Uppdatering
Nyligen behövde jag åka iväg och ta några prover. En väldigt tröttande dag visade sig gå riktigt bra till slut. Jag hade inte sovit alls innan jag åkte iväg till Göteborg. (Testerna har att göra med mitt stora projekt, som de flesta av mina vänner känner till vid det här laget). Jag var totalt slut redan när jag åkte, och ännu mer när jag kom hem.
På väg till Gbg, alldeles när jag och min syster hade kommit på bussen, dök det upp en kille som hade missat bussen med bara några sekunder. Han höll upp sitt kort men föraren ignorerade honom, fast min syster skrek att det var någon som ville med. Ett par minuter senare, lyckades killen komma ifatt bussen vid ett rött ljus, men föraren fortsatte att ignorera honom. Killen såg så besviken ut. Jag undrar varför föraren inte kunde varit lite mer hjälpsam.
På vägen tillbaka, lyckades vi skynda oss så mycket att vi kom hem ett par timmar tidigare än väntat, genom att bland annat gå av vid en tidigare station och att gå väldigt fort.
Lyckligtvis regnade det inte, fast det var risk för det. Vi hade också tur med att tågen var i tid, båda turerna (fast det ju är förseningar och totalstopp i stort sett varje dag).
Så nu har vi lyckligtvis äntligen gjort alla prover (utom ett, som är knepigt att ordna med, jag vet inte riktigt hur det ska gå). Efter ett tag fick vi veta att allt var bra, och en datautskrift att skicka till Estland.
Så häromdagen gav vi oss iväg igen på en liten utflykt, den här gången för att åka till grannstaden, för att höra på ett föredrag som lät riktigt intressant, om Sverige under första världskriget. På väg dit, frågade föraren igen om vi var vuxna (dvs över 19, verkar det som, haha).
Innan föredraget skulle börja, lyckades vi hinna in på Åhléns för att köpa nya vantar. Jag fick tag i ett par fina röda touchscreenvantar. Mina gamla börjar bli lite slitna.
När vi kom in i Kulturhuset, hade vi svårt att hitta till föredragslokalen, fast vi har varit där förut, för flera år sen, så vi gick fram och tillbaka och upp och ner för trapporna och såg nog lite förvirrade ut. När vi kom ner igen såg vi att någon hade skrivt med rödpenna på whiteboarden där informationen om föredraget stod, att det var inställt.
Det kändes lite snopet så vi bestämde oss för att åka ut till köpcentret som ligger mellan våra två städer för att shoppa lite (mat, för de andra butikerna var stängda vid det här laget). Vi lyckades äntligen få tag i våra favoritprodukter (veef, chichi och scheese) och dessutom lite veganchoklad.
Det börjar verkligen bli kallare nu, så jag antar att vintern är här nu. Som tur är har vi ingen snö än åtminstone. Problemet med snö är att det är så fuktigt här att den genast förvandlas till is och det är inget kul att gå på.
Så nu har jag bytt till min varmare scarf och kommer att ha vantarna på mig varje dag. Jag har redan börjat ha min parkas. (För mycket info?). Ingen fara, blogginlägget är slut nu. 
Intressant föredrag
Idag gick jag och hörde på ett väldigt intressant föredrag om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget, eller snarare samarbetet mellan motståndsrörelsen och svenskar i Dalsland och övriga gränstrakter.
Det var en aning överraskande för mig att det lantliga och i mina ögon ganska primitiva landskapet, hade ett så hjältemodigt och äventyrligt förflutet.
Kvinnan som höll föredraget hade skrivit en bok om det här samarbetet med motståndsrörelsen och var också inblandad i en utställning som nog var början till boken och föredraget som jag lyssnade på idag.
Något jag inte hade någon aning om förrän idag var att under kriget var att det här området var förbjudet för utomstående på grund av risken för spioneri.
En lite kul historia handlade om ett litet finsk krigsbarn, som hade varit lite för observant på gården där hon bodde. Hon hade hittat ett väldigt fint stycke sidentyg (en fallskärm) gömd i ladan och man måste komma på ett sätt få henne att hålla tyst. Så en man som samarbetade med motståndsrörelsen och som var känd för att vara bra med barn, åkte hela vägen ut i skogen och gav henne en väldigt dyr fin docka, på villkor att hon höll tyst. Man fick se ett foto av flickan som kramade två dockor, varav en antagligen var ”mutan”.
En betydligt mindre rolig historia var om en svensk som hela livet ut var måltavla för hotelser från gamla nazister.
En del i publiken hade egna berättelser att dela med sig av. En av dem var fruktansvärt sorglig. Systern till en man som var med i motståndsrörelsen var journalist och hon var inte tillräckligt försiktig och blev tagen av tyskarna och skickad till ett koncentrationsläger. Vid slutet av kriget fördes hon med de berömda svenska vita bussarna, till Helsingborg, men redan första natten där, dog hon. Tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro var mamman lycklig att dottern fick dö i Sverige (alltså inte i en gaskammare).
Jag är glad att jag tvingade mig upp ganska tidigt idag, trots förkylningen (som inte är så illa, men i alla fall) för att gå och höra på det här föredraget. Det var fascinerande och jag fick veta så mycket om en tid i vår historia, som inte är så välkänd för allmänheten. (Till exempel var mycket av det här materialet hemligstämplat tills helt nyligen).
Något trevligt och oväntat
En rolig sak hände häromdagen. Ja, inte rolig som att jag skrattade högt, men det var trevligt och oväntat. Tydligen var det ”Internationella prata som en pirat-dagen” (ja, det finns uppenbarligen en sån dag). För att fira det hade LibraryThing (ett bokcommunity som jag mer eller mindre hade lämnat för några år sen, på grund av att man bara fick lägga in max 200 böcker med ett gratismedlemskap), ordnat en skattjakt.
Det fanns tio skatter gömda runtom på LibraryThing-webbsajten och om vi, de entusiastiska skattjägarna, hittade (löste en gåta) ett visst antal av dem, skulle vi få ett gratis livstidsmedlemskap (uppgradering). För att göra en lång historia kort, klarade jag att lösa sex (av tio) gåtor, och fick alltså en gratis uppgradering.
Jag gillar faktiskt LibraryThing för att där, till skillnad från på många andra bokcommunityn (?), får man lägga in icke-engelska böcker på hyllorna. Vilket mer eller mindre är nödvändigt i mitt fall. I alla fall är det en väldigt trevlig funktion.
Så nu är jag tillbaka på LibraryThing, och känner mig ganska glad över alltsammans.
Vad jag älskar-onsdag
Jag hittade den här idén på den här bloggen och jag tänkte försöka mig på ett liknande inlägg. Jag (och min familj) går igenom en jobbig period just nu så det krävs en hel del för att göra mig på gott humör.
Här följer en lista på några av de saker jag försöker använda:
Veganska chokladkakor.
Min familj (tvåbenta och fyrbenta familjemedlemmar).
Böcker:
Jag älskar fantasy, science fiction, historiska romaner, facklitteratur (mest historia) och deckare. Idag nämner jag en författare: Janet Evanovich. Hon kan nästan alltid få mig att skratta högt och det är väldigt svårt nu för tiden. Jag kan också nämna ett väldigt trevligt bokcommunity, Booklikes.
Skriva:
Jag skriver böcker och jag redigerar andras arbete. Dessutom skriver jag fanfiction. Den senaste tiden har besökt Wattpad, som är ett väldigt trevligt skrivarcommunity.
3D-världar:
Det går nästan inte att överskatta hur lugnande och avkopplande och dessutom intellektuellt stimulerande det här att arbeta med en 3D-värld. Det är också väldigt kul att resa runt i Second Life eller mellan OpenSimvärldar och utforska fascinerande regioner som andra har skapat. Man kan också gå på konserter och träffa andra människor som tycker om samma sorts musik.
Här är jag, som njuter av en konsert i en 3D-värld:
Veganvänner:
VeganTalk är ett trevligt vegancommunity jag kan nämna. Det finns andra, de flesta mindre aktiva än det här. Veganchattrum. Det är mest två som jag besöker regelbundet: Vegan chat room UK och Happy Cow).
Hälsan igen
Idag fick jag ett brev från min läkare (som till skillnad från min förra läkare, är riktigt bra). Hon berättade att mina senaste provresultat var bra och att jag inte behöver komma tillbaka för fler prov för ögonblicket (men hon rekommenderade att jag gör om de här proverna varje år i stället). Så tydligen anses jag helt frisk nu. Hurra! Fast jag måste förstås fortsätta med mitt stora projekt så hälsan kanske går ner lite tillfälligt på grund av det, om jag lyckas.
På konsert igen
Ikväll var jag på en konsert inne i Second Life igen. Det var en välgörenhetskonsert med Simon & Garfunkelsånger. Den här gången var mamma med inne i 3D-världen. Det var kul, fast det tog evigheter för mamma att komma in med sin avatar på mini-laptopen. Jag kommer definitivt att fortsätta att gå på de här evenemangen.
Mer om min hälsa
Jag tänkte lägga ut ytterligare ett litet fascinerande inlägg om min hälsa.
Efter mer krångel än jag har lust att gå in på igen eller ens minnas, fick jag för ungefär tre veckor sen äntligen kontakt med en läkare (i telefon förstås, för numera får man ju inte träffa läkare på riktigt). Det verkar vara en noggrann läkare, så det känns bra. Hon ordinerade medicin för mig och nu har jag varit tillbaka för en liten koll. Jag var faktiskt bättre nu än på ganska länge.
När det gäller hälsan har jag mer framför mig i år, men så här långt ser det ganska okej ut.
Min avatar och jag
Jag var på en konsert i 3D-världen Metropolis. Min avatars hår renderade inte och jag såg ut som en lägerfånge. Det fick mig att känna mig lite generad. Lite senare gick på en annan konsert i Second Life och min topp laddade inte. Jag blev generad där också. Lustigt hur mycket man identifierar sig med sin avatar. Medan jag är inomvärlds ÄR jag min avatar.
Bilden föreställer mig som jag ser ut för mig.
Ett tandläkarbesök och oväntad snällhet
Idag var det dags för det läskiga tandläkarbesöket. Det visade sig att jag kunde låtit bli att oroa mig så. Jag hade en rejäl tur. Tanden gjorde inte ont alls och jag behövde ingen bedövning. Nu har jag en fungerande tand igen och kan äta normalt. Vilken lättnad.
Senare när jag stod i kön till kassan på ICA, med bara en limpa bröd, bakom två stora kundvagnar fulla med varor. Kvinnan som stod alldeles före mig vände sig om och tittade på mig och frågade om det var allt jag hade. Jag sa ja och då sa hon att jag fick gå före. ”Det är värdelöst att stå i kö bakom folk med så många varor”, sa hon. Det var verkligen snällt av henne. Killen i kassan hade redan fått tag i hennes första varor, men han hade hört oss och frågade vad det gällde. Han hade lyckligtvis inte börjat stämpla in hennes varor, så jag fick i alla fall gå före.
Det var inte alls så jag hade föreställt mig att dagen skulle bli. Ibland är det trevligt att ha fel.
