Maria Lang-deckare och språkgnäll

Jag kommer snart att lägga ut en recension av den sista av Maria Langs nyutgivna deckare här. Dessutom vet jag att min mamma har/har haft några stycken böcker av Maria Lang, bland dem den bok som min mamma faktiskt ”finns med i”, så det kan bli några till så småningom, när jag har hittat dem. Nu önskar jag att mamma hade köpt fler men hon slutade visst helt att läsa skönlitteratur när hon gifte sig och fick barn. Numera föraktar hon den typen av böcker och vill bara läsa facklitteratur. Själv läser jag ju båda sorterna så jag kan inte alls förstå hennes inställning. Det finns väl inget som är lägre, eller sämre med skönlitteratur i sig. Som jag ser det hänger det mest på vad man själv tycker om, men naturligtvis också en del på den enskilda bokens kvalitet. Fast det är ju också beroende lite på den enskilda läsarens smak. Jag vet massor av bästsäljande böcker som jag själv tycker är jättedåliga (ur kvalitetssynpunkt) men som flera andra älskar. Smaken är ju helt enkelt olika. Men ändå. Undrar om det är många som hatar t ex skönlitteratur men älskar facklitteratur? Jag trodde nog att det mer handlar om folk som hatar att läsa respektive folk som älskar det. Oavsett typ av bok. Fast jag kan självklart ha fel.

En annan sak – jag märker att jag mer eller mindre skriver de här inläggen på svenska för mig själv. I bästa fall, om hon har tid, läser min syster dem också, men jag kan ju lika gärna berätta vad jag skrivit om som be henne ta tid att läsa min blogg.

Hur som helst, oavsett om jag personligen har läsare på bloggen eller inte, är jag väldigt ledsen, arg och besviken för att de flesta svenskar inte värderar sitt eget språk alls. Utom möjligen rasister och högerextremister och det är inte dem jag tänker på i det här fallet.

Jag har fått ett intryck av att de flesta bloggläsare i Sverige struntar i att läsa inlägg på svenska och föredrar att gå direkt på engelskspråkiga bloggar (vilket jag också gör, men för den skull slutar jag inte läsa svenska sidor heller). Dessutom vet jag att de glatt blandar engelska och svenska på sin egen blogg hej vilt, och då menar jag inte i olika inlägg, vilket jag mycket väl kan förstå, fast jag vet att många icke-svensktalande inte tycker om det, utan i samma inlägg. Dessutom märker jag att yngre bloggare, inte tonåringar nödvändigtvis men kanske folk under ca 30 inte vet vad saker heter på svenska och gissar och tar till något som betyder något närliggande eller rentav helt fel. (Nyligen såg jag ett blogginlägg som nämnde en ensamstående bok – en ogift bok alltså?). Nu är jag kanske något av en puritan, men jag hatar det, lika mycket som jag hatar när folk lägger in engelska ord och satser i sina muntliga meningar och firande av Halloween och – okej, ursäkta, det kanske räcker nu.

Men egentligen borde jag inte behöva be om ursäkt, här på min egen blogg. Här borde jag få göra precis vad jag vill bara det inte bryter mot lagen.