Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
E-bok (nedladdningsbar)
Filformat: EPUB med vattenmärke (0.4 MB)
Språk: Svenska
Utg.datum: 2013-03-04
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113051369
Så här står det om boken på Bokus sida:
”Rutger Hammars stuga Lillborgen ligger på Ön i sjön Uvlången i Bergslagen. Där samlar han och hans fru under en sommarhelg en handfull gäster för att umgås, bada och segla.
Men när Puck Ekstedt under en promenad överraskas av ett skyfall och tvingas fly in under en gran gör hon ett makabert fynd: en av Hammars gäster ligger där strypt med en röd sidenscarf om sin hals.
Pucks fästman Einar Bure beslutar att kontakta sin gamle vän Christer Wijk, kommissarie vid Stockholmspolisen, för att lösa fallet.
Det visar sig att gästerna alla knyts samman genom kärleksband och svartsjuka. Alla verkar ha något att dölja, men det är bara en av dem som är mördaren.”
Jag lånade den här deckaren på biblioteket, efter att läst en onekligen välskriven och spännande deckare, också den lånad från biblioteket, som var både hemsk och sorglig. Då lovade jag mig själv att mest läsa barn- och ungdomsböcker framöver, åtminstone ett tag. Det gjorde jag också, men jag började till slut längta efter något annat. Då kom jag att tänka på Maria Langs klassiska deckare, som nu givits ut igen (vissa av dem i alla fall). Man kan åtminstone lita på att inget alltför upprörande händer i dem. De är så härligt, just klassiska deckare.
Allt det där man vant sig vid i de gamla deckarna finns med, eller i alla fall det mesta. Det känns bra. Jag gillar inte de moderna psykologiska spänningsromaner som är så vanliga nuförtiden. De är bara så fruktansvärt upprörande för det mesta.
Det är egentligen bara en sak som retar mig lite, när det gäller Maria Langs deckare. Ingen av hennes huvudpersoner är någonsin motiverade av något annat än kärlek och sex. Man blir lite trött på det i längden. Fast det är bara ett litet klagomål.
Puck, Eje och Christer Wijk passar så bra ihop. Man anar (eller är det bara jag?) någon sorts antydd kärlekstriangel där. Jag tror att man skulle kunna skriva en massa härlig fanfiction om serien, gärna med lite slash mellan Eje och Christer Wijk. Hihi. Något säger mig att författaren kanske skulle förstå.
Medan mörkret faller av Anna Lihammer
Lysande skrivet om en skrämmande, avlägsen men ändå sorgligt välbekant tid.
Det är 1934. Mörkret faller över Europa. Det blåser kallt här hemma i Sverige. En högt uppsatt akademiker i Uppsala, hittas mördad på ett lika speciellt som bestialiskt sätt. Uppsalapolisen vill inte ta i fallet med tång så de skickar efter en kriminalkommisarie från 1930-talets Rikskrim. Det blir den udda Carl Hell som får uppdraget. Han tvingar sig till att få med sig en socialistisk polissyster eftersom ingen av de andra kollegorna är lika intelligent och självständig. Jag behöver väl knappast säga att det är ett mycket ovanligt och impopulärt beslut?
Jag tycker särskilt mycket om historiska deckare och den här visade sig vara både historisk, väldigt välskriven och fascinerande. Inte konstigt att jag läste intensivt och avslutade boken så snart det bara var möjligt. Den som till äventyrs har läst mina recensioner tidigare vet nog också att det är enormt viktigt för mig att huvudpersonerna är sympatiska (mer eller mindre) och jag skulle nog säga att de här två är det. Det är inte nödvändigt att alla är jättesnälla och mysiga, det är inte alls så, men i vanliga fall brukar de flesta personer i deckare vara så extremt osympatiska att jag inte orkar bry mig om vad som händer dem. Så är det lyckligtvis inte i Medan mörkret faller. Särskilt Carl Hell, med sitt traumatiska förflutna fängslar mig. Maria Gustavsson har också sina komplicerade hemligheter med sig i bagaget.
Författaren är arkeolog, vilket känns som en bra bakgrund för en deckarförfattare.
Boken finns att låna som e-bok från biblioteket, men finns naturligtvis också att köpa i flera olika format. Jag lånade den, men tänker köpa den nu.
Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen i den här planerade serien om krimininalkommissarie Hell.
Svenska boktips (och lite om film och tv)
Ungdomsböcker:
Gillar du fantasy eller spökhistorier?
Ingelin Angerborn skriver fantastiskt bra spökhistorier eller rentav tidsparadoxer. När jag hittade Rum 213 blev jag väldigt imponerad och jag vet att jag skulle ha tyckt om boken när jag själv var tio-tolv år gammal. Därefter började jag läsa alla Ingenlin Angerborns böcker. Jag tycker särskilt mycket om Rum 213, Månfågel och Hjärta av Damm, men alla de andra är väldigt bra också.
Om man vill titta på lite äldre fantasy på svenska finns Maria Gripes böcker. Jag kan särskilt nämna Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Gull Åkerblom har bland annat skrivit Johannesnatten, som är en jättespännande fantasy för ungdomar. Gunila Ambjörnsson har skrivit flera väldigt spännande fantasyböcker för ungdomar som ofta förutom tidsresor också handlar om en katt.
Det går ju inte att tipsa om svenska fantasyböcker och inte nämna Engelsforstrilogin. Särskilt Cirkeln, men de andra två i serien också, är fantastiskt spännande och välskrivna. När jag läste det första kapitlet på Provläs fastnade jag direkt. Jag lånade böckerna från biblioteket (i eboksformat) och sen köpte jag dem i tryck. Slutligen, i den här veckan var jag också på bio och såg första filmen (för jag hoppas det blir fler). Filmen var lika bra som boken. Om du inte redan har sett den, så gå och gör det.
För oss som bor i västra Sverige är det extra roligt när det kommer ut böcker som utspelar sig i vårt område. Dessutom kom mammas morfar från Dalsland. Gunga åt…-serien utspelar sig både i Dalsland och i fantasyländerna Öster och Väster. De två första böckerna i en serie bestående av fyra böcker (efter vad jag föstår), heter Gunga åt Öster och Gunga åt Väster.
Gillar du deckare och historia?
Då kan jag rekommendera Subrosadetektiverna av Veronica von Schenck. De utspelar sig i en helt underbar stad som heter Elm. Subrosadetektiverna själva är två syskon och deras bästisar.
Andra som skriver ungdomsdeckare är bland annat Laura Trenter. Min favoritbok av henne är Det brinner, men flera av hennes andra äldre böcker är också bra. Jag var inte lika förtjust i hennes senare produktion. De känns lite för långsökta för min smak, men jag såg en recension skriven av en betydligt yngre läsare och hon verkade helt nöjd, så jag kanske ska acceptera att smaken är olika.
Doktor Kessners hemlighet är en annan väldigt bra deckare för yngre läsare, i det här fallet tonåringar. Det handlar om en familj som bor på en segelbåt och som lever sitt liv mest i Västindien. De har ett liv som många avundas dem. En dag upptäcker de att det är något mystiskt med deras båt, och framför allt dess ursprung. Snart måste tonårssonen kämpa för att rädda sin familj, sitt hem och sin livsstil. Mysteriet har sina rötter långt tillbaka i tiden.
Det skrivs inte så mycket science fiction på svenska, i alla fall har jag inte hittat så många. Men häromåret läste jag i alla fall Alba av Kristina Hård. Det var en intressant och tankeväckande om än lite deprimerande bok.
Slutligen kan jag rekommendera några böcker för vuxna (eller äldre ungdomar):
Deckare
Kristina Appelqvists deckare utspelar sig i Skövde. Jag tycker väldigt bra om de här böckerna. De är kanske inte så rafflande spännande men väldigt mysiga och intressanta och jag föredrar verkligen böcker med trevliga huvudpersoner. Och så utspelar sig ju böckerna i det underbart vackra Västergötland.
Arne Dahls böcker om A-gruppen är spännande och välskrivna och har också gjorts till en tv-serie. Den visas just nu på svensk tv. Jag är inte alls förtjust i ”huvudpersonen” Paul Hjelm, men det går att läsa böckerna ändå. I en grupp med minst tio medlemmar, vore det väl dåligt om det inte fanns någon person man kunde ”hålla på”. Mina favoriter är Arto, Viggo och en kille som inte ens har dykt upp i tv-serien än och jag tror tyvärr inte han gör det heller. Jon heter han. Flera av de övriga är okej, men jag har aldrig förstått mig på Kerstin Holm, vilket kanske kan bero på att det också är författarens alterego.
Fantasy:
Nene Ormes skriver en serie fantasyböcker som utspelar sig i Malmötrakten och handlar om Udda som upptäcker en helt ny värld som existerar parallellt med vår egen. Även om jag själv inte är från Skåne, tycker jag det är jättekul att läsa svensk fantasy (och svenska deckare). Udda har en kul kompis som heter Nadia och jag skulle gärna se att böckerna handlar lite mer om henne.
Det här handlar om boktips men jag kan inte låta bli att nämna den fascinerande serien Jordskott, som inte är en polisserie. Hittills är den jättespännande. Men jag kan inte låta bli att skratta lite åt storstadsfolkets skräck för skogen. 
Danni av Ulrika Windisch Levander
För ganska länge sen (kanske ett år sen) läste jag ungdomsfantasyboken Danni av Ulrika Windisch Levander, men det har inte blivit av förrän nu att jag recenserar den. Fast bättre sent än aldrig. Jag läste den i eboksformat (lånebok). Eftersom jag tyckte om den, köpte jag den senare som häftad bok. Jag brukar göra så.
Så här (bland annat) står det på baksidan av boken: Allt började när Danni hjälpte en gammal dam. Underliga saker började hända och Meonerna dök upp (igen). Plötsligt var hon indragen i ett spel mellan det onda och det goda.
Det här kändes som en lite ovanlig fantasybok och det tycker jag är en stor fördel. Jag hade lite svårt att placera miljön (vilket land?). Allt kändes ganska tidlöst. Boken är välskriven (men som vanligt skulle det inte ha skadat med lite mer korrekturläsning och redigering). Danni är en sympatisk huvudperson som det är lätt att tycka om och engagera sig i. Den som har läst fler recensioner av mig vet att det är viktigt för mig.
Ulrika Windisch Levander verkar inte ha skrivit något annat, vilket är synd. Det skulle vara kul att läsa något mer av henne.
Farligt att förtära av Maria Lang
Eftersom flera av deckarförfattaren Maria Langs böcker har nyutgivits, tänkte jag börja läsa dem. Olyckligtvis finns ingen nummerordning i ”baksidestexten” på bibliotekets eböcker. Jag försökte välja den första boken men råkade få bok nummer två. Men det gick i alla fall ganska bra. Händelser i bok nr 1 (Mördaren ljuger inte ensam) nämndes bara i förbigående och inte på något sätt som förstör behållningen med att läsa boken.
Nu har jag alltså läst Farligt att förtära, den andra boken i serien om Puck (och Einar) Bure och Christer Wijk. Puck är huvudpersonen i boken – ”jag” i berättelsen, Einar är först Pucks fästman och så småningom blir han hennes äkta man i senare böcker. Hans gamle kompis Christer Wijk är polis.
Jag vet inte än vad som hände i första boken mer än att Puck troligtvis lärde känna Einar och Christer. I Farligt att förtära är Puck lärarvikarie på ett läroverk inne i Stockholm. Där arbetar redan Einar.
Det visar sig genast att här finns en samling något ovanliga personer. Mest är det lärare och andra ”vuxna”, men också ett par elever. Einar Bure har skrivit en teaterpjäs som sistaårseleverna, de blivande studenterna, abiturienterna, som det tydligen hette i slutet av fyrtiotalet, ska spela upp alldeles innan studenten. Därför finns också en ung regissör och en konstnär som gjort kulisserna.
Puck ska egentligen bara vikariera ett par veckor, och har naturligtvis fått jobbet för att hennes fästman är fast anställd. Under tiden bor Puck i en lägenhet på själva skolan. Hon får också hastigt och lustigt en rumskamrat, som Einar verkar vara lite för svag för. Det är också många andra som är intresserade av tjejen.
Snart märker man att alla de inblandade har olika typer av relationer sins emellan och det finns mycket ovänskap, kanske rentav hat mellan dem, men också kärlek eller sexuella relationer.
Det blir mycket prat om sex, på för oss nutidsmänniskor lite konstigt språk. Jag fick slå upp författaren på Wikipedia, för jag trodde ett ögonblick att den här deckaren kanske hade skrivits under Maria Langs (Dagmar Lange) studietid. Men det var inte så. Hon är 35 år gammal men verkar ändå väldigt fixerad vid sex. Kanske ansågs det lite speciellt och vågat att skriva så. Ärligt talat blir det lite tröttsamt. Alla antydningar som görs så mycket av men man får inte läsa något i klartext.
Själva deckargåtan är ganska komplicerad och fungerar bra. Om man bortser från allt tröttsamt prat om sex, är det här en intressant och spännande bok. Även om man inte kan räkna den till kategorin ”historiska” deckare, så är i alla fall jag fascinerad av att se hur gymnasiet och samhället i allmänhet fungerade på den tiden.
Rörgast av Johan Theorin
Efter en lång väntetid har äntligen sista delen av Johan Theorins serie av Ölandsdeckare, kommit ut. Så fort jag upptäckte det skyndade jag mig att låna eboken från mitt bibliotek och läste färdigt den på ett par dagar.
För att vara helt ärlig, tyckte jag från början att hans Ölandsdeckare var välskrivna, spännande – men också hemska. Jag är en person som bara inte tål att läsa om djurplågeri och i längden kan jag också tycka att alla mänskliga tragedier som staplades på varandra blev lite för mycket. Ändå är jag glad att jag har läst de tre första böckerna i serien. Som sagt, de var ändå väldigt intressanta. Även om jag fick bläddra förbi djurplågeriet.
En anledning till att jag tycker de här Ölandsdeckarna är så spännande är att jag som liten tillbringade fem somrar på Öland och ett par gånger åkte jag och min familj dessutom dit vid andra tider på året. Som jag berättat tidigare, har jag också ett av mina finaste bokminnen från en av de där somrarna. Någon enstaka gång nämns också min familjs smultronställen, men oftast inte. Det är häpnadsväckande att Öland (och i det här fallet norra Öland) som är så förhållandevis liten, ändå har så många gamla byar. De flesta av de mindre ortsnamnen är helt okända för mig, trots mina somrar på ön. Och var mest just på norra Öland, där böckerna till största delen utspelar sig.
Men nu ska jag komma till Rörgast, den fjärde och sista boken i serien. Jag tycker nog att den här är den allra bästa av de fyra. Rent själviskt tycker jag också om att det inte förekom något djurplågeri i den. Däremot, precis som tidigare, berättades det mycket om mänskiiga tragedier, som också kändes svårt att läsa om, men ändå intressant. Det mesta utspelade sig i tillbakablickar till (mestadels) 1930-talet. Man förstår att det som händer i nuet, har rötter långt tillbaka i familjen. Handlingen kretsar kring en för Ölandsförhållanden mycket rik familj, som har gått väldigt långt i sin kamp för att behålla sin rikedom och de har inte brytt sig det minsta om vilka de har skadat under tiden.
Även om Gerlof, bokens huvudperson, inte är lik någon person jag träffat i verkligheten, är han en väldigt bra huvudperson. På grund av sin höga ålder har han massor av intressanta minnen från Ölands historia. I just den här boken, handlar det också om en del yngre personer, som man lär känna och får en del sympati för under handlingens gång. Precis som i tidigare böcker dyker det upp en spöklik händelse, fast bara en den här gången.
Törnrosens nyckel
Jag läste nyligen Törnrosens nyckel, av Tone Almhjell. Enligt en recension av en norskspråkig tjej, var det engelska originalets språk inte så bra. Det kan jag inte uttala mig om. Jag läste den svenska översättningen. Den var så pass bra att jag lät mig luras. Jag trodde att det var en bok med svenska som originalspråk (eller kanske finlandssvenska), detta för att miljön i boken så tydligt kändes nordlig.
Det känns lite konstigt att en norsk författare skulle försöka sig på att skriva en bok på engelska. Jag måste erkänna att jag uppfattar min egen engelska som riktigt bra, men jag skulle själv aldrig våga mig på att skriva en bok som ska ges ut av ett förlag på ett annat språk än mitt eget. Däremot skriver jag utan att skämmas blogginlägg, kortare noveller och fanfiction på engelska och i undantagsfall enkla kommentarer i diskussioner på franska. Någon enstaka gång har jag också chattat (hjälpligt) på tyska, italienska och spanska. Bara en liten utvikning.
Bortsett från det underliggande sorgliga temat (död och att förlora någon man tycker om), var det här en spännande och välskriven bok. Boken bygger på en mycket intressant idé – en särskild värld dit barns döda sällskapsdjur kommer. Men den världen hotas av en livsfarlig fiende och huvudpersonen – Lin (eller Lindelin) Rosenquist som har fått sitt namn från en gammal sång, kommer till undsättning. Hon tillhör en liten grupp barn, Törnroser, som kan resa till djurens värld för att rädda dem från faror. I sin kamp för att rädda djurens värld, har hon glädje av sina trolljägartalanger hemifrån gården hon kommer ifrån.
I sin nya värld, växer djuren till ungefär människostorlek och kan då också prata människospråk. Det är en fascinerande, ja rentav oemotståndlig idé. Tänk att en dag få möta sina älsklingar igen och få prata med dem. Jag blir riktigt tårögd vid tanken.
I stort sett slutar boken lyckligt och det är åtminstone viktigt för mig och kanske också för de barn boken är skriven för i första hand. Men jag måste erkänna att en av ”fienderna”, tyckte jag väldigt synd om och önskar att det hade kunnat sluta annorlunda för honom.
Dessutom, en liten reflektion – boken verkar förutsätta att bara barn älskar sina sällskapsdjur och saknar dem. Det finns faktiskt vuxna (så att säga – hihi) som också gör det. Kanske mer än många barn, faktiskt.
Defying Fate – Two Tales of the Warden av D. L Morrese
Jag har just läst färdigt eboken Defying Fate – Two Tales of the Warden av D. L Morrese.
Från början verkade det här vara en väldigt enkel, men ganska rolig fantasyberättelse, men efter ett tag insåg jag det fanns mer att hämta. Berättelsen blev mer komplicerad men fortfarande, ganska rolig, och det är ok för mig. Kortfattat, är det här historien om en ung prins, Donald, som reser omkring i sin pappas kungadöme (och ett grannland) i undervisningssyfte. Han har med sig en guide/livvakt som är en gammal soldat med en mycket pessimistisk syn på livet. Efter hand får Donald fler vänner. det visar sig att det pågår mycket mer i den här världen än jag trodde från början. En av Donalds nya vänner är egentligen en flera tusen år gammal android. En av de andra är en lika gammal robothund (eller kanske en ”canoid” – eftersom hunden är väldigt lik en riktig/biologisk hund). Allt handlar om Donalds självpåtagna uppdrag att förhindra ett onödigt krig mellan hans land och grannlandet (befolkat av dvärgar) Gotrox. Till att börja med verkar det som hans uppdrag är hopplöst, men Donald kan bara inte tänka sig att ge upp och hans vänner gör sitt bästa för att hjälpa honom.
I stort sett är det här en välskriven och fascinerande men ganska enkel berättelse. Mitt enda problem är grammatiken – författaren verkar ha en oförklarlig motvilja mot perfekttempuset. Det förekommer bara i en del dialog. Utan undantag har författaren valt att byta ut perfekt mot imperfekt. Det irriterade mig. Jag började formulera om varje mening inne i huvudet, till vad jag tyckte var rätt. I övrigt var det här en rolig, lättsam läsupplevelse med många sympatiska och roliga personer.
Kristina Appelqvists kriminalromaner
Den svarta löparen
Den som törstar
Liv i överflöd
De blå damerna
Kristina Appelqvist skriver en serie deckare som utspelar sig på ”Västgöta Universitet” (i verkligheten Högskolan i Skövde). Huvudpersonen är Emma Lundgren som just har blivit rektor på universitetet.
Det här är en helt okej serie deckare, med övervägande sympatiska huvudpersoner. Att jag betonar det så mycket beror på att det för mig är väldigt viktigt att man kan tycka om huvudpersonerna i boken. Annars är det väldigt svårt för mig att ryckas med av en annars aldrig så välskriven handling.
Huvudattraktionen för mig är i vilket fall som helst att böckerna utspelar sig i en stad och på en högskola där jag själv har läst.
Det finns ju kriminalromaner som utspelar sig i Norrland, Västerås, Skåne, på Öland, Gotland och naturligtvis i Stockholm och Göteborg, för att inte tala om Bohuslän, men det här är (mer eller mindre) första gången någon utspelar sig i Västergötland. Camilla Ceders deckare utspelar sig visserligen tekniskt sett i Västergötland, men eftersom det är alldeles utanför Göteborg, så räknar jag hennes böcker till Göteborgsdeckarna.
Kristina Appelqvists böcker är inte jättespännande, men däremot intressanta och jag föredrar personligen bra mysterier, framför rafflande spänningsromaner.
Jag tycker särskilt mycket om igenkänningsfaktorn – det vackra landskapet omkring Skövde och de välkända miljöerna på högskolan och i själva Skövde. Men jag vill också betona att det här är välskivna kriminalromaner. De är inte förutsägbara, som t ex Camilla Läckbergs böcker.
