Sommar med Elsa Billgren
Jag har lyssnat på Sommar med Elsa Billgren. Innan jag bestämde mig för att lyssna på podcasten (jag brukar aldrig höra på direkt när programmet går, och för övrigt bara några få som jag tror jag kan vara intresserad av), kollade jag lite vad andra tyckte. Hon fick inte så bra betyg, verkar det som. Jag tyckte först att hon var ganska bra, trots att jag inte är så intresserad av kläder och accessoarer. Musiken var bra också. Men efter halva programmet ungefär började jag tröttna. Alla de där privilegierna hon haft, som hon nog inte ens är medveten om, de bara stod mig upp i halsen. Allt hon velat ha har hon fått. Pappas lilla flicka. Men jag lyssnade i alla fall till slutet och jag tyckte nog inte det var så dåligt som folk tycks ha sagt. Så jag ger väl betyget godkänt i alla fall.
Lyssna eller läsa?
Jag har egentligen inte hört på några podcastar och väldigt få ljudböcker. För det mesta föredrar jag att läsa – vanliga tryckta böcker och att se tv och film. Ändå tror jag att jag kanske kan bli mer intresserad av podcastar och videopodcastar, i alla fall lite grand, om de handlade om något jag är väldigt intresserad av. Å andra sidan, ljudböcker är nog inte något för mig alls. Mamma gillar dem, och jag har försökt lyssna på några av hennes, men jag har aldrig lyckats uppbringa mycket intresse för dem. En anledning är att de översatta måste läsas av svenska skådespelare. De läser alltså böcker som ursprungligen skrevs på ett annat språk – numera nästan bara engelska.
Jag har aldrig läste första boken i serien om Damernas detektivbyrå, jag lyssnade på den på en cd-spelare. Skådespelerskan som läste den, Babben, är ju på ett sätt idealisk – som Mma Ramotswe är hon ju ”traditionellt byggd” och är riktigt rolig eller har i alla fall varit det. Tyvärr var det så att när damdetektiver började diskuteras kom Agatha Christie upp och Babben uttalar det med betoning på andra stavelsen. Så var det med det… Konstigt nog klarade hon visst de afrikanska namnen bättre. I alla fall tror jag det.
Den andra ljudboken jag minns var om Jeeves och Wooster (jag har glömt titeln). De här skådespelarna borde ha varit idealiska, och det kunde de kanske ha varit om någon hade bearbetat boken så den utspelade sig i svensk miljö med svenska namn. Men så var det naturligtvis inte. En av dem kunde uttala det brittiska grevskapet Worcestershire rätt men ingen av de andra kunde det. Ingen alls kunde uttala de ovanligare personnamnen – som Berties kompis Barmy Fotheringay-något, som jag tror ska uttalas Fungy-Fipps? Hur som helst massakrerade de namnen. Hasse Alfredsson lät en av sina rollfigurer tala (han spelade visst två, minns jag) på ”teatersmåländska”. Aldrig mer, säger jag bara.
Fast det är egentligen inte därför jag inte gillar ljudböcker, jag bara – inte gillar dem. För mig handlar böcker om att läsa, inte lyssna. Om jag vill göra det, tar jag fram min iPod för lite musik eller så ser jag på tv/dvd.
