Var är min tidsmaskin?

Alldeles nyss såg jag en film som vi spelade in någon gång i slutet av 90-talet. Johnny Mnemonic, men det har inte så mycket med saken att göra. Först såg jag en snutt av Sen kväll med Luuk – jag menar – det gjorde jag nästan aldrig då, när serien gick. Inte min grej, liksom. Men nu, det lilla jag såg, verkade så – bra. Jämfört med vad som går nu på tv. Och den där låten. Den är så bra. Det tyckte jag till och med då. Men som sagt, det har inget med saken att göra.

Innan min film började gick en reklamsnutt, och – det här är bara helt sanslöst – den var också bättre än det som går nu. Släng dig i väggen, Iprenmannen. Inte för att det var så bra som den reklam jag sett på engelsk tv, men…

Så började filmen från det gamla goda 1990-talet, med fin de siècle-stämningen. Då när vi egentligen tyckte att allt var rätt ok och bara skulle fortsätta bli bättre, så man kunde kosta på sig att se dystopiska framtidsskildringar.

Då insåg jag att jag vill tillbaka. Hjälp, jag vill hoppa av. Framtiden är inte som den var förr. Var är min tidsmaskin?

Jag vill tillbaka till den tiden när jag trots allt hade lite hopp kvar. Då när det fortfarande fanns lite bra framtid att se fram emot. Trodde jag. Men nu är den här. Den fula, nya världen, med koldioxidfotspår och massutrotningar och fler obotliga farsoter än någonsin. Där avgrunden gapar bara ett halvt steg från min smalnande väg.

Om du har hittat min tidsmaskin eller kanske maskhålet jag kan lifta med hem igen, så hör av dig. Jag kan packa fort och sover inte så bra heller. Här sitter jag och väntar.