Särskrivning
Läste just det här, och håller verkligen med. Om jag ser någon som skriver dålig svenska, har jag väldigt svårt att ta den personen på allvar. Särskrivningar är bland de värsta felen jag ser, men sammanblandningen av var/vart irriterar mig också. När någon frågar ”vart” något är, vill jag alltid svara ”åt höger” eller ”lite västerut”, inte ”där, på hyllan där borta”.
Och ”stör sig på” – är det man själv som stör? Objektformerna de/dem verkar folk inte förstå alls längre. Hur skulle de annars kunna få ihop följande mening? ”Dem åkte och hälsade på de.”
Kanske är det bara jag som reagerar på ”hade varit roligt” som tydligen betyder ”skulle vara roligt”. För mig betyder ”hade varit roligt” att det nu inte längre finns någon chans att det roliga ska inträffa. Väljer jag ”skulle vara roligt” anser jag fortfarande att jag har möjlighet att få göra det som är roligt. Eller är det jag som missförstått?
Dessutom tycker jag uttalet har ändrat sig väldigt snabbt. Jag är helt med på att svenskan ändrar sig på en generation. Kanske på femton år också. Men på fem år? Eller ännu kortare tid? Är inte det lite väl snabbt? För mig som bor ute ”i landsorten” finns det faktiskt flera olika ”sje-ljud”. ”Ö” uttalas fortfarande annorlunda än ”u”, tycker jag – men det är väl snart bara vi ”lantisar” och knappast ens vi, som uttalar så.
Grr. Ibland är det bara så många saker som retar mig.
Dr Who
Min syster fick DVD-boxen med nästan alla Dr Who-säsongerna. Det har varit kul att se om ett par av avsnitten från säsong 1, men vad vi mest ser fram emot just nu är att få se de senare säsongerna och den nya Doktorn. Det är alltså Tio. Den senaste säsongen var inte med, tyvärr, men eftersom vi hittills bara sett säsong 1, kommer ju det mesta att vara nytt för oss.
Två nya ställen
Häromdagen när jag var ute och gick, hittade jag två gator där jag aldrig hade varit förut. Om du bor i en storstad, kanske det här inte alls verkar märkvärdigt, men jag bor i en småstad med bara 20 000 invånare. Det är dessutom en ö. De här gatorna var korta och obetydliga, men ändå, jag hittade två nya platser bara tio minuters promenad från där jag bor. Det känns nästan overkligt. Dessutom, mamma som har bott här hela sitt liv, hade aldrig varit där heller. Var har de gömt sig hela den här tiden?
Sveriges Historia
Nu har jag sett ett avsnitt av Sveriges Historia, tv-serien som går på TV4. Eftersom jag älskar historia, hade jag vissa förväntningar. Tyvärr kan man inte säga att de uppfylldes. Trots att TV4 lyckats engagera Dick Harrison, som ju är en skicklig historiker, ger programmet ett intryck av historieundervisning på lågstadiet.
Nu är jag som sagt väldigt intresserad av historia, så kanske får andra ut mer av den här serien än jag, men jag lärde mig i alla fall nästan inget nytt.
Det var förstås kul att få veta lite mer om ”Uppåkra”. Jag skulle gärna vilja mer om Nordens största stad under tusen år och varför vi idag inte vet vad staden egentligen hette. Det skulle också vara kul att få en kvalificerad gissning när det gäller hur många oupptäckta ”Uppåkra” som kan finnas runtom i Sverige, till exempel här i Västsverige där jag bor.
Jag kanske ser fler avsnitt i serien, men jag väntar mig inte så mycket längre. Trots det får man säga att det är en fin service TV4 erbjuder när man kan få se avsnitten på internet efter de har visats på tv. Det uppskattar jag.
Djur är viktiga!
Älskar du djur? Visa ditt stöd för dem här. (Obs! På engelska.)
Världsbokdagen
Med anledning av Världsbokdagen, tänkte jag berätta lite om några av de första böckerna jag läste själv. (Tidigare hade jag flera andra böcker som vuxna läste för mig, och dem älskade jag naturligtvis också.)
När jag fyllde fyra år, fick jag bland annat en Tintinbok – Tintin i Tibet – och två små pocketböcker som hette Camilla får upp ett spår, del 1 och del 2. Den förstnämnda läste jag sönder, för jag tyckte så mycket om den. Jag fick också ett livslångt intresse för Tibet och den tibetanska kulturen.
Camillaböckerna var roliga bland annat för att hjältinnan och jag delade namn. Däremot hade jag väldigt svårt att förstå att hon var tio år äldre än jag. Annars var de ganska mysiga och lite spännande.
Vad hände egentligen?
Igår när jag var ute och gick, hörde jag kyrkklockan slå åtta… klockan fyra! Vad var det där egentligen? Efter de första fyra, kom ett femte lite halvhjärtat, och så tre till. Konstigt.
Facebook eller inte?
Häromdagen bjöd en kompis in mig till Facebook. Det har hänt förr, en gång ganska nyligen, och jag har inte känt något behov att gå med i ytterligare ett socialt nätverk. Förresten, bortsett från att det slösar en massa tid, är det några andra saker jag inte gillar. Som till exempel att jag inte kommer att kunna ladda upp några foton. Tydligen övergår rättigheterna till Facebook.
Trots det finns det anledningar till att jag kanske känner att jag borde gå med i alla fall. Det verkar vara ett bra sätt att hålla kontakten med mina kompisar, men å andra sidan har jag inte lyckats så bra med det ändå. Det verkar som om de flesta av mina kompisar (och de flesta av dem är onlinekompisar) håller på att jobba ihjäl sig i all tysthet. Det verkar de flesta människor göra. Arbetar ihjäl sig. Jag skyller min ofrlvilliga singelstatus på det. Det är antingen det eller att jag är ful, tråkig och konstig. Vilket är det? Haha.
Här är en anledning till som gör att jag känner mig tveksam till att gå med i Facebook:
Vad tycker ni? Ska jag gå med eller inte?
Mäklarsajtproblem
Som några av er vet, har mitt hus brunnit ner. Det var fruktansvärt traumatiskt, och jag kan fortfarande inte se på en liten röd stuga med vita knutar utan att få tårar i ögonen, men det är inte vad jag tänkte gå in på här.
Fast jag har en fin trädgård och lite mark, fast huset är borta, hade jag hoppats hitta något större (mer mark) någon gång i framtiden, för att odla mina egna grönsaker, frukt osv. Därför har jag kollat på mäklarsajterna i flera år nu och problemet är att oavsett prisnivå (inom eller utom mina gränser) finns det bara ingenting ens i närheten av vad jag vill ha, där jag vill bo.
Jag vet att jag är petig och jag har antagligen helt andra krav än de flesta andra, men jag tycker bara inte om något jag har hittat på de där sajterna. Det har fått mig att undra om de riktigt bra objekten aldrig kommer ut på marknaden. Eller kan det vara så att i ett land som Sverige, som ju är glest befolkat och förhållandevist ”rent” och grönt, det inte finns någon mark kvar till en sån som jag? Det verkar inte möjligt.
I vilket fall som helst tänker jag fortsätta leta, men vid det här laget har jag börjat förlora hoppet om att någonsin hitta något. Jag vet ju exakt vad jag vill ha, jag kan bara inte hitta det. Suck. Efter det som hände med huset känns det lite läskigt att bo på den tomten, i alla fall ett tag framöver. Vem vet om den som tände eld på huset kanske fortfarande finns i närheten och kanske är de fortfarande ute efter mig? Ja, ja, jag antar att jag måste komma över min rädsla, för jag står bara inte ut här längre. Den här lilla stan har inget kvar att erbjuda mig. Den var en gullig liten stad när jag var liten och den var säkert ännu mer idyllisk när mamma var liten, men idag, för mig som vuxen, är den bara inte min grej. (Missförstå mig inte, jag vill inte till storstaden, jag känner mig bara inte hemma här längre.)
