Får man vara hundrädd?
Den frågan ställer en upprörd person till DN:s Vett-och Etikettexpert, Magdalena Ribbing.
Jag kan svara på den frågan. Visst får man det, men man behöver inte ens vara rädd eller allergisk för att trakassera oskyldiga hundägare. Den rättigheten är så självklar så den behöver inte ens ifrågasättas.
Vi (en hundägarfamilj, där det har funnits hund sedan 1970-talet) känner verkligen inte igen de situationer som frågeställaren beskriver. Det kanske är ett typiskt storstadsproblem?
I vår familj försöker vi verkligen aldrig få icke-hundintresserade att visa intresse för våra älsklingar. Vi har alldeles för många gånger mött djurhatare och andra intoleranta personer ute på stan och föredrar alltid att slippa umgås med dessa personer.
Istället ser det ut så här ute i landet: Måsar och kanadagäss ska skjutas. Butiksägare vill följa med hundägare hem och kissa i deras brevlådor. (Vår tik skulle för övrigt bara kunna kissa ner butiksägarens blomkruka om vi lyfte upp henne och höll henne ovanför, och under såna omständigheter skulle hon inte kissa alls). Personer som är vakna efter halv åtta på kvällen ska vräkas ur sina bostäder. (Det här gäller inte alls grannar som festar till långt fram på natten. Inte alls. Det räcker med att man någon kväll smyger ner för trappan för att ta sig ett glas vatten.)
En typisk situation är som följer:
Hunden sätter sig och uträttar sitt ärende. (En trevlig, vänlig sällskapshund, ingen stor blodtörstig kamphund.) Man står tålmodigt och väntar med sin svarta plastpåse i handen. Då dyker det genast upp minst en ”vän av ordning” som skriker om att man måste plocka upp efter sig. Vad tror de påsen är till för? Eller är de blinda? Men då undrar man ju hur de såg att hunden satte sig över huvud taget.
En ”hjälpsam” äldre kvinna passade på att i förbifarten peka ut några av hundens ”resultat” så man absolut inte glömmer dem när man står lutad över dem med påsen i högsta hugg.
Min fråga är istället: får vi finnas? Och om vi inte får det, då hoppas jag att vi snart hittar någon trevligare plats att bo. Långt borta från djurhatare och intoleranta grannar.
Du beskriver livet som en hundägare i en stad bra. Men du missade alla föräldrar med barn som tror att det är en rättighet att klappa ens hund. Och när man är så fräck och säger nej hunden vill inte bli klappad. Då skriker föräldrarna att så farliga hundar borde avlivas. Jag har en liten hund som varken ser eller är farlig. Flyttade ut på landet för några år sedan och här är livet som hundägare mycket trevligare
Just det där har jag inte själv upplevt, men jag har hört om det många gånger. Vi djurägare är verkligen i strykklass. Tur att jag själv ska flytta ut på landet snart.
Problemet består ofta i att det är många som har hundar som inte borde ha hundar eftersom dom inte klarar av att dominera hunden unta det är hunden som dominerar dom. Hundar är inga leksaker eller en handväska utan ett levande djur som behöver veta sin plats för att inte flippa ut. Detta är helt i hundens intresse och dom som råkar ut för den.
Sånt där ser vi inte så mycket av här i småstaden. Det kanske är mer ett storstadsproblem? Hur som helst, visst, det kan bero på hundägarna, men som sagt, här ser man mycket mer av intoleranta hundhatare, än hundägare som missköter sig.