”Rullstolsburen”?

Jag är lite sur på eufemismer som rullstolsburen. En gång för ganska många år sen var jag svårt sjuk. Jag dog nästan. Men jag blev helt frisk igen som tur var (eller vem vet? kanske hade jag haft mer tur om jag dött, det är ju svårt att avgöra). Under en kort period kunde jag inte gå själv, utan att ofta svimma av och ramla ihop var jag än var. Jag ska inte gå in på fler aspekter av sjukdomen, men hur som helst hamnade jag till slut i rullstol. Annars hade mina föräldrar och min syster fått bära/släpa på mig. Det gjorde de också om jag bara svimmade ute någonstans, fast rullstolen gjorde förstås allting lättare.

Men aldrig kände jag mig rullstolsburen. Jag hade inget alternativ – utom att bli buren av en eller flera familjemedlemmar. Så jag var definitivt rullstolsbunden. (Vad hade jag för alternativ? Att förbli liggande på en offentlig plats?)

Nu tycker jag absolut att den som har ett mer permanent funktionshinder ska få avgöra själv vad hon/han vill kalla sig, men jag har rätt svårt att tänka mig att man känner sig mindre bunden till rullstolen om man har ett permanent funktionshinder än om man bara tillfälligt är sjuk.