Alfabetet saknar tre bokstäver
Alfabetet hör till mänsklighetens bästa uppfinningar. Men har vi de bokstäver vi behöver? skriver Lars-Gunnar Andersson.
Läs mer här.
Särskrivning
Läste just det här, och håller verkligen med. Om jag ser någon som skriver dålig svenska, har jag väldigt svårt att ta den personen på allvar. Särskrivningar är bland de värsta felen jag ser, men sammanblandningen av var/vart irriterar mig också. När någon frågar ”vart” något är, vill jag alltid svara ”åt höger” eller ”lite västerut”, inte ”där, på hyllan där borta”.
Och ”stör sig på” – är det man själv som stör? Objektformerna de/dem verkar folk inte förstå alls längre. Hur skulle de annars kunna få ihop följande mening? ”Dem åkte och hälsade på de.”
Kanske är det bara jag som reagerar på ”hade varit roligt” som tydligen betyder ”skulle vara roligt”. För mig betyder ”hade varit roligt” att det nu inte längre finns någon chans att det roliga ska inträffa. Väljer jag ”skulle vara roligt” anser jag fortfarande att jag har möjlighet att få göra det som är roligt. Eller är det jag som missförstått?
Dessutom tycker jag uttalet har ändrat sig väldigt snabbt. Jag är helt med på att svenskan ändrar sig på en generation. Kanske på femton år också. Men på fem år? Eller ännu kortare tid? Är inte det lite väl snabbt? För mig som bor ute ”i landsorten” finns det faktiskt flera olika ”sje-ljud”. ”Ö” uttalas fortfarande annorlunda än ”u”, tycker jag – men det är väl snart bara vi ”lantisar” och knappast ens vi, som uttalar så.
Grr. Ibland är det bara så många saker som retar mig.
Nysvenska
Så där, nu hörde jag det igen. Nysvenskan. Snart förstår vi inte varandra alls.
Här följer några exempel: (ni som inte bor i Stockholmstrakten fattar nog vad jag menar) numera ägnar man sig åt ”passionssparande” – betyder det att folk sparar på passionen till ett senare datum?
Alla sche-ljud utom ett har rationaliserats bort. Allt låter likadant nu.
Och så det här: Kristina uttalas numera Kistina och den som gjort något fel får stå ut med att få ”kitik” och – det här skäms jag nästan för att nämna – det politiska partiet ”kissdemokraterna”. Undrar vad de jobbar med?
Här kommer ett gammalt exempel, men det är lika aktuellt idag som när jag först hörde det: for-sätta. Vad betyder det? Vad är en for – eller ska det vara fora? Och var sätter man den och varför?
Vi får heller inte glömma den ohälsosamma drycken ”mjulk”, den vackra årstiden ”hust” som vi upplever just nu och till slut, i Idol och liknande ”pogram” blir ju folk som bekant ”utrustade” – med vad då, får jag fråga? (Sångröster, eller?) Publiken eller juryn ”rustar” ju på dem, vad det nu betyder.
Till slut, det här exemplet har jag reagerat på i flera år nu: ”fopp-boll” – vad sjutton är en eller ett fopp? Var sitter den eller det? Är det en kroppsdel? Obs! Har inget med foppa-toffel att göra, får man väl anta – det uttalas ju annorlunda.
Språket – utveckling eller?
Nu måste jag bara klaga lite igen… Vad har egentligen hänt med vårt svenska språk?
Visserligen är jag vegan, men jag kan i alla fall uttala mjölk. Dricker ni andra ”mjulk”? Nyss såg jag ett inslag på tv om ”Tolvkillingsoperan”. Låter gulligt. Jag menar, de är ju så söta när de får ”mjulk” av sina mammor… Har ni märkt att de viftar på svansen då?
Nuförtiden ”sjänner” folk sig på alla ”mujliga” olika sätt, verkar det som, och en del reser ”usterut”. Lyckligtvis är det fortfarande sommar, men senare blir det som vanligt ”hust”.
Fattar ni överhuvudtaget vad ni säger längre?
Ok, ok. Det kanske räcker nu, men kom igen. Är det rimligt att språket förändras varje år? Flera gånger per år? Hur ska någon kunna förstå vad någon annan säger om det fortsätter så här?
Jag är fullt medveten om att ett språk som inte förnyas dör. Men om det förvandlas till oigenkännlighet vart tredje till vart femte år, kan man ju inte längre tala om ett språk. Ska vi ha 100 eller 1000 språk istället, eller kanske 10 000?
Går det att kommunicera med varandra längre då? Eller ska man behöva använda sig av engelskan ännu mer, bara för att kunna göra sig förstådd i sitt eget land?
Det har ju redan gått för långt med användningen av engelskan i vardagsspråket. Ännu mer skulle bara innebära att man blir tvungen att dödförklara svenskan och sluta använda det.
Och det skulle i alla fall jag tycka var väldigt synd.
