda pojkarna som är huvudpersoner är minnesvärda, fast lite dumdristiga ibland. Jag tycker också väldigt mycket om Tidskatten/Time Cat och Mina fem tigrar, en annan om katter, författarens egna.

James Gurney. Önskar inte du också att det fanns en plats som Dinotopia? Om det fanns ett sådant land, skulle jag flytta dit och aldrig åka någon annanstans. Fast jag skulle förstås få ta med mig fler däggdjur och moderna fåglar. Livet skulle vara tråkigt utan katter och hundar och nymfparakiter med flera. Jag har bara läst den första boken än, men jag skulle väldigt gärna läsa fortsättningen. Illustrationerna är underbara, och jag älskar alla huvudpersonerna, speciellt min favorit, Bix.

Vivian Vande Velde. Hennes böcker är ganska enkla, men ändå trevliga. Hon har ett sätt att skapa realistiska, minnesvärda karaktärer, på ganska få sidor. Hjältinnorna är tuffa, självsäkra tjejer, och det gillar jag verkligen, och det är något med hennes killar som får mig att bli förälskad i dem.

Paula Volsky. En ny stil för fantasy. Jag tycker om hennes berättelser för att de inte är av den vanliga Sword and Sorcery-typen. Alternativ historia är en väldigt fascinerande undergenre av fantasy, och jag hoppas kunna skriva en del böcker inom det området. De jag läst hittills är The Gates of Twilight och The Grand Ellipse. Den förstnämnda är delvis ganska sorglig, och hemsk, men ändå väldigt bra. De andra – på något sätt tycker jag att slutet känns lite som en besvikelse. Den första delen av boken är spännande och intressant, men i slutet planar handlingen bara ut och det blir inte så mycket mera. Tråkigt, för den kunde blivit så mycket bättre.

Garth Nix. Ytterligare en förnyare. Sabriel är en lysande skapelse, och det är Lirael också. Det tycker i alla fall jag. Abhorsen, sista delen i serien är lite sorglig, men lika bra som de andra. Garth Nix kanske inte fattar det, men han skildrar kärlek på ett bra sätt.

Charles DeLint. Hans böcker är ofta lite för hemska för mig, på gränsen till dark fantasy, men också väldigt bra. De flesta är så kallad low fantasy, som innebär att de ”fantastiska” inslagen förekommer här i vår värld, inte i en annan, separat värld. Charles DeLint har skapat en fiktiv stad som heter Newford, och ligger i Kalifornien (fast amerikanerna är övertygade om att den ligger i Kanada – jag som inte är från Nordamerika alls tycker nog den verkar mer amerikansk än kanadensisk). Där finns en massa sannolika och osannolika figurer. En av böckerna heter Dreams Underfoot. Den är en novellsamling. En annan heter The Blue Girl. Han har skapat ett antal oförglömliga karaktärer som bor i och omkring Newford.

Kristen Britain. När jag läste hennes bok, Green Rider (vet inte om den finns i översättning), kände jag att det här var någonting nytt. Jag tycker om hennes huvudperson, Karigan, för att hon är ytterligare en tuff, okonventionell hjältinna. Det här är en tjej som kan ta vara på sig själv. Nu har jag också läst andra delen – First Rider’s Call – och fast den är lika bra, känner jag mig lite förvirrad om hur det ska gå för huvudpersonerna. Nästa bok i serien The High King’s Tomb känns lite mindre bra faktiskt. Kanske har jag börjat tröttna lite.

Delia Marshall Turner. Hennes bok, Nameless Magery, kändes väldigt annorlunda, men absolut inte för konstig för mig. Jag är lite konventionell när det gäller fantasy, men jag hatar förutsägbara slut. Fast om jag var huvudpersonen, skulle jag valt en annan kille…

Rebecca Lickiss. Jag har inte kunnat hitta någon information om henne. För ny? Eller är det här en pseudonym för någon som redan är känd under annat namn? Jag vet inte.

Hur som helst älskar jag hennes bok, Eccentric Circles. Ytligt sett ser hennes berättelse enkel ut, men den utvecklas på ett sätt som inte är förutsägbart alls. Den är romantisk, och jag älskar hennes sätt att behandla språket. Berättelsen handlar om en ung kvinna som ärver ett hus efter sin mormorsmor (eller var det mormor? nu när jag tänker tillbaka är jag lite osäker på det). Genom husets dörrar kan hon hitta vägen till en magisk värld som börjar i hennes trädgård. Hon träffar en väldigt stilig ung alv, men stöter också på faran som uppenbarligen dödade hennes mormorsmor. Nu måste Piper (ja, så heter hon) lösa mysteriet och rädda sig själv, bland annat med hjälp av mormors spöke (eller om det nu var mormorsmor).

Hon har också skrivit en bok till, Never After, som också är bra, men inte fullt så fascinerande. Den behandlar, precis som Robin McKinleys böcker, klassiska sagor på ett nytt sätt.

C J Cherryh. När jag läste Fortress in the Eye of Time, fick jag nästan en Tolkien- känsla. Inte riktigt, men hur som helst var det något stort. Jag kände vördnad. Världen sedd genom Tristens ögon är främmande, lite som jag själv ser världen. Det finns en kyla här, som är nedslående på ett nästan positivt sätt.

Anne Bishop. Hennes bok, The Invisible Ring, var fascinerande. De flesta författare skildrar den manlige hjälten så konventionellt, men det gör inte hon. Den här världen gillar jag väldigt mycket. Jag menar, visst finns det ondska, men var finns inte det? Och männen är nere på en helt annan nivå än i de flesta berättelser. Intressant, men mörk.

Jag har nyligen upptäckt författaren Kelly McCullough. Hans bok Web Mage (vet inte om den finns på svenska än) var en positiv överraskning. Den blandar antik mytologi, fantasy och science fiction (bl a i form av avancerad magisk webbprogrammering) på ett fräscht och nytt sätt. Verkligen spännande och intressant bok. Nu finns det flera böcker i serien. Jag är inte helt förtjust i de till synes oändliga fantasyserierna som är så populärar, men här har jag blivit ”inlurad” och nu kan jag inte sluta läsa dem.

En annan ny bekantskap är Gregory Frost. Hans serie om världen Shadowbridge som han beskriver i två böcker Shadowbridge och Lord Tophet är både annorlunda och väldigt bra. På senare år har jag börjar känna mig lite besviken på nya fantasyförfattare. Kanske är det jag som börjar tröttna lite, men jag hoppas inte det. Hur som helst, den här serien var verkligen ingen besvikelse. Jag önskar bara att författaren kunde återvända till sin värld och berätta mer. Det känns som man kan säga hemskt mycket mer om den.

Tad Williams är inte en helt ny bekantskap för mig. En av de första böckerna av honom som jag läste var den fristående boken Tailchaser’s Song, som handlar om en ung hankatt och hans äventyr. Den är inte alls så enkel och barnslig som den låter och för mig som älskar djur var den lite väl sorglig. Jag vet inte om jag kommer att läsa den igen, men det var i alla fall väldigt bra.

Jag minns inte i vilken ordning jag läste de första böckerna av Tad Williams, Tailchaser’s Song eller serien Minne, Sorg och Törne (Memory, Sorrow, Thorn). Hur som helst tyckte jag att serien (skulle visst ha varit en trilogi men det blev till slut fyra böcker) var väldigt intressant och spännande. Den var också ganska sorglig, men som jag minns det nu, ganska många år senare, inte så farligt. Den fristående boken Blommornas krig visade sig också vara väldigt bra. Spännande, fascinerande, hemsk… Men så läste jag första boken i serien om Shadowmarch och blev faktiskt lite besviken. Jag vet att andra har gett den bra kritik men på något sätt var inte den här riktigt min grej. Tyvärr. Jag hade börjat vänta mig mer av Tad Williams. Men man kan ju inte gilla allt av alla författare.

Så kan jag berätta om en svensk fantasyförfattare. Gull Åkerblom. Hennes första bok, Johannesnatten, var en trevlig överraskning. Fast det finns ett par bra barnboksförfattare i Sverige, tycker jag vanligtvis inte om svenska böcker, vilket är synd. Maria Gripe (och Astrid Lindgren) är viktiga undantag, och speciellt Gull Åkerblom. Johannesnatten är på sätt och vis en traditionell fantasy, men med en ny vinkling. Fast de flesta fantasyberättelser verkar vara inspirerade av den keltiska kulturen, är den här boken baserad på den nordiska kulturen. Det tycker jag inte alltid om, men på det här sättet, älskar jag det.

Matilda är en ensam trettonåring, som bor i en vanlig svensk stad, men längtar efter ett magiskt äventyr. Hon hittar den i form av en annons i tidningen. Någon vill överlåta sitt hus till ”den rätta personen”, med en tonårsdotter. De nya ägarna måste tycka om katter. Som du kanske kan föreställa dig, kan Matilda knappast vänta tills hon får veta mera, och det får hon snart. Mycket mera än hon nog väntat sig. Det verkar som om de gamla Asagudarna fortfarande lever och vill lägga sig i människornas angelägenheter, lika mycket som alltid. Läs den. Del två (Drakens ö), tre och fyra tycker jag inte riktigt lika mycket om, men jag kanske bara är orättvis.

Maria Gripe har skrivit ett antal fantasyklassiker (och några andra barnböcker också). Mina favoriter är Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Jag tycker för övrigt också om Tappa inte Masken och Pappa Pellerins dotter, som inte är direkt är fantasy, fast ganska fantasifulla. Andra fantasyböcker av Maria Gripe är I Klockornas Tid och Glasblåsarns Barn.

Tordyveln flyger i skymningen är en mystisk berättelse om skarabéer och viskningar från det förflutna. Berättelsen börjar med ett par enigmatiska sammanträffanden, och fortsätter med krukväxter som har något att berätta, och så en skattjakt i det sömniga småländska landskapet.

Agnes Cecilia är en berättelse om en ensam föräldralös flicka som flyttar in i en ny lägenhet, får mystiska meddelanden från det förflutna, lyckas förstå sin familj och sig själv bättre, och slutligen får hon en bra kompis.

Gunila Ambjörnsson skriver spännande lite övernaturliga böcker. Jag har bland annat läst Trädet och tiden och Vilse i tiden. Gunila Ambjörnsson använder sig av starka kvinnliga huvudpersoner, och det tycker jag om. Det handlar ofta om djur också, speciellt katter. Hennes som jag tror första bok, Huset Silvercronas gåta har gjorts till en tv-serie. Boken har jag inte läst men om den är som tv-serien, som finns på dvd, är den kanske lite övertydlig i sina pekpinnar. Trots det är den väldigt spännande.

Tove Jansson är inte från Sverige, men hon skrev på svenska. Hon kom från Finland och skrev ett antal oförglömliga fantasyböcker om Mumindalen och alla dess fantastiska invånare. De behöver knappast någon närmare presentation här, men jag vill i alla fall säga något om mina favoriter i den här världen. Från början, när jag var liten, tänkte jag inte så mycket på vilka jag tyckte bäst om. Nu när jag är vuxen har jag insett att jag faktiskt tycker bättre om några av bifigurerna. Det är förresten lustigt vilka favoriter man har, det kan vara väldigt olika.

Själv tycker jag faktiskt bäst om Filifjonkan, Misan, Homsan (inte Homsan Toft), Hemulen (den lite töntige välmenande hemulen från Sent i november), Knyttet och Skruttet, Tofslan och Vifslan och de små skogsbarnen. Alltså inte någon av de viktigaste huvudpersonerna.

Irmelin Sandman Lilius, som också är från Finland, skriver böcker som är en speciell sorts fantasy, på sätt och vis skulle man kunna kalla det alternativ historia.

Den bok som jag har läst, Gullkrona gränd, ingår i en serie böcker som utspelar sig i Finland under 1800-talet (tror jag). Det är en speciell stämning i boken, och huvudpersonerna är väldigt speciella också. Man grips av deras personligheter och deras situation. De är tre systrar som har det ganska fattigt, men de har också tillgång till en spännande fantasivärld i berättelser de får höra. En kompis till äldsta systern är en tuff och lite annorlunda tjej, som alltid ställer upp för sina vänner.

Jag ser fram emot att läsa fler böcker av den här författaren. Boken är restnoterad, men jag har bokat den. Irmelin kände förresten Tove Jansson när hon var liten. Irmelin Sandman Lilius har skrivit flera böcker tillsammans med sin syster, Heddi Böckman.

Nästa författare skriver inte fantasy, men jag tycker om hennes böcker i alla fall.

Edith Unnerstad är från Finland precis som Tove Jansson. Hennes böcker om familjen Pip-Larsson är jättebra. Min favoritbok i serien är Pip-Larssons minsta, som handlar om Pysen (som jag inte tycker så mycket om) och Lilla O, som är allra yngst. Men de andra familjemedlemmarna är bra också (utom Knutte, som är ganska vidrig).

Den här författaren skriver visserligen inte fantasy utan science fiction, men jag måste nämna honom ändå. Jules Verne är, tillsammans med H G Wells, den som skapade hela science fiction-genren. Jules Verne beundrade Edgar Allan Poe. Dessutom var han personligen bekant med Alexander Dumas d y. Min favoritbok av Jules Verne är Resan till jordens medelpunkt. Den kanske inte är så bra sf, men den är hur som helst en spännande äventyrsberättelse.