Att lära sig skriva bättre
Säg att du känner dig lite osäker på stavning och grammatik. Vad gör du då? Det beror på. Bryr du dig? Vill du förbättra ditt skrivande? Om du gör det, så finns det en massa du kan göra.
Det viktigaste av allt är att inse problemet och vara beredd att ändra sig.
1. Använd stavningskontrollen i ditt ordbehandlingsprogram. (Men glöm inte att utländska program kan stava fel).
2. Läs igenom ett par extra gånger. Det ser inte bra ut om du bara slänger ut det du skrivit färdigt utan att läsa igenom det.
3. Du kan be en kompis att läsa igenom det du skrivit. Två personer hittar fler fel än en. Det här är något väldigt lätt. Om du inte har någon kompis som är bättre på det här än du, så be en lärare, förälder, annan släkting eller be att få en s k betaläsare på nätet.
4. Du kan låna (eller köpa) någon eller några böcker om stavning och/eller grammatik. Läs på lite. Det behöver inte vara tråkigt. Du bestämmer ju själv hur mycket du orkar ta in på en gång. Ingen lärare kommer att betygsätta dig. Det är bara du som bestämmer när det räcker.
5. Kanske kan du gå på en kurs i svenska språket någonstans? Eller engelska om du föredrar att skriva för en större publik. Det kanske är det jobbigaste du kan göra, men också det mest användbara, förutom nästa tips som kommer här.
6. Det bästa du kan göra på längre sikt är att läsa en massa böcker. Fackböcker och skönlitteratur. Allt möjligt går bra egentligen. Jane Austen. En deckare. Harry Potter. Läs det du tycker är kul.
Att läsa hjälper dig inte bara med att bli bättre på språket, du får också mer att skriva om. Fast en sak måste du vara medveten om. Det är svårt, kanske nästan omöjligt att skriva science fiction eller en thriller om du själv bara läser kärleksromaner och tvärtom. Skriv om det du kan säger man ju.
Det behöver inte betyda att du måste ha upplevt allt själv. Du kan skriva om det du läst mycket om också. Eller hört talas om av andra. Fast då menar jag inte lite löst skvaller utan t ex om du vuxit upp med någon som kan mycket om ett speciellt land, yrke eller någon udda hobby. Man kan förstås forska innan man skriver (det här gäller framför allt romaner). Men då läser man ju antagligen om vad det nu är man tänker skriva om förstås.
Så läs mycket. Inte bara böcker förresten. Deckardrottningen Agatha Christie ansåg att man borde läsa dagstidningarna och facktidskrifter regelbundet. Det kan definitivt inte skada. Nuförtiden finns också radio, tv (inklusive text-tv) och internet. Håll reda på vad som händer. Gå på bio eller se på video/DVD också.
7. Jag har själv inte prövat att vara med i en grupp som diskuterar varandras berättelser. Tyvärr känner jag bara en person som skriver i verkliga livet, på nätet ingen alls egentligen. Annars kan det nog vara väldigt bra. Feedback är viktigt. Försök få någon/några personer att läsa det du skrivit, och lyssna och ta till dig av kritiken/synpunkterna. Men den här andra personen är ju ingen gud. Om du på allvar tagit till dig kritiken och fortfarande inte håller med, så strunta i det. Men först är det nog bra att vara öppen för konstruktiv kritik. Man föds inte som litteraturpristagare.
Hur lång är en novell?
Om du vill få din berättelse publicerad i en tidskrift eller ett ezine finns det oftast en övre gräns för hur lång berättelsen får vara. Det är naturligtvis förståeligt, men jag kan faktiskt inte skriva så korta berättelser. Hur ska man kunna utveckla karaktärer eller handling på bara 1000-3000 ord (eller ännu mindre)?
Om man börjar med romaner, har jag alltid hört att de måste bestå av minst 70000 ord och en kortroman eller ungdomsroman ska ha minst 30000 ord. Det måste ju betyda att allt kortare än så är en novell. Det kanske är dags att införa nya nivåer. Till exempel en kortnovell, novell, långnovell. Varför inte? Jag skulle gärna vilja veta vad andra tycker om det här.
Fast på spanska heter alla berättelser från novell till roman ”novela”. Vi kanske istället borde använda bara ett ord för skönlitterärt verk.
Vad tycker du? Föredrar du de kortkorta noveller som blir mer och mer populära nuförtiden, eller håller du med mig om att en text behöver vara lite längre än så för att räknas som en berättelse?
Varför fanfiction?
Varför skriva fanfiction? Det är en fråga många människor nog ställer. Och det är faktiskt en bra fråga. Det beror lite på vad du är ute efter. Om du vill bli publicerad av ett förlag på papper, då är det naturligtvis inte så användbart att skriva fanfiction. Samma sak gäller om du bara vill verka skicklig och bli beundrad för ditt skrivande.
Å andra sidan, vad du än vill med ditt skrivande är det alltid nyttigt att skriva, vad det än blir. En del skriver dagbok ock liknade (bloggar!). Andra skriver “övningstexter” som inte går att använda till något mer än den övning man får. Och så, om du tycker det är kul och tillfredställande, kan du lika gärna skriva fanfiction som något annat.
Och det är faktiskt många som tycker jättemycket om den här typen av berättelser, antingen som läsare eller som författare eller både och.
Har du kul med andra människors karaktärer så känn dig inte skyldig för det. Kul är inte dåligt, det är faktiskt bra för dig. Och om du lär känna andra som har samma intressen så är det bra också.
Det kan finnas anledningar att inte skriva fanfiction eller typer av fanfiction du kanske borde undvika, men det är andra ämnen som får tas upp någon annanstans.
När jag började skriva
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, när jag började skriva, men det var ganska snart efter jag lärde mig läsa – i treårsåldern. Jag hade en massa små skrivblock där jag hela tiden skrev små berättelser, som byggde mycket på den typen av böcker som jag läste då, eller som de vuxna läste för mig. Alla de där små berättelserna är borta nu, och det är kanske lika bra. Det lilla jag kommer ihåg var inte så bra. Det var väldigt enkla små historier.
Efter det fortsatte jag att skriva, men jag tror inte det finns något kvar av det jag skrev före tioårsåldern. Jag skrev förstås uppsatser i skolan, men det är ju inte samma sak. En av dem fick min lärare att be min mamma komma till skolan för ett samtal. Tydligen hade jag skrivit något om att skolan var som ett fängelse…
Flera år senare, skrev jag en annan berättelse om hur jag kände det inför skolan. Den handlade om en liten myra som hölls fången av sina fiender…
Hade jag några förebilder? Några, i alla fall. Om man inte räknar de författare jag läste när jag var liten (en del av dem läser jag gärna fortfarande), så hade jag inte så många förebilder. Men jag hade i alla fall mina föräldrar.
Mamma brukade berätta jättebra sagor. Jag önskar att hon hade skrivit ner dem. Nu de senaste åren har hon börjat skriva väldigt fina berättelser för barn, flera av dem handlar om att respektera både djur och människor.
Pappa brukade också skriva, när han var liten. Mest artiklar till skoltidningen, men också en del dikter. En gång vann han en tävling på sin skola, med de där dikterna. Jag har hört att han också skrev några äventyrsberättelser, antagligen om rymdresor. Hans storasyster fick hjälpa till med illustrationer. Hon var en väldigt snäll syster. Även om hon varit ute till sent kvällen innan ställde hon alltid upp för lillebror.
Skriver original igen
Men det blev inte så bra som jag hade hoppats. Kanske höll inte idén jag hade, fullt ut. Jag får kämpa på. Skriva mer original, innan jag kan koppla av igen med fanfiction.
En period var jag rätt nöjd med det mesta jag skrev. Jag hade flyt. Men nu har jag visst tappat det.
Om bara kreativiteten kommer tillbaka, ska jag förhoppningsvis få fler, intressanta idéer som fungerar. Jag får hoppas det.
Fast jag kanske ska se det på ett annat sätt. Nu har jag ju kommit igång i alla fall. Den här första novellen var bara lite uppvärmning. Nästa blir jag nog lite mer nöjd med.
Om att bli publicerad, eller snarare att inte bli det
Jag har funderat lite på det här med att bli publicerad “på riktigt” – av ett förlag alltså. Det verkar just nu vara helt omöjligt. I alla fall för mig och många som jag, som inte skriver det som anses “intressant” just nu. Och inte har jag invandrarbakgrund. Missförstå mig inte, jag läser gärna böcker av s k invandrare, även om jag inte brukar dela in folk i kategorier utifrån vilka länder de kommer från. Men jag tycker dessutom om att läsa annat. Det är alltså vad boken handlar om som intresserar mig, inte var författaren kommer ifrån.
Ett annat problem jag har är att jag skriver antingen för långa berättelser, om de skulle definieras som noveller, eller för korta om de skulle definieras som romaner. Jag kan faktiskt inte skriva kortare berättelser än ca 7000 – 10 000 ord. Mindre än så skulle inte räcka till att utveckla handling och karaktärer. Jag fungerar inte så. Däremot skulle jag kanske kunna skriva lite längre än de “kortromaner”/”ungdomsromaner jag skriver. Alltså komma upp i ca 70 000 och uppåt. Men inte så hemskt mycket mer. Jag är nog en person som skriver kortfattat, paradoxalt nog, med tanke på att jag inte kan skriva vad som anses vara noveller. Men det beror nog på att jag inte kan dra ner på handlingen, inte att jag skriver långa meningar.
Det kändes ett tag ganska deprimerande, det här att jag antagligen aldrig kommer att få någon bok publicerad av ett förlag. Men så insåg jag att det också innebär en frihet. Ingen kommer att säga till mig att mitt ämne inte är “användbart”, “intressant” eller “aktuellt” eller vad de där redaktörerna nu säger. När de inte skickar ut ett standardformulär som visar tydligt och klart att de inte ens har läst min bok, utan bara låtit manuset ligga ett tag. Jag skulle faktiskt uppskatta om de istället meddelade på sin hemsida att de inte tar emot obeställda manus just nu. Det vore mycket bättre än att de låter en tro att de är intresserade av nya manus, när de faktiskt inte är det. I alla fall inte från någon som inte redan är känd för något annat.
Man kanske skulle anmäla sig till en dokusopa, oj – dokusåpa heter det visst… Om man visar brösten några gånger så blir man ju känd och då kanske det går att bli publicerad. Nej, det där är inte min grej faktiskt. För övrigt är det nog väldigt nittiotal, alltså helt passé att bli känd enbart på brösten. Nu måste man ha sex med någon inför kameran också, helst någon av samma kön. Attan. Där sprack det.
Nej, jag får nog hitta på något annat sätt att bli publicerad. Kanske kan man ge ut sin bok själv och sen marknadsföra och sälja den själv också. Antagligen går det inte så bra, men det skulle vara en sån kick att få se sin skapelse i bokform. Även om man måste betala alltsammans själv.
