Studier och mobbning
Jag hörde nyss på ett inslag på nyheterna om att så många elever har svårt att gå färdigt gymnasiet. Det får mig att tänka på vad alla är olika.
Själv hade jag inga som helst problem med själva studierna (utom att smälta att jag som fick så väldigt bra betyg, ändå har misslyckats i livet). Mitt problem var klasskamraterna. Kanske borde jag har fått någon form av diagnos. Kanske är det bara det gamla vanliga – att majoriteten har svårt för den som på något sätt är lite annorlunda.
Det får mig också att tänka på de inslag jag sett om elever som blivit mobbade under hela skoltiden. Jag kan ganska väl relatera till det, fast jag inte var så aktivt mobbad, utan mer utfrusen. Det är faktiskt väldigt sorgligt att känna att man är en paria som ingen, inte ens de som själva inte är så fantastiskt populära eller framstående vill ha att göra med.
Min poäng är att jag aldrig skulle ha accepterat att bli mobbad. Jag skulle ha stannat hemma. Berättat för mina föräldrar. Sett till att jag fick någon form av alternativ undervisning, t ex hemma hos mina föräldrar, som ju lyckligtvis var lärare själva.
Nu vill jag inte alls skylla på offren. Det jag vill få fram att lärare och annan skolpersonal stirrar sig blinda på närvaro. Jag var borta nästan halva gymnasiet, pga utfrysningen. Ingen gjorde något åt det och som sagt, jag fick väldigt bra betyg ändå.
Nyheter för en gångs skull
Jag har faktiskt några nyheter att berätta om. Inget händer egentligen här, som du nog har gissat, men just nu är det faktiskt något på gång. Jag har börjat plugga på universitetet igen. Ett sista försök att få en examen. Kanske borde jag inte ha lagt ut det här. Vem vet om det kanske jinxar mina chanser, men de var ju inte så stora från början, så jag tar risken.
Hittills har jag bara varit på introduktionen och första föreläsningen (och jag kommer inte att kunna gå på nästan några) men så här långt ser det bra ut. Det verkar intressant och inte så svårt som jag var rädd för i mina värsta sömnlösa ögonblick.När det gäller folket i min grupp, finns det i alla fall omkring 14 killar, så det är ju trevligt, fast de flesta är inte riktigt min typ. Alltför många av dem är för unga (för mig, och det säger verkligen en hel del, haha) och resten – jag vet inte riktigt. De flesta av de drygt tjugo andra studenterna är tjejer och de är också tonåringar. Omkring 19, de flesta. Jag behöver väl inte nämna att jag var osynlig för alla i gruppen, kanske läraren medräknat.(Och han var inte min typ heller, alldeles för gammal, t ex.)
Gårdagen började ganska bra, men som det står i mitt förra inlägg så började det gå utför snabbt. Trots det har jag nu officiellt tre trevliga saker att notera här i bloggen (för gårdagen).
1. Jag vaknade vid en normal tid på morgonen och jag var helt utvilad! (Fast jag hade förstås varit vaken i 48 timmar för att klara det, men ändå.)
2. 1000 personer har läst mitt Kalla Spår-fic, Winding Road, på FanFiction.net!
3. Jag såg en ganska kul film igår (Dinotopia). Jag älskar den världen.
En annan sak – jag tror att jag kanske har ADHD. Det skulle kunna förklara en del. Jag har inte fått någon diagnos än, men allt jag har läst hittills verkar stämma bara alltför bra. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. På ett sätt skulle det vara lite läskigt att ha ett handikapp av något slag, men å andra sidan skulle det vara en lättnad att veta att jag inte bara är dum, misslyckad och värdelös utan anledning.
Det är allt så här långt. Uppdaterar senare (om det finns något att uppdatera).
Språk
Jag håller på att göra om en gammal hemsida helt, så jag tänkte använda en del av det som stod på min ”språksida” istället. Innehållet passar bättre på en blogg ändå.
Om du är intresserad av att lära dig språk kanske du kommer att tycka att det här är intressant.
Jag tänkte berätta lite om de språk som jag har studerat och andra som jag tycker är intressanta. För mig har det här med att lära mig språk blivit vanebildande. Jag vill på ett sätt samla på språk. Två eller tre räcker inte. Jag vill kunna många. Fast jag inser förstås att jag har haft tur som inte tycker det är alltför svårt, inom vissa gränser. Tyvärr har jag inte lyckats lära mig något språk flytande utom mitt eget – svenska – och så engelska (eller som jag brukar kalla det – anglo).
Det är inte bara språket i sig som jag tycker är kul. När man studerar ett språk lär man sig mycket om landet eller länderna där språket talas. Litteraturen, konsten, musiken, historien – allt möjligt ingår i språkstudierna.
Tibet som inte är en självständig nation idag, har en otroligt fascinerande kultur. Om jag kunde, skulle jag hemskt gärna vilja lära mig tibetanska, fast det skulle antagligen vara oerhört svårt för mig, eftersom det tillhör en annan språkfamilj än något annat språk jag har lärt mig hittills. De använder för övrigt också ett annat alfabet.
Tibetanska talas bara av omkring en miljon människor – fast jag har läst andra siffror också, t ex tre miljoner – i vilket fall som helst är det ett ganska litet språk, räknat i antal personer som talar det. I Bhutan talas en tibetansk dialekt – dzongkha – av omkring två miljoner personer. Bhutans kultur är väldigt lik den tibetanska, eller i alla fall den kultur som finns i delar av Tibet.
Det område som kallas Tibet varierar i storlek beroende på hur man räknar. Till och med lågt räknat är det i alla fall större än Västeuropa.
En väldigt intressant sedvänja som praktiseras i delar av Tibet är vid sidan av polygami (att en man är gift med flera kvinnor) som tydligen bara är vanligt bland de allra rikaste, också polyandri (när en kvinna är gift med mer än en man). De äkta männen är oftast bröder,
