RSS Feed
aug 28

Porr för feminister? – igen.

Posted on fredag, augusti 28, 2009 in Övrigt

Nu läste jag en artikel till om sk feministporr. Vad alla de där förståsigpåarna och kulturpersonligheterna totalt missar är att efter alla dessa år är kvinnan fortfarande objekt. I det här fallet verkar det som de senaste trettio åren eller mer aldrig har hänt. För dem är porr fortfarande nakna kvinnor. Inte lesbiska alltså. Det är jättebra att lesbiska gör lesbisk porr för andra lesbiska. Jag menar de där så kallade feministerna som påstår att deras filmer med nakna kvinnor är bra porr.

Fel. Fel. Fel. För mig krävs det nakna killar. Den sortens gayporr handlar om snygga killar som har kul, inte fula gamla män som har sex med och förnedrar kvinnor. Den nakna (unga) manskroppen är attraktiv. Kvinnor är bara slappa och hängiga. Hur kan det vara sexigt?

Ja, ja, folk får väl tycka vad de vill, men jag tycker ändå att om man vill kalla sig feminist, varför inte låta bli kvinnokroppen? Bort med tassarna från våra kroppar.

Nov 25

Telia-mannen

Posted on tisdag, november 25, 2008 in Övrigt

Här diskuterar skribenten Telia-reklamen (en av de få ”reklamserier” som jag tycker är sevärd – de övriga är ICA-reklamen och Lidl-reklamen.) Han klagar över människosynen i reklamfilmerna.

Jag undrar om han möjligen är lite humorbefriad. För en gångs skull skildras en vuxen man (som har ett ansvarsfullt jobb och familj) som teknikidiot. I vanliga fall är det tjejer, gärna äldre kvinnor som ses som okunniga om den moderna tekniken. Varför skulle inte en man i (kanske) femtioårsåldern vara dålig på datorer osv?

Bortsett från det tycker jag inte alls att Telia-mannen framställs på ett negativt sätt. Han är en snäll, omtänksam pappa, han letar efter kärlek som alla andra, och nu det sista har han tydligen lyckats – i en av filmerna ses han på en romantisk dejt med sin nya kvinna. Det tycker jag är gulligt.

I den här världen är det barnen som är teknikgenier – en inte helt ovanlig situation i verkligheten. Vad är då felet? Inget som jag kan se. Man får en positiv syn på Telias utbud, även om man av vissa skäl som i mitt fall kanske inte har råd med deras tjänster.

Teliareklamen är kul. Männen får faktiskt lära sig att ha lite humor!

Dec 26

Kvinnor som älskar bögar

Posted on onsdag, december 26, 2007 in Övrigt

En kvinna som heter Linda Leopold har just kommit ut med en bok som heter Kvinnor som älskar bögar.

DN skriver intressant om boken.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=714349

I artikeln berättas om olika typer av ”faghags”. Alltifrån den ”traditionella” faghagen som går på gayklubbar och klär och sminkar sig som en transa, via unga tjejer som älskar bögporr, till kvinnor som är gifta med homosexuella män.

En förklaring till att fler kvinnor tycker om bögporr verkar vara att man är trött på den traditionella underordningen av kvinnor i vårt samhälle. Den förklaringen tror jag på. Det kan naturligtvis finnas fler. Överhuvud taget tycker inte jag att kvinnor som tycker om bögporr på något sätt ska behöva ursäkta sig. Män gillar ju lesbisk porr. Om det är ok, borde det ju vara samma sak tvärtom.

Slash, inklusive dess japanska variant yaoi nämns också i artikeln.

Allt det här verkar vara en trend som kommer mer och mer. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett litet positivt tecken i allt negativt i vårt samhälle.

Själv känner jag igen en hel del. Inte det där med att klä upp sig och sminka sig som en transa, men en del av det andra.

Dessutom, personligen är jag inte alls enbart en faghag. Jag gillar också, minst lika mycket, mjuka, snälla, undergivna heterosexuella killar. Man kan säga att jag helt enkelt gillar de flesta sorters killar, utom de stöddiga, dominanta.

Dec 16

Kvinnors syn på män (i litteratur och annars)

Posted on söndag, december 16, 2007 in Övrigt

För att återgå till yaoi som jag nyligen läst en mycket intressant artikel om, visar det sig att japanska kvinnor idag – i yaois hemland – hellre skulle vara gifta med en homosexuell man än en heterosexuell, om de inte helt enkelt avstår från att gifta sig eller ens ha ett förhållande. Männen väntar sig att passas upp som deras fäder och farfäder under en tidigare epok.

Det sägs att japanska män av idag vill gifta sig med gårdagens kvinnor och kvinnorna vill gifta sig med morgondagens män. Lycka till med det säger jag bara. Tyvärr tror jag inte att det är fullt så lätt som de här kvinnorna tror, att vara gift med en homosexuell man om han nu över huvud taget vill gifta sig, och i så fall med en kvinna.

Bortsett från äktenskap och andra fasta relationer tror jag att vi har kommit fram till något nytt. Kvinnor vill konsumera unga, vackra, underdåniga män på ett helt annat sätt än förr, t ex i form av skådespelare, sångare och rollfigurer i böcker, tv-serier och filmer. Vi kanske äntligen har frigjort oss från den gamla seden att gifta sig som en form av karriärmöjlighet. Idag vill vi ha ut något mer av livet än bara att bli försörjda. Än så länge i alla fall, är vi inte beroende av mannens råstyrka för att bli beskyddade från andra män som under så många tidigare århundraden. Vi får hoppas att situationen i världen stabiliseras så att det inte blir så igen.

Dec 15

Slash i original

Posted on lördag, december 15, 2007 in Skriva

Jag vet också att ett litet, men växande antal originalförfattare använder sig av motsvarigheten till slash, alltså homosexuella kärleksförhållanden i sina berättelser. Detta gäller både publicerade författare, t ex de som skrivit Swordspoint och uppföljaren A Fall of Kings, Ellen Kushner och Delia Sherman och andra, t ex jag själv.

En annan författare, som kanske inte skriver slash, men i alla fall en mer jämlik kärlekshistoria är Anne Bishop. I hennes The Invisible Ring, får man följa en manlig fd sexslav (pleasure slave) på hans fortsatta äventyr. En av karaktärerna är fortfarande sexslav, också det en man. I de flesta fantasyböcker är sådana karaktärer kvinnor. I en gripande scen i slutet av romanen tar de två sexslavarna avsked av varandra och den yngre, nu fria killen, omfamnar och kysser den andre på munnen, och försöker förmedla sin vänskap och kärlek till honom. Detta trots att båda är heterosexuella.

Jag vill inte påstå att alla moderna fantasyförfattare skriver enligt traditionella könsroller. Många av mina favoritförfattare skriver tillräckligt jämlikt för att jag ska kunna ha glädje av dem. Detta gäller t ex Charles De Lint, Garth Nix, Kristen Britain, Rebecka Lickiss, Diana Wynne Jones m fl. Till och med en författare som Ursula Le Guin som väljer att skriva om kvinnoförtryck gör det på ett sätt som man kan förstå.

Det är för övrigt inte bara fantasy där man kan följa utvecklingen från traditionella mansgrisiga historier till moderna, mer tilltalande skildringar.

Eftersom jag nästan inte läser någon modern science fiction blir det svårt för mig att komma med några exempel på de moderna författarna, men däremot har jag sett tydligt hur de gamla femtiotalsförfattarna skildrade relationerna mellan könen. De bästa, enligt min uppfattning, är de som inte direkt behandlar förhållande kvinna-man. Dessutom, lustigt nog, kan man enkelt hitta homosexuella undertoner i förhållandena mellan hjältarna.

Det här gäller även deckare och thriller. Min erfarenhet är att böcker, i det här fallet deckare, från Medelhavsområdet, Sydamerika mm är för mansgrisiga för att man ska kunna stå ut med dem. Detsamma gäller konstigt nog också tyska böcker. Franska är ett gränsfall. Det finns inte någon nationalitet som helt går fri från den här typen av unkna kvinnoskildringar, men de franska böcker jag läst brukar ofta vara acceptabla.

Jag blev ganska överraskad och road när jag läste en thriller som jag tror är skriven under det sena femtiotalet eller tidiga sextiotalet. Kvinnoskildringarna är inte fullt så hemska som i Mary Stewarts böcker som jag trots allt tycker om, kanske tack vare hennes miljöskildringar, men ändå är åtminstone en kvinna i den här thrillern – Uppdrag i Bern, av Helen McInnes, en riktig liten artonhundratalsfru.

Det här retar mig enormt, men i gengäld finns det också en, eller snarare två, typiska slashrelationer. Inte fullt utvecklade givetvis, men någon form av undermedveten dragning mellan den här mannen och först en gammal vän som dör i boken, och så en ny bekantskap. I båda fallen märker man att den man som känner så för båda de andra männen är en typisk undergiven part i deras relation.

Han har för övrigt en gång för flera år sedan varit lyckligt gift, men frun dog. Man kan fråga sig hur denne uppenbart undergivne man kunde stå ut med att vara gift med en ung kvinna som antagligen förväntade sig att han skulle dominera henne. Den undertryckta slashrelationen kompenserade hur som helst mer än väl för den tröttsamma skildringen av äktenskapet.

För övrigt kan det skilja ganska betydligt mellan olika deckarförfattare. Ta t ex Ngaio Marsh. Hon har bland de värsta skildringarna av ett äktenskap, där relationen är lika underordnad som i Mary Stewarts böcker. Mannen är någon sorts machotyp, fast ändå förfinad. Han heter Alleyn och är på något sätt adlig. Frun kan vara nog så tuff på egen hand, men när hon blir utsatt för fara från en mördare, njuter hon av att se mördaren attackeras av maken och därefter kastar hon sig i hans armar som en liten flicka för att få tröst. Usch. Till Ngaio Marshs försvar kan man säga att hon tillhör en mycket tidig generation deckarförfattare. Hon föddes visst 1895, 1897 eller -99. (Det är lite osäkert när hon föddes.) Dessutom gifte hon sig aldrig. Kanske formades hennes syn på förhållanden och äktenskap av äldre litteratur eller andras relationer, t ex hennes föräldrars?

Men å andra sidan, Dorothy Sayers måste tillhöra samma generation och hon har fantastisk bra skildringar av relationer mellan könen. Hennes Lord Peter Wimsey är totalt jämlik, åtminstone i den renodlade kärleksrelationen. Han säger t ex till Harriet Vane, hans framtida hustru, när hon erkänner att hon haft älskare – ”Än sen då? Det har jag också.” Eller något i den stilen. I hans fall kvinnliga sådana, för all del.

Michael Innes, som är något yngre än Ngaio Marsh – jag tror han föddes 1906 – är också helt acceptabel i sina skildringar av äktenskapet, fast naturligtvis ingen banbrytare på jämställdhetsområdet. Men till skillnad från hos skräckexemplen Ngaio Marsh och Mary Stewart, finns det inget i relationen mellan Appleby och hans fru Judith som man blir illamående av.

Till slut vill jag bara nämna den kanske största deckardrottningen någonsin, Agatha Christie. Hennes skildringar av relationer varierar oerhört mycket.

The Man In the Brown Suit handlar om en ung flicka som ger sig ut på äventyr och till slut hamnar i Afrika. Hon längtar efter en riktig Neanderthalarman som ska slå henne i huvudet och släpa in henne i sin grotta. Honom hittar hon också till slut. Det kan hända att Christie är ironisk, dock. Hon säger om Anne, hjältinnan i boken: ”girls are silly things.”

I Taken at the flood eller – alternativ titel – There is a tide – förekommer en annan kvinna som först ratar en friare för att han inte var med i kriget. Han var lantbrukare och behövde alltså inte bli inkallad. Det uppfattade kvinnan som omanligt och svagt. Men när hon fick reda på att han i affekt gjort sig skyldig till dråp – mot en man som jag tror var osympatisk på något sätt, kanske en utpressare – ändrar hon sig. Hon uppfattar hans våldsbenägenhet som attraktiv.

I Towards Zero handlar det bl a om två ungdomar som båda två är fattiga. Kvinnan har gift sig rikt och mannen är en form av gigolo. De älskar varandra och skulle helst gifta sig med varandra, men har inte råd. Boken slutar med att kvinnan får pengarna efter sin make som är en hänsynslös mördare och det leder till att hon till slut får sin stora kärlek. Christie skildrar faktiskt den unge mannen med sympati, fast man inte skulle ha trott det med tanke på vad hon tidigare skrivit eller helt enkelt med tanke på tidsandan.

Tommy och Tuppence-serien är också rätt så jämlik. Tuppence är en modern emanciperad kvinna. Hon har kört buss eller något i den stilen under kriget – första världskriget – och efteråt kan hon inte gå tillbaka till att vara en lydig prästdotter. I en av böckerna om det här roliga paret manipulerar hon skickligt en ung journalist så hon får information. Hon spelar en svag, hjälplös kvinna och lurar ur den unge mannen allt hon vill veta.

Lustigt nog – fast det här inte direkt har med saken att göra – finns det här exempel på hur ord byter betydelse. ’Make out’ – som idag betyder ha sex eller i alla fall grovhångla, betyder uppenbarligen där något annat, antagligen flirta. I annat fall är Tommy en extremt tolerant äkta man och Tuppence en oblyg exhibitionist som ägnar sig åt det där på tennisbanan, med en annan man än hennes egen. Jag ska inte ens gå in på orden queer och gay, fast de är inte typiska för just den här boken.

Slutligen i Appointment With Death, skildras en mycket självsäker ung dam som studerar till läkare. Man får intrycket att hon snart är klar med sin utbildning så jag gissar att hon är strax under trettio. Hon träffar en ung man i nöd – han är visst några år yngre än hon. Han lever i förtryck under sin vidriga styvmor. Kvinnan blir mördad, styvsonen blir misstänkt och den blivande läkaren bestämmer sig för att rädda honom. Det slutar naturligtvis med att de får varandra. Boken gör klart att den unga medicinaren är dominant och den unge mannen hon förälskar sig i är undergiven. Man får också veta att medicinaren nyligen varit förlovad med, men lämnat en äldre, dominant läkarkollega. Hon inbillade sig att hon skulle uppskatta en man som var lika självsäker som hon själv, men fann snart att hon avskydde det.

Som jag ser det faller tidigare böcker, i det här fallet deckare in i tre huvudtyper, utifrån det här perspektivet. Den första är den traditionella, där kvinnor skildras som objekt, och undergivna männen. I vissa fall njuter författaren av att exploatera kvinnorna och det finns ett uppenbart sexuellt motiv. I den andra typen förekommer inte kvinnor i någon större utsträckning. De är antagligen fortfarande underdåniga men de syns inte, och det finns uppenbara men outtalade homosexuella band mellan männen. Slutligen finns det några få där förhållandena mellan män och kvinnor faktiskt skildras förhållandevis jämlikt. Inte som idag, självklart, men tillräckligt för att man ska kunna njuta av handlingen.