Mäklarsajtproblem
Som några av er vet, har mitt hus brunnit ner. Det var fruktansvärt traumatiskt, och jag kan fortfarande inte se på en liten röd stuga med vita knutar utan att få tårar i ögonen, men det är inte vad jag tänkte gå in på här.
Fast jag har en fin trädgård och lite mark, fast huset är borta, hade jag hoppats hitta något större (mer mark) någon gång i framtiden, för att odla mina egna grönsaker, frukt osv. Därför har jag kollat på mäklarsajterna i flera år nu och problemet är att oavsett prisnivå (inom eller utom mina gränser) finns det bara ingenting ens i närheten av vad jag vill ha, där jag vill bo.
Jag vet att jag är petig och jag har antagligen helt andra krav än de flesta andra, men jag tycker bara inte om något jag har hittat på de där sajterna. Det har fått mig att undra om de riktigt bra objekten aldrig kommer ut på marknaden. Eller kan det vara så att i ett land som Sverige, som ju är glest befolkat och förhållandevist ”rent” och grönt, det inte finns någon mark kvar till en sån som jag? Det verkar inte möjligt.
I vilket fall som helst tänker jag fortsätta leta, men vid det här laget har jag börjat förlora hoppet om att någonsin hitta något. Jag vet ju exakt vad jag vill ha, jag kan bara inte hitta det. Suck. Efter det som hände med huset känns det lite läskigt att bo på den tomten, i alla fall ett tag framöver. Vem vet om den som tände eld på huset kanske fortfarande finns i närheten och kanske är de fortfarande ute efter mig? Ja, ja, jag antar att jag måste komma över min rädsla, för jag står bara inte ut här längre. Den här lilla stan har inget kvar att erbjuda mig. Den var en gullig liten stad när jag var liten och den var säkert ännu mer idyllisk när mamma var liten, men idag, för mig som vuxen, är den bara inte min grej. (Missförstå mig inte, jag vill inte till storstaden, jag känner mig bara inte hemma här längre.)
Från Telia till Tele2 och tillbaka igen
Telefonoperatörer, internetleverantörer, digitaltvleverantörer…I flera år nu har vi hållit på att byta från Telia (och Telenor) till Tele2, och nu är vi plötsligt på väg åt andra hållet. Två gånger nu de senaste månaderna har försäljare från Tele2 ringt och kört över mamma, som är väldigt deprimerad, och fått henne att beställa nya dyra tjänster, som vi kanske inte ens kan använda här, med hjälp av mitt personnummer men hennes namn. Jag är förvånad att det där ens är lagligt, bortsett etiken i det hela, inte för att såna där har någon etik.
Så min syster och jag bestämde oss för att flytta våra telefonabonnemang till Telia. Tillbaka till dem så att säga. I vilket fall som helst är vi tvungna att använda dem för allt annat – bredband, digitaltv, fast telefoni… Så vi tänkte, varför inte flytta mobilabonnemangen till dem också? När vi bytte från dem var de dyrare än Tele2, men nu har de ändrat priserna.
Jag måste erkänna att i första hand vill jag byta för att ge igen. Ingen behandlar mamma så, ingen behandlar oss så och kommer undan med det. För övrigt, oavsett vem som blir behandlad så här borde det straffas.
I alla fall ringde min syster och skällde ut dem och lyckligtvis lyckades hon att få dem att riva kontrakten, som antagligen inte var giltiga ändå.
Jag antar att det borde vara ok nu, men grrr jag är så arg på dem. Tele2 är det tredje telefonbolaget som vi inte gillar av olika anledningar. Suck. I ett så här litet land kanske man inte har råd att vara så petig, men i alla fall så här långt bryr jag mig inte. Jag gör som jag vill. (Och jag ska låta bli att tjata om vad jag tycker om försäljare i allmänhet.)
Åldersgränser
När jag började skriva fanfiction använde alla det amerikanska systemet för åldersgränser för film, så det gjorde jag också. Sen upptäckte jag att FanFiction.net och FictionPress använder FictionRatingssystemet så jag bytte till det istället. Att ha ett separat system för texter låter ju vettigt.
Jag hittade faktiskt på ett eget system som jag använder på min egen sajt (tillsammans med FRsystemet). Det är väldigt enkelt, om än inte så detaljerat. Grönt betyder G och PG/K och K+, Gult betyder PG-13/T och Rött betyder R och NC-17 eller M och MA.
Igår insåg jag helt plötsligt att det finns ett system till, ett som är speciellt till för fanfiction. Jag blev totalt paff. Trots allt har jag ju hållit på med fanfiction i omkring tio år (vad tiden år fort!) och jag hade aldrig hört talas om det här. Nu har jag inte haft tid att uppdatera min fanfictionsida än (för upptagen med annat) men jag tänker definitivt börja använda Fan Rated Ratingssystemet. Jag tänker fortsätta med FRsystemet och fortsätta att ha det gamla filmsystemet på en särskild sida som jämförelse.
Så tydligen, till och med efter tio år, finns det något nytt att lära sig. Kul. Det är faktiskt så att de senaste månaderna (som medfört en massa sorg och oro för mig) har också gett mig några nya fandomrelaterade saker att testa och vid det här laget ta till mig: Dreamwidth och Archive of Our Own. Jag kanske också skulle nämna de fantastiska FanWikisidorna (fast de är inte helt nya).
Varning: gnäll
På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.
Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.
En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.
Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.
Prinsessmyten
Jag läste just den här artikeln om prinsessmyten och om den är skadlig för små flickor.
Fast jag gillade rosa en kort tid när jag var liten och tyckte om att rita prinsessor då också, har jag aldrig identifierat mig med prinsessor och jag har aldrig velat vara en dum, blond kändis. Min syster och jag lekte aldrig prinsessor, vi lekte skeppsbrott och expedition (utforskning) – det var våra favoritlekar. I flera år trodde jag att jag var en pojkflicka, men nu har jag insett att jag bara inte var en typisk flicka, bara en flicka och inget annat. Och ja, jag tror att prinsessmyten kan vara skadlig för småflickor, precis som allt annat. Det kan lära dem att bli passiva offer och jag hatar verkligen det. Å andra sidan, som någon påpekade, så kanske den också kan vara ofarlig. Nuförtiden finns det ju krigarprinsessor också.
Förra sommaren såg jag en grupp barn leka. Förutsägbart nog, var pojkarna cowboys och flickorna var – byte? Squawer? I vilket fall som helst, jagade pojkarna som var ”beväpnade” flickorna som skrek och på alla sätt passade in i myten om den hjälplösa lilla flickan. Det var jättesvårt för mig att hålla tyst (ibland kan jag inte, som när jag ser ungar göra något som kan vara farligt), men jag lyckades faktiskt. De är ju inte mina barn och jag är säker på att deras mammor skulle ha haft synpunkter på att jag försökte uppfostra deras barn.
Grr. Ja, ja, kanske kommer de där småtjejerna också att växa upp och bli vettiga vuxna, och om de inte gör det, då är det inte helt överraskande. Suck. Jag är en massa saker, bland annat pessimist.
Va? Snöar det i Sverige? Det hade jag ingen aning om.
Måndag den här veckan var totalt vidrig för mig. (Läs inte längre, om du har något emot gnäll).
Jag vaknade vid sextiden och kunde inte somna om. Jag kunde ha sovit till tio, men naturligtvis kunde jag inte det. Jag hade en tenta att åka till i en annan stad. För att ta mig dit måste jag åka tåg och byta tåg en gång på vägen. Ok, att komma dit gick väl bra, men jag måste alltid vara en sån duktig flicka att jag bestämde mig för att ta sista tåget tillbaka, ett som gick fyrtio minuter efter tentan slutade (fast man måste ju inte stanna ända till slutet).
Gissa vad som hände? Jag behövde inte alls stanna ända till slutet. Jag var klar efter en och en halv timme, inte fem. För att spara pengar hade jag köpt en icke-ombokningsbar biljett. Så när jag kom till stationen frågade jag om jag fick göra det i alla fall och den där typen sa att jag fick väl köpa en ny biljett då, utan att ens se på mig medan han pratade.
Sen väntade jag i nästan fyra timmar, den sista timmen på ett försenat tåg och ankomsttiden uppdaterades hela tiden, i första hand online (jag har inte en sån där dyr telefon, så jag måste hela tiden ringa till min syster och kolla). Genom att jag åkte med ett försenat tåg, missade jag det tåg jag skulle byta till, och det som gick alldeles efter, för det var ju klart att låta ett tåg vänta i en hel minut, det var självklart alldeles för mycket begärt, tydligen.
Och så var det kylan. Nämnde jag kylan? Jag frös så att nästan bet sönder mina egna tänder. Kunde inte kontrollera käkarna. Det var så kallt att min syster hörde det på mig när vi pratade i telefonen.
Var var jag nu? Jo, visst. Det där att jag missade tåget jag skulle byta till, gjorde att jag fick åka en lång omväg ut till kusten, där passagerarna skulle boka om våra biljetter, för att de järvägsanställda hade glömt att det snöar här varje vinter. Eftersom Sverige är ett sånt tropiskt paradis är det ju förståeligt att man misstar sig på det. INTE!
Någon måste ha klagat, för lite senare kom samma mans röst i högtalaren och nu lät han mycket mer deltagande, och sa att vi inte behövde boka om biljetterna. (Kanske hade det lite att göra med att kundservice stängde klockan åtta, och nu var klockan nästan tio, vem vet?) Allt detta hände ungefär en halvtimme efter jag skulle ha varit hemma.
Så jag satte mig på det sista tåget, utan giltig biljett, men någon hade visst informerat vår konduktör (tågvärd, som det visst heter nu) att offer för förseningarna skulle komma med hennes tåg, för hon kollade bara att jag hade någon sorts biljett och det var allt. Tillbaka igen omkring halv tolv på natten. Sen blev det en underbar snabb promenad i snön på halkiga gator för att ta sig hem till en mycket sen middag..
För att se det från den positiva sidan såg jag en jättegullig hund (puli?) på en av stationerna, dessutom en otroligt gullig och charmig liten flicka i tvåårsåldern, och så kommer jag inte att behöva plugga mer i år. Det skulle vara ännu bättre om jag fick godkänt, men det lär jag inte få veta på minst tre veckor, så jag får väl bara fokusera på att jag inte behöver plugga och oroa mig (om tentan i alla fall).
Jag har varit så trött idag att jag inte har känt för att göra något av allt det jag såg fram emot att göra, när jag höll på att plugga varje kväll. Jag lovade mig själv att jag skulle läsa, skriva, översätta, se på tv, lyssna på musik… Nu saknar jag nästan (fast inte riktigt) pluggandet, för det var i alla fall något att göra. Jag kan ju lika gärna läsa, skriva (och så vidare) någon annan gång. Vilket betyder att jag inte gör det. Jag sitter bara och fryser. Nämnde jag kylan? Jag menar kylan inne i huset, inte ute. Det är iskallt här inne. Och tvättmaskinen är antagligen trasig och vi har inte råd att köpa en ny. Hejsan, glädjen i att tvätta för hand som – för så där en hundra år sen eller sextio.
Och så bara en liten påminnelse. Det jag berättade om i mitt förra gnäll-inlägg gäller fortfarande. Det har bara blivit en liten aning lättare att tänka på det.
Ingen fara, det här inlägget fyller nog mitt behov av att gnälla ända tills, minst, nästa år. Haha.
Jag blir så trött…
Ibland blir jag bara så trött på folk. Jag är jämt ute och letar nya kompisar både online och i verkliga världen, och ofta (inte alltid, lyckligtvis – ni vet vilka ni är) är de som delar mina intressen värst. När jag besöker forum, communities, grupper, anslagstavlor mm hittar jag bara diskussioner som ger mig huvudvärk. Självutnämnda experter läxar upp andra för att de – påstås det – har gjort något fel eller inte gjort det de ska och så vidare. Varför kan vi inte bara hålla ihop? Varför måste vi ge oss på varandra? Med ”vi” menar jag naturligtvis ”dem”. 😉 Suck. Jag verkar ha råkat in i en riktigt dålig period just nu.
Dåliga nyheter
Jag är totalt knäckt. Igår fick jag riktigt dåliga nyheter, inte bara en gång utan två och jag är fortfarande i chocktillstånd. Kan inte berätta så mycket om det, vet inte ens allt som hänt i det ena fallet och kommer inte att få veta exakt vad konsekvenserna blir i det andra. På sista tiden hade jag lyckats hålla mig på ganska gott humör, men nu är jag helt förstörd. Jag vet inte varför vi alltid måste ha sån otur.
Lika bra att sluta drömma
Mitt liv är slut. Nej, jag är inte död eller ens döende, i alla fall inte mer än vi, allihop, från den dagen vi föds. Faktiskt, beroende på hur man definierar ”leva” kanske jag kommer att finnas här i väldigt många år. Olyckligtvis brukar vi ha väldigt långa ”liv” i vår familj.
Det jag menar är att varje litet hopp jag kan ha haft om att få ut något av livet är borta. Jag borde ju ha förstått tidigare. Som den kloka lilla grodan borde jag ha gett upp och drunknat. Den dumma grodan vinner, någon räddar honom. Ingen kommer att rädda mig och jag vill faktiskt inte bli räddad av någon annan. Om jag inte kan rädda mig själv, vill jag inte bli räddad. Och det kan jag inte. Så, som jag sa, det är slut nu.
Du kanske undrar vad som har ändrat sig sen igår kväll. Jo, på ett sätt har en massa saker ändrats. Det verkar som jag kommer att sitta fast i det här helvetet där jag ”bor” -antagligen hela ”livet”. Min enda chans att komma härifrån har just försvunnit. Jag kan inte berätta vad som har hänt, det gör mig fortfarande för ledsen. Jag vet inte ens alla omständigheterna. Antagligen kommer jag inte att vilja veta.
För det andra, jag har fått andra dåliga nyheter. Jag kan inte berätta vad det gäller heller. Du skulle antagligen inte förstå. Det var i alla fall det enda jag hade kvar att hoppas på, förutom att komma härifrån.
Nu är det dags att inse fakta. Jag kommer aldrig att lyckas med någonting. Det skulle jag ha fattat för länge sen. Jag har misslyckats i fler år än jag vill minnas. Sanningen är att jag aldrig har lyckats med någonting sen jag slutade skolan.
Dags att ge upp. Dags att sluta försöka. Varför ska jag utsätta mig för alla besvikelser när det är uppenbart att inget någonsin kommer att gå? Varje gång jag tillåter mig att hoppas, krossas de förhoppningarna, förr eller senare.
Den här gången borde jag vara smart och sluta. Sluta försöka, sluta hoppas, sluta lida. Fast det där sista kommer inte att gå. När jag ser på andra runtom kring mig, kommer de oundvikliga jämförelserna att dyka upp. Varför har hon lyckats i livet, när jag inte har det?
Självklart är det bara mitt eget fel. Jag är född sån här. Programmerad för att misslyckas ända sen födseln. Jag har försökt så mycket som jag har kunnat. Så mycket som jag har klarat av. Vilket grymt skämt.
Jag läste någonstans att vi, mänskligheten, jorden, universum, kanske bara är en enda stor simulation, skapad av några oerhört avancerade varelser. I så fall måste de ha gjort det enbart av elakhet. Verkar inte allt vara bara ett enda, stort, grymt, sadistiskt skämt?
Så nu är det dags. Dags att bli smart. Dags att äntligen lära mig något av mitt liv och ta konsekvenserna av det. Kanske kommer det att göra lite mindre ont om jag slutar försöka.
