Gengången av Ingelin Angerborn
Från Bokus hemsida:
Så fort Ellinor får syn på smyckeskrinet känner hon att hon måste ha det. Hon hittar det längst in i den överbelamrade loppisboden, nerstoppat i en gammal potta. Skrinet är förtrollande vackert – guldfärgat med en sådan där liten ballerina som dansar när man vrider upp den inbyggda speldosan. Ellinor tycker att det borde vara dyrt, så hon blir ganska förvånad när den lite märkliga kvinnan i affären bara ger det till henne. ”Det är gratis för rätt person”, säger hon.
Trots att ballerinan är skadad och inte dansar längre, är skrinet det finaste Ellinor någonsin har ägt. Hon älskar den röda sammeten, spegelväggen bakom ballerinan och speldosans spröda melodi. Men det dröjer inte länge förrän förtjusningen förvandlas till obehag. Vad menade kvinnan i affären egentligen med rätt person? Vad är det som händer i skrinets speglar? Och vad har skrinet för koppling till den söta killen på Gengången 1?
Precis som de tidigare böckerna av Ingelin Angerborn var den här både välskriven och spännande. Tyvärr är ju de här böckerna för barn (9-12 år) så en vuxen läsare (så vuxen som jag nu är – hihi). kan de verka lite korta helt enkelt. Vad jag särskilt tyckte om med den här boken är att den inte är lika sorglig som en del av Ingelin Angerborns böcker kan vara. Jag föredrar nästan alltid en bok som är spännande och rolig, framför en som är sorglig och deprimerande. Det om något kanske bevisar att jag trots är mer eller mindre vuxen.
Jag har läst att Ingelin Angerborn inspirerats av en av mina favoritförfattare Maria Gripe och det märks tydligt, på ett bra sätt. De känns inte alls som någon sorts billiga kopior utan de har sin egen stil, men samtidigt känns det välbekant och trevligt för mig som ju älskade en del av Maria Gripes böcker som liten (och faktiskt fortfarande också).
Även om man inte läst någon av Ingelin Angerborns ”spökhistorier” tidigare, går den här boken bra att läsa fristående. Det gör de allihop. De liknar varandra, men är samtidigt tillräckligt unika för att vara roliga att läsa allihop. Så tycker man om Maria Gripes böcker, Ingelin Angerborns tidigare böcker eller helt enkelt vill läsa en spöklik historia för barn 9-12 år, så kan jag verkligen rekommendera de här böckerna. Min favorit är nog Månfågel, men jag tycker faktiskt om alla som kommit ut hittills.
Nu vill alla få barn att läsa böcker
Läs artikeln här.
Ponyo på klippan vid havet
Häromdagen såg jag om den animerade filmen Ponyo på klippan vid havet. Det är en så söt film att jag bara måste se den igen för att försöka muntra upp mig lite. När jag förstod att den var en sorts version av Den lilla sjöjungfrun, blev jag lite förvånad, men jag kunde faktiskt se likheterna. Det fanns förstås också detaljer som verkade bygga mer på japansk kultur, men också annat som kommer från Richard Wagners serie av operor om Nibelungen-ringen.
För den som inte har sett filmen, handlar den om en liten pojke som bor på en klippa vid havet (hans pappa är sjöman). Den lille pojken hittar en ovanlig fisk nere vid havet och vill ta den med sig till sitt dagis. Han ger fisken namnet Ponyo, och anar inte att hon egentligen är dotter till en magiker och en havsgudinna och att hennes första namn är Brynhilde. Magikern var ursprungligen människa men han har dragit sig tillbaka till havet för att han avskyr hur mänskligheten har behandlat världen. Ponyo, som hamnade på stranden på grund av att hon är den mest äventyrliga av alla sina hundratals syskon (systrar?), blir genast förtjust i Sosuke. Hon bestämmer sig för att hon vill stanna hos honom och bli människa. Hennes pappa tycker inte alls om det, och hennes rymning orsakar en tsunami. Precis som den lilla sjöjungrum riskerar Ponyo att förvandlas till havsskum om Sosuke (som är en femårig pojke) sviker henne.
Jag älskar den här filmen. Den är så söt och mysig och jag tycker om budskapet också (om jag har förstått det rätt?). Men ett par sakerförvirrade mig lite. Den här filmen har ju översatts från japanska till engelska och så från engelska till svenska. Det är förstås möjligt att den är översatt direkt från japanska till svenska, men det tvivlar jag på. Till exampel, rösterna och textremsan går inte ihop alls.
En sak jag undrade över var varför Sosuke använder sina föräldrars förnamn. Varför heter en japansk mamma Lisa? Dessutom verkar ingen förvånad över att en femårig flicka dyker upp ur havet och berättar om att hon förut var en fisk och att hennes pappa är trollkarl och mamman en havsgudinna. Men oavsett de här små konstigheterna är det en väldigt vacker och välgjord film.
Vad hände?
Idag sken solen och det var för en gångs skull rätt varmt och inte blåsigt alls. Riktigt fint, faktiskt. Jag skyndade mig ut för att inte missa solskenet. Mamma och jag gick och handlade (bara lite mat, inget roligare än så).
Då slog den till. Depressionen. Genom att stanna inomhus rätt länge (förutom för att hämta in posten, äpplen osv eller hänga tvätt) hade jag lyckats glömma bort allt. Delvis stängt av mig själv. Nu kom alltihop tillbaka igen. Vilken värdelös misslyckad typ jag är. Vilken förlorare.
I affären träffade vi på en tant som mamma har känt i många år. Jag kommer ihåg hennes barn. Det var som att se tillbaka i tiden. Där stod han, killen (som inte var någon kompis till mig, men jag kände honom, han bodde i vårt kvarter). Fast han är ju inte sex år längre, med det där tandlösa sexårsleendet. Det var killens son. och enligt farmodern fanns det flera barnbarn och hon och den här pojken var på väg för att hämta dem.
Fantastiskt! Den här killen, som om jag ska vara helt ärlig, är yngre än jag, har mer än ett barn nu. Och jag då? Jag bor hemma hos mamma. Kämpar fortfarande med att avsluta min examen för att, längre fram, förhoppningsvis, få ett jobb. Ingen pojkvän, inga barn. Hjälp!
Jag vet att många har det mycket sämre, så jag skäms för att gnälla så här, men jag hatar mig själv så mycket för att ha misslyckats så här. Det värsta är att jag aldrig har vetat vad jag ska göra, eller snarare hur jag ska göra det, självklart, för annars hade jag gjort det för många år sen. (Blunda, ta ett djupt andetag. Om du inte kan lugna ner dig, hur ska du då kunna ordna upp den här skiten du har hamnat i?) Så där. En sak i taget. Det låter väl enkelt? Synd att det inte är det.
Varför jag vill ha barn
En viktig anledning till att jag vill ha barn, är naturligtvis min ensamhet, fast jag har flera andra, kanske ännu viktigare anledningar.
Min barndom var väldigt lycklig. Jag hade flera vuxna som var snälla mot mig och var goda förebilder. Det var en stor trygghet, och jag kommer aldrig att glömma mina äldre släktingar. Tyvärr är de borta sen länge. Den enda familj jag har kvar, är min mamma och min syster.
Jag tror att jag skulle kunna bli en ganska bra förälder. För mig är familjen det viktigaste, och jag skulle aldrig värdera något högre än min familj och mina vänner. Istället skulle jag ägna mig åt mina barn och försöka ge tillbaka lite av det jag fått av mina äldre släktingar och familjemedlemmar.
Jag råkar tycka att min livsstil är positiv både i liten och större skala. I vår familj undviker vi att åka bil – vi har över huvud taget ingen längre. Vi lever småskaligt och jordnära, och odlar en del själva, vi komposterar och slänger väldigt få av de prylar vi har skaffat – men vi skaffar sällan några prylar. Det här vill jag föra vidare till mina barn. Resursslöseri är något vi inte kan kosta på oss längre.
Det enda som över huvud taget kan inge lite hopp i allt mörker – krig, epidemier, miljöförstöring mm – är just barnen, vår framtid. Därför vill jag inte överlåta framtiden på andra. Den som värdesätter karriär, resor, prylar, latte mm högre än familjen borde avstå, men för mig finns inget viktigare än mina närmaste.
Nu hoppas jag att min inställning har klarnat lite, för de av mina läsare som kanske har undrat varför jag vill ha barn.
