Jag är rasande…

Jag är rasande. Idag var min syster på arbetsförmedlingen, och typen hon pratade med hade mage att föreslå att hon ska sälja sin del av vårt lilla hus. Nej, men vaf (som Berglin skriver)? Det är väl ändå inte hans sak att lägga sig i? Och nu när jag tänker efter, vad är hans sak, egentligen, eftersom han uppenbarligen inte kan hjälpa min syster att få ett jobb. Allt de där typerna gör är att piska och sparka på dem som redan ligger (ett uppdrag de fått av vår lysande regering). Det lär ju vara så att bara 1-2 % av alla jobb förmedlas via arbetsförmedlingen, vilket verkligen är ironiskt. Synd bara att min familj inte har några kontakter att utnyttja.

Det andra han sa som fick mig att bli rosenrasande (kul, ord, eller hur?) var en verkligt personlig och oförskämd kommentar om vår mamma. Hon är pensionär, men det är definitivt inte av hälsoskäl. Han sa något i den här stilen: ”du får räkna med att om ett par år kommer hon att bli mer och mer beroende av dig (och det är ju självklart ytterligare en anledning till att det är jättebra att söka jobb i Stockholm, långt ifrån henne) och förvirrad och kommer inte att kunna klara något själv. Här skulle jag bara vilja säga att i min släkt blir vi inte såna förrän vi är mellan nittio och hundra, så han kommer själv att bli en förvirrad gamling långt innan min mamma blir det, och dessutom, hur kan det här att komma med personliga kommentarer om folks familjemedlemmar, anses ingå i hans jobb?

Om jag hade råkat träffa på den där typen, tror jag inte att jag hade kunnat hålla käften. Det konstiga är att min syster bara blev ledsen, inte arg, men det är väl bara jag som reagerar så, först arg, sen ledsen.

För övrigt är jag fortfarande fly förb. och håller fortfarande på att fundera över att anmäla den där typen till någon, men jag antar att det inte kommer att bli något med det. Jag får bara fokusera på att hålla mig lugn. Att bli så här upprörd leder ingenstans.