RSS Feed
jan 16

Saeculum av Ursula Poznanski

Posted on lördag, januari 16, 2016 in Böcker, Recensioner

Jag läste just färdigt Saeculum av Ursula Poznanski. Tyvärr tyckte jag inte alls om den här boken. Jag tyckte den var tråkig och huvudpersonerna osympatiska och hela handlingen rätt meningslös. Kanske skulle jag ha känt annorlunda någon annan gång, men jag blev i alla fall väldigt besviken. Särskilt som det var en väldigt stor, tjock och dyr bok. Jag hade sett fram emot att läsa den under lång tid och hade redan läst en annan bok av samma författare och tyckte jättemycket om den. Ja, ja, ibland har man bara otur.

För den som kanske ändå tycker om den här typen av bok ska jag kortfattat gå in på handlingen.

Bastian är en medicinstudent som har svårt med relationen till sin pappa. Han träffar en snygg tjej som får honom intresserad av medeltidsmarknader. Hon övertalar honom att komma med på ett lajv som ska utspelas långt från civlilisationen. När deltagarna kommer dit, börjar allt gå snett. Kan det verkligen bero på en gammal förbannelse?

Tyvärr blir berättelsen aldrig riktigt spännande, i alla fall inte som jag ser det. Den svenska översättningen var dålig och jag började verkligen ifrågasätta översättarens kvalifikationer. Så i det stora hela skulle jag säga att boken var ett misslyckande från början till slut. Jag brukar vanligtvis inte ens recensera när det är så, men efter den här boken som var så lång osv, ville jag ändå få sagt vad jag tycker.

För andra kanske det här skulle kunna vara en intressant bok, men personligen vill jag bara glömma att jag slösade tid och pengar på den.

Tillägg: Jag kollade just recensionerna på Goodreads och nu önskar jag verkligen att jag gjort det innan jag köpte boken. :/

Dec 17

Mysteriet på Hester Hill av Kristina Ohlsson

Posted on torsdag, december 17, 2015 in Barnböcker, Fantasy

Jag har ganska nyligen läst tre andra barnböcker i en serie av samma författare, och de var också bra, men jag måste säga att jag tycker mycket bättre om den här.

Den handlar om två barn, tvillingar, vars föräldrar ligger i skilsmässa och därför skickar föräldrarna dem på besök till farbror Eliot och hans vän Carl på landet. De bor i ett stort hus, där det visar sig hända märkliga saker. Ja, till och med nere i samhället med järnvägsstationen händer det mystiska, spännande saker.

Mer ska jag inte berätta om handlingen. Jag ska bara säga att det här är en välskriven och spännande bok. Visserligen är den avsedd för barn 9-12 år, men om man tycker om barnböcker, så kan jag verkligen rekommendera den.

Dec 14

Mina tankar om filmen Gilda

Posted on måndag, december 14, 2015 in Fandom, Film, Klassiker

En av de klassiska svartvita filmer som jag verkligen älskar är Gilda. Jag tycker också om Trollbunden och Casablanca, för att nämna ett par.

Vad som sägs om den här filmen är att den på ett lite dolt sätt skildrar ett (lyckligt) homosexuellt förhållande. Det verkar vara vad som följer med från pjäsen eller originalmanuskriptet som filmen bygger på.

Man får inte så många ledtrådar till vad som verkligen händer. Johnny och Gilda bara dyker upp plötsligt. Jag har försökt lägga ihop två och två under årens lopp, när jag har sett om filmen om och om igen.

För det första, Johnny och Gilda kommer från New York. De är antagligen rätt fattiga. Deras karriär är att vara professionella danspartner. De kanske också tjänar lite extra vid sidan om, men Gilda insisterar på att hon aldrig har varit otrogen mot Johnny och det tror jag på. Så om någon har varit otrogen är det Johnny. Han är, tror jag, irländare från början. Johnny Farrell låter i alla fall irländskt. Han är rätt temperamentsfull och svartsjuk. De har kommit ner till Sydamerika under andra världskriget för att tjäna pengar. Varför vet jag inte riktigt. USA var ju inte med i kriget på samma sätt som de europeiska länderna. Det borde ha gått att tjäna pengar där uppe.

Efter en tid står inte Gilda ut med Johnnys svartsjuka längre och lämnar honom. Medan de är ifrån varandra, träffar Johnny en rik man som heter Ballin Mundson som äger en spelhåla. Han låter Johnny bli föreståndare för den. Man får antydningar om att personalen inte tycker om det. De föraktar Johnny. Till exempel Uncle Tio (som om inte min gymnasiespanska har blivit helt rostig, betyder Farbror Farbror) kallar Johnny ”bondfåne” (peasant), vilket jag tolkar som en eufemism för någon annan nedsättande term). Ballin och Johnny har en riktigt udda konversation med en sorts dubbelmening. Johnny måste mer eller mindre svära på att hålla sig ifrån kvinnor. Det älskar han att lova, för han är så arg på Gilda.

Nu har ju jag en ganska snuskig fantasi, men jag tolkar det som en sorts kod för att Ballin och Johnny har en form av sexuell kontakt, fast inte ett jämställt förhållande. Det är mer som en rik äldre man som plockar upp ett gatubarn för att utnyttja honom. Till exempel är det så att senare i filmen kallas Johnny för en pojke, som kommer att växa upp om man inte hela tiden håller ett öga på honom.

Det för mig vidare till min nästa poäng: Jag tror att Johnny och Gilda egentligen ska vara mycket yngre än skådespelarna som föreställer dem. De är, om jag inte kommer ihåg fel, i trettioårsåldern, men rollfigurerna är antagligen omkring tjugo.

En dag ger sig Ballin iväg på en resa. När han kommer tillbaka har han gift sig med Gilda, och det är en obehaglig överraskning för Johnny, som antagligen tror att han kommit upp sig i livet och lyckats lära Gilda en läxa. Gilda får också en obehaglig överraskning, när hon ser Johnny och inser vad som pågår.

Det förekommer en massa prat som egentligen betyder något annat. (Om vem som lärt vem vad och liknande antydningar om olika aktiviteter som inte betyder det man tror de gör som t ex simning).. Man får veta att Gilda är vidskeplig, så när Ballin säger att de ska skåla (”Död åt slynan som gjorde Johnny illa” eller något liknande) måste hon hålla god min, fast hon blir rädd.

En annan sak när det gäller Gilda är att man aldrig får veta vad hon heter på riktigt. Hon är alltid bara Gilda och senare Fru Mundson och till slut Fru Farrell (det senare är en liten spoiler).

Spänningen och svartsjukan mellan Johnny och Gilda växer hela tiden och Ballin älskar det. Han verkar tända på att underblåsa deras konflikt.

Gilda spelar upp inför Johnnys svartsjuka (han påstår sig hålla ett öga på henne för Ballins räkning, men det är tydligt att han är svartsjuk för egen del). Hon går ut med andra män, hon uppträder inte bara genom att sjunga och spela utan agerar också sexuellt provokativt (eller jag antar det i alla fall, det här är ju en film från slutet av andra världskriget). I en show ”strippar” hon, fast allt hon klär av sig är ett halsband och ett par handskar.

Det förekommer också andra, yttre faktorer som ökar på spänningen. Ballin gör affärer med nazister och blir hotad, försvinner, antas vara död…

Jag tänker inte gå in på varje detalj i handlingen, men en dag vaknar i alla fall Johnny upp och inser att han haft fel om Gilda och under ett mycket kort ögonblick är han beredd att kräla. Om jag varit Gilda hade jag låtit honom göra det lite längre, men hon är bara så glad att han vill bli vän med henne igen, att hon accepterar hans outtalade ursäkt och det är i stort sett allt. Allt ordnar sig. Till och med Johnny inser att hon aldrig varit otrogen. Uncle Tio går till slut med på att sluta kalla honom bondfåne och börjar säga att han är en gentleman istället. Det tolkar jag som en symbol för att Johnny har vuxit upp och Ballin har förlorat sitt inflytande över honom.

Min slutsats är: Jag ser inte Gilda som en ond kvinna som kommer emellan två lyckliga män som har ett lyckligt homosexuellt förhållande. Hon är i stället ett offer, någon som råkar hamna i skottlinjen när två män gör upp om henne och antagligen andra konflikter också, t ex deras sexuella kontakt. Johnny är också på ett sätt ett offer, ett offer för sitt eget humör och sin ärelystnad. Han verkar inte förstå varför alla föraktar honom och att han är grym mot Gilda.

Dec 1

Bron, säsong 3

Posted on tisdag, december 1, 2015 in Deckare, Recensioner, TV

Nu ska jag göra något jag var ganska övertygad att jag aldrig tänkte göra, nämligen recensera Bron, i det här fallet säsong 3. De två tidigare säsongerna såg jag visserligen men på grund av sista avsnitten båda gångerna, ångrade jag mig efteråt. Jag tycker väl överhuvud taget inte fullt så mycket om serien som många andra verkar göra.

Men nu har jag just sett färdigt säsong 3 och inser att jag faktiskt i alla fall tyckte ganska bra om serien. Det var nog delvis på grund av den nya danska partnern som Saga Norén fått. Deras relation var ännu intressantare än den förra. Jag tröttnade väldigt snart på den dansken, faktiskt och förstår att skådespelaren också gjorde det. Rollfiguren fick ju inte utvecklas alls och var faktiskt i mina ögon något av en stereotyp, för bilden vi har av danskar och framför allt en typisk storstadsbo.

En sak jag har lite svårt för fortfarande, är dock Sagas autism. Jag ställer mig helt frågande till att hon skulle fått bli polis men om hon nu hade fått det, tänker jag att hon nog hade anställts på något annat sätt och i praktiken inte fått vara ute på fältet i vanliga fall utan mest suttit vid ett skrivbord och framför en dator och analyserat fakta.

Jag ska försöka akta mig för att komma med någon spoiler, men jag kan väl säga så här mycket att jag anser att vissa misstänkta personer kom väl lindrigt undan och den verkliga mördaren tyckte jag faktiskt väldigt synd om. Ändå är det ingen som tänkte samma sak? Ingen av rollfigurerna i avsnittet sa något om det. På grund av hela fallet, som jag inte ska gå närmare in på, tycker jag att allt var ganska speciellt, och i flera fall låg mina sympatier hos mördaren och inte hos de flesta offren (dock däremot ett par av dem, för de var i mina ögon helt oskyldiga och förtjänade inte att dras in i fallet).

På ett sätt hoppas jag att det blir en säsong till, men jag respekterar helt och hållet Sofia Helins åsikt att det kanske är för jobbigt för henne med rolltolkningen av Saga.

Nov 9

Döden i grytan H-K Rönblom

Posted on måndag, november 9, 2015 in Deckare

Idag läste jag färdigt en gammal deckare jag hittade i en bokhylla här i huset (eller snarare det jag nyss flyttat ifrån). Den måste ha varit min mammas en gång i tiden eller min pappas. Hur som helst, den är från 1950-talet, och för mig känns det ju som ”historiskt”, fast den naturligtvis var helt ”nutida” när författaren skrev den.

Jag älskar att läsa de här gamla böckerna. Det känns så mysigt med den här tiden (trots en del könsdiskriminering som de dåtida läsarna kanske inte uppfattade), oskyldigt, ofarligt, harmlöst…

Fallet var också intressant, men det var nog själva miljön – en kvällstidning (som på den tiden nog var betydligt mer seriös än dagens kvällstidningar) – som var mest intressant. Jag gillade många av huvudpersonerna också. Det här var långt innan författarna kom på att stora delar av läsekretsen (dock inte jag själv) uppskattade extremt otrevliga huvudpersoner mer än trevliga. ”Privatdeckaren” är en läroverksadjunkt (alltså lärare) men han har en viss koppling till tidningen och lyckas under fallets gång få ett vikariat. Jag ska inte gå in på mordet/morden men kopplingen till en tidningsredaktion var det som var allra mest intressant.

Om det skulle gå att få tag i den idag på något sätt – i ny upplaga, som lånebok eller från ett antikvariat – kan jag verkligen rekommendera den för en läsare som är intresserad av klassiska pusseldeckare.

Nov 6

En skugga blott, av Maria Lang

Posted on fredag, november 6, 2015 in Böcker, Deckare, Recensioner

Nu har jag läst färdigt den sista av de sex nyutgivna Maria Lang-deckarna. Den här utspelade sig mest i en lokal som jag inte riktigt förstod mig på. Fanns den eller något motsvarande på riktigt? Eller har Maria Lang hittat på den? Det verkade vara någon sorts klubb för humaniorastudenter och det var i och för sig en trevlig idé. Där fanns bibliotek och arbetsrum för både studenter och forskare. HumB. Det här är i och för sig väldigt långt före min tid, men den här typen av lokaler kan mycket väl ha funnits i Stockholm omkring 1950.

Boken börjar med att Puck oväntat kommer hem tidigare än beräknat från sin vistelse i Egypten där hon vårdat sin sjuka pappa. När hon kommer in i sin lägenhet hittar hon en död kvinna i sitt badkar. Då drar Puck omedelbart slutsatsen att Einar inte bara har varit otrogen utan också är skyldig till mordet. Det tycker inte jag alls är någon logisk slutsats, men man kanske kan skylla den på hennes panik när hon hittar liket hemma hos sig.

Maria Lang är inte särskilt snäll mot de kvinnliga huvudpersonerna. En av tjejerna är direkt dum i huvudet och en av de andra är inte någon särskilt framstående student. Båda är mest där de är för att jaga någon lämplig äkta man. Däremot är hon betydligt mer vänlig i sina beskrivningar av de manliga huvudpersonerna. Det verkar som antingen Einar eller Puck är lite halvt om halvt otrogna mot varandra i varje bok, fast de samtidigt är väldigt kära i varandra. Jag förstår inte riktigt det där. Det verkar åtminstone också som det är något lite mellan Puck och Christer Wijk också. Men jag antar att det är för mycket att hoppas på att det också kunde vara något lite mellan Einar och Christer? 😉

Hur som helst var det här fallet inte lika intressant som själva miljön, även om lite vinning nästlade sig in som motiv bland de vanliga kärleks- och passionsmotiven. En stor del av behållningen av de här deckarna för mig är den historiska miljön (historisk för mig, naturligtvis, inte för författaren). Bortsett från ojämlikheten på den tiden är det för mig en fascinerande tid. Särskilt nu när allt verkar så trassligt och hotfullt, känns det som en oskyldig tid då allt verkade enkelt och lättsamt (vilket det naturligtvis aldrig var på riktigt, men kanske Maria Lang levde i en så skyddad miljö).

okt 25

Rosor kyssar och döden

Posted on söndag, oktober 25, 2015 in Deckare, Recensioner

Jag har alldeles nyss läst färdigt Rosor, kyssar och döden av Maria Lang. Nu är jag inte helt säker på att det här är ”rätt” bok i ordningen. Det kan vara den sista eller den näst sista – om det är det senare, då har jag valt rätt, annars har jag läst de två sista i lite fel ordning. Jag gjorde så i början också och det gick ganska bra. Det finns inte så många ”spoilers” i de här böckerna.

Hur som helst har Christer Wijk förlovat sig – fast med en fasligt ung tjej. Hon är nästan hälften så gammal. När Puck och Einar hör talas om det åker de genast iväg för att ta sig en titt på de nyförlovade, som bor på ett gammalt bruk. Genast märker de att något inte är riktigt som det ska. Det viskas om spöken, mystiska dödsfall och försvinnanden som ligger långt tillbaka i tiden och stämningen känns något olycksbådande. Mitt i detta blir Puck sjuk och Einar måste åka sin väg och lämna henne ensam kvar.

Snart har ett mord begåtts och det verkar svårt att få alla pusselbitar att stämma. Christer Wijk är för övrigt ganska passiv i början. Kan det vara så att det redan knakar lite i förhållandet?

Här finns som vanligt ett fascinerande persongalleri och i det här fallet också en fascinerande miljö. Som jag nämnt tidigare är ju inte det här några riktigt djupa, psykologiska skildringar och det är inte alls det jag är ute efter. De är klassiska, traditionella pusseldeckare och lite – tror jag i alla fall – för nu är de ju rätt så gamla – imiterande klassiska brittiska deckare. Det gör absolut ingenting. Tvärtom. De här böckerna är charmiga och ändå ganska spännande, i form av välskrivna mysterier. Man blir nyfiken och vill gärna veta hur det går.

okt 4

Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar

Posted on söndag, oktober 4, 2015 in Böcker, Recensioner

För ett tag sen läste jag en lite ovanlig bok som heter Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar.

Jag är lite tveksam till vad jag ska säga. Å ena sidan är jag väl inte en del av den typiska målgruppen för den här boken (antagligen homosexuella män). Å andra sidan är jag en gammal fanfiction- och slashförfattare och har ett visst intresse för den här typen av litteratur.

För mig känns boken lite mycket yta. Ett tag är det jättekul att läsa om alla de här söta killarna och deras relationer och inte minst deras sex, men till slut saknar jag lite mer. Lite djup. Visst finns det lite mörker så allt är inte bara mode. Men ändå, i slutändan känns det som en liten ”fluffig” vinjett eller vad man ska säga. Men jag kanske inte förstår författarens intentioner, så jag ska väl inte döma

Hur som helst, det är kul att det kommer fler böcker som handlar om homosexuella män och homosexuella relationer. Det har fortfarande varit lite sällsynt, åtminstone här i Sverige.

okt 4

Än skyddar mörkret

Posted on söndag, oktober 4, 2015 in Deckare, Recensioner

Jag har just läst färdigt Än skyddar natten av Anna Lihammer. Precis som första boken i serien Medan mörket faller var den här bra, fast kanske lite mer som en vanlig deckare. Hur som helst, det är ju numera rätt sällsynt att svenska deckare har (tillräckligt) sympatiska huvudpersoner. De här kan man nog säga är det, trots alla deras personliga problem och hemligheter. Också den här gången är fienden nazister och stämningen är lika hotfull som tidigare. Det läskiga är att man känner igen sig, idag. Kul i alla fall med en så skicklig och påläst författare. Det är man inte bortskämd med nuförtiden.

Man kanske kan sammanfatta boken så här:

En bebis är försvunnen. Det är en kamp mot klockan att hitta henne innan det är för sent. Och trots att man har flera potentiella förövare är det inte förrän i slutet som man får veta vem som verkligen är skyldig.

aug 21

Vasadrottningen av Karin Tegenborg Falkhagen

Posted on fredag, augusti 21, 2015 in Facklitteratur, Historiskt, Recensioner

Jag är med i en historisk bokklubb. Ibland glömmer jag att avbeställa huvudboken. Så var det den här gången. Men som tur var visade sig böckerna vara riktigt intressanta.

Vasadrottningen av Karin Tegenborg Falkhagen handlar om Gustav Vasas sista fru, Cecilia Stenbock från Torpa Stenhus i Västergötland. Det finns en liten historia/skröna om det tillfälle då kungen kom till Torpa Stenhus för att kräva den tonåriga Cecilias hand. Hon skulle då ha försökt gömma sig och eventuellt springa ifrån den gamle kungen som då var över sextio år gammal. Enligt författaren kanske historien är helt påhittad. Adliga flickor på den tiden var lojala mot sina familjer. Hon kanske var väl medveten om vilken stor ära det var för henne att få bli drottning av Sverige. Eller så kanske hon kände sig lite överväldigad. Det kan man inte veta.

Hur som helst gick det ganska bra för Cecilia. Hon fick inga egna barn, men däremot flera styvbarn, varav ett, Erik, var några år äldre än hon själv. Under årens lopp var hon också ett stöd för syskon och syskonbarn och lyckade manövrera den ganska svåra politiska situationen efter den gamle makens död. Hon var änka i väldigt många år och när hon dog hade alla styvbarnen dött, inklusive den yngste, Karl, som bara var ca 1 år gammal när hon blev hans styvmor. Han var den som visade sig bli allra besvärligast av syskonen och krävde tillbaka mycket av Cecilias arvegods, som hon behövde för att försörja sig själv och sina släktingar på ålderdomen.

Författaren har gjort ett bra arbete med forskningen om Cecilia, men också skrivit en intressant och lättillgänglig bok.