RSS Feed
jun 17

Lite gnäll

Posted on måndag, juni 17, 2013 in Gnäll, Mitt liv

Jag blev tvungen att gå tillbaka till vårdcentralen för att ta om ett blodprov. I vanliga fall när det händer behöver jag inte betala en gång till, men den här gången fick jag göra det. Det var inte särskilt dyrt så det var inte så farligt, men jag kände mig lite lurad. Speciellt med tanke på att jag kanske har ett hälsoproblem. Det är inte så särskilt allvarligt, om jag har förstått rätt, men jag är i alla fall nervös, bland annat för att jag har ett annat, hälsorelaterat och lite större problem, som jag inte verkar kunna ordna. En del kanske inte skulle tycka att det är ett särsklit allvarligt problem, men det är det för mig. Ett verkligt stort problem. Men det finns inget jag kan göra åt det nu, som jag inte redan gör, så jag måste bara försöka tänka på något annat.

En annan sak som stör mig är att tjänsten jag hyr dvd:er från sedan några år tillbaka ska läggas ner. Det är på grund av den här tjänsten som jag har kunnat se alla filmer och tv-serer som alla andra verkar kunna se, men inte jag och min familj. De flesta som hyr från den här tjänsten kommer väl bara att gå vidare till andra, nyare tjänster, men jag och min syster har kollat upp dem och upptäckt att nästan inga av de filmer och serier vi vill se finns tillgängliga någon annanstans. Och vi har bara omkring tre veckor kvar innan tjänsten stänger. Det ger oss inte mycket tid att avsluta våra serier. Vi har i alla fall skrivit upp oss på några andra tjänster och har nu ett antal veckor att testa dem gratis och vi får göra det mesta vi kan med den tid vi har kvar i den första tjänsten. Men det här stör mig jättemycket. Det är så orättvist. Bara för att jag och min syster tillhör en minoritet när det gäller vilka filmer och tv-serier vi gillar, så måste vi sluta titta. Trots att det långsamt blir lite bättre på svensk tv kommer vi att missa så mycket. Till och med när det gäller amerikanska och engelska serier kommer vi att missa en massa och när det gäller det från andra länder (Sverige, Frankrike mm) kommer vi antagligen att missa allting. Det finns förstås en liten fördel. Vi kommer att få se de serier vi kan se, på en gång. Och vi kommer att få se några avsnitt av gamla Dr Who! Det är i alla fall något.

Suck. Ja, ja, slut på gnället för den här gången. Jag ber om ursäkt för det här.

jan 28

Böcker som gör mig besviken

Posted on torsdag, januari 28, 2010 in Böcker

Varning: gnäll.

På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.

Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.

En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.

Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.

jan 28

Varning: gnäll

Posted on torsdag, januari 28, 2010 in Gnäll, Övrigt

På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.

Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.

En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.

Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.

okt 27

Vad hände?

Posted on tisdag, oktober 27, 2009 in Gnäll, Övrigt

Idag sken solen och det var för en gångs skull rätt varmt och inte blåsigt alls. Riktigt fint, faktiskt. Jag skyndade mig ut för att inte missa solskenet. Mamma och jag gick och handlade (bara lite mat, inget roligare än så).

Då slog den till. Depressionen. Genom att stanna inomhus rätt länge (förutom för att hämta in posten, äpplen osv eller hänga tvätt) hade jag lyckats glömma bort allt. Delvis stängt av mig själv. Nu kom alltihop tillbaka igen. Vilken värdelös misslyckad typ jag är. Vilken förlorare.

I affären träffade vi på en tant som mamma har känt i många år. Jag kommer ihåg hennes barn. Det var som att se tillbaka i tiden. Där stod han, killen (som inte var någon kompis till mig, men jag kände honom, han bodde i vårt kvarter). Fast han är ju inte sex år längre, med det där tandlösa sexårsleendet. Det var killens son. och enligt farmodern fanns det flera barnbarn och hon och den här pojken var på väg för att hämta dem.

Fantastiskt! Den här killen, som om jag ska vara helt ärlig, är yngre än jag, har mer än ett barn nu. Och jag då? Jag bor hemma hos mamma. Kämpar fortfarande med att avsluta min examen för att, längre fram, förhoppningsvis, få ett jobb. Ingen pojkvän, inga barn. Hjälp!

Jag  vet att många har det mycket sämre, så jag skäms för att gnälla så här, men jag hatar mig själv så mycket för att ha misslyckats så här. Det värsta är att jag aldrig har vetat vad jag ska göra, eller snarare hur jag ska göra det, självklart, för annars hade jag gjort det för många år sen. (Blunda, ta ett djupt andetag. Om du inte kan lugna ner dig, hur ska du då kunna ordna upp den här skiten du har hamnat i?) Så där. En sak i taget. Det låter väl enkelt? Synd att det inte är det.

okt 5

Vilse

Posted on fredag, oktober 5, 2007 in Övrigt

Nyligen läste jag om två personer i mitt onlinecommunity som jobbar i filmindustrin. En gång för flera år sen chattade jag med en tjej som studerade brottsplatsteknik och skulle bli FBI-agent, det var i alla fall vad hon sa. Vem vet om det var sant? Men hon verkade inte hitta på, det är allt jag kan säga.

Hur som helst, när jag fick reda på vad de här personerna gjorde, fick jag ännu mer ångest. Det är som att vrida om kniven i såret. Och, nej, jag är inte avundsjuk. Jag är glad för deras skull. De måste arbeta mycket hårdare än jag skulle klara som jag är nu. Antagligen har de mycket mer talang än jag, så det kommer inte att hända mig i vilket fall som helst.

Det är bara det att när jag läser om folk som har de här fantastiska karriärerna, även om de inte är kändisar, eller något i den stilen, så gör det ont. Mer än om jag bara läser om folk som kan försörja sig. Det skulle jag vara glad att kunna, om jag nu klarade det, men det gör inte ont för de där människorna springer bara i ekorrhjulet, de förverkligar inte sina drömmar.

Men nu är det så att jag har aldrig haft särskilt mycket självförtroende och jag har alltid varit en lågenergiperson. En del kanske säger att jag är lat. Det får de. Om det får dem att känna sig lite bättre, så får de gärna göra det.

Du förstår, jag lider av en så enorm trötthet. Och värk. Depression, ångest. Sånt är mitt liv. Men förklaringar hjälper inte. Jag vill göra något som kanske inte gör mig lycklig men i alla fall lite glad. Lite nöjd.

Antagligen är det så att för vissa är till och med de mest grundläggande saker som andra kan ta för givet, något som alltid kommer att vara utom räckhåll.

Hela livet har folk kommit med hurtiga kommentarer till mig. ”All framgång kräver hårt arbete.” ”Sätt igång bara.” Osv. Tills man mår illa. Visst, jag skulle gärna arbeta hårt, om jag bara visste med vad. Jag har aldrig vetat. Det är som om jag är blind eller något.

Du vill antagligen inte veta vad jag skulle vilja göra, men det här är min blogg så jag tänker tala om det ändå. Jag skriver. Hittar på historier. Att få mina böcker publicerade skulle vara fantastiskt. Någon, en journalist, som var snäll nog att läsa en av mina berättelser, tyckte att jag skulle försöka få mina berättelser filmatiserade (eller att de kan bli tv-serier, antagligen). Det skulle kännas underbart.

Men om det inte gick skulle jag gärna jobba i en bokhandel, ett bibliotek, ett museum eller arkiv. Kanske en tidskrift, eller möjligen en dagstidning. Under förutsättning att jag fick skriva en spalt på sista sidan. Myspys. Inget med en deadline som verkligen känns livshotande.

Tyvärr verkar det som om allt världen har att erbjuda är arbete med människor. Inte direkt vad jag skulle vilja göra, men visst, jag kan göra det och jag gör det. Självklart är jag tacksam för varje tillfälle jag kan få att tjäna lite pengar.

Jag menar, jag är inte någon växt. Solsken och vatten kan inte hålla mig vid liv. Solsken? Jo, du minns väl det där vi hade förra året? Vatten, det har vi. Det strömmar ner från himlen varje dag, så om jag kunde leva på bara det, skulle det vara lätt, men så är det ju inte.

Så för att sammanfatta, jag är här och jag gör inte det jag vill göra och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit jag vill. Jag gick väl vilse någonstans.