Danni av Ulrika Windisch Levander
För ganska länge sen (kanske ett år sen) läste jag ungdomsfantasyboken Danni av Ulrika Windisch Levander, men det har inte blivit av förrän nu att jag recenserar den. Fast bättre sent än aldrig. Jag läste den i eboksformat (lånebok). Eftersom jag tyckte om den, köpte jag den senare som häftad bok. Jag brukar göra så.
Så här (bland annat) står det på baksidan av boken: Allt började när Danni hjälpte en gammal dam. Underliga saker började hända och Meonerna dök upp (igen). Plötsligt var hon indragen i ett spel mellan det onda och det goda.
Det här kändes som en lite ovanlig fantasybok och det tycker jag är en stor fördel. Jag hade lite svårt att placera miljön (vilket land?). Allt kändes ganska tidlöst. Boken är välskriven (men som vanligt skulle det inte ha skadat med lite mer korrekturläsning och redigering). Danni är en sympatisk huvudperson som det är lätt att tycka om och engagera sig i. Den som har läst fler recensioner av mig vet att det är viktigt för mig.
Ulrika Windisch Levander verkar inte ha skrivit något annat, vilket är synd. Det skulle vara kul att läsa något mer av henne.
Det levande slottet
Filmen Det levande slottet – Howl’s Moving Castle – av den japanske filmskaparen Hayao Miyazaki, bygger på den walesiska författaren Diana Wynne Jones’ bok Det levande slottet. Det har blivit en ganska annorlunda historia än boken filmen bygger på. Många av DWJ:s fans hatar filmen. Vissa har aldrig läst boken och vet inte vad som saknas. Jag tillhör de få som tycker om båda. Visserligen är det mycket som saknas i filmen jämfört med boken, men det är ändå fascinerande att få ”se” allt det man bara tänkt sig tidigare.
Howl – som har ryckte om sig att stjäla unga flickors hjärtan – är verkligen så fåfäng och metrosexuell som han framstår i boken. Väldigt söt. Egentligen stjäl han bara flickornas hjärtan på det sättet att han förför dem, får dem att älska honom och så lämnar han dem.
Det som spelar den viktigaste rollen i filmen är nog titelns slott. Tänk att bo i ett slott som kan vandra omkring vart man vill? Dessutom, slottet kan byta form när Howl vill. Anledningen är en elddemon som heter Calcifer. Han lever på ett sätt i symbios med Howl eller snarare med hans slott. Det är Calcifer som får slottet att ”leva”.
Men jag kanske ska börja med en kort resumé av vad filmen handlar om. Huvudpersonen – om man inte räknar Howl – är en tjej som heter Sophie. Hon är dotter till en numera död hattmakare. Mamman dog tidigt, men pappan gifte om sig, så Sophie har en styvmor. I boken finns det två systrar, men i filmen bara en. Det är lite svårt att förstå allt på grund av det, men å andra sidan får väl inte allt plats i filmen.
Sophie vet att det aldrig kommer att gå väl med en äldsta dotter i en familj, så hon väntar sig inte mycket. Däremot har hon mycket sunt förnuft och båda fötterna på jorden.
En dag träffar hon både en mycket vacker ung man, som hjälper henne att ta sig till konditoriet där hennes syster jobbar, och en häxa – Ödehäxan – som lägger en förbannelse över henne. Plötsligt är Sophie inte en hattmakarlärling längre, utan en gammal tant. Eftersom hon inte vill visa sig för resten av världen så där vandrar hon istället iväg.
Ute i ödemarken dit Sophie tar sig får hon se det berömda slottet men också en fågelskrämma som dyker upp vart hon än går. Fågelskrämman hjälper henne ta sig in genom slottets bakdörr och där anställer hon sig själv som Howls hushållerska/städerska.
Hon hoppas kunna få sin förbannelse bruten, men för att få det, måste hon lösa Calcifer, elddemonen, från sin förbannelse. Det är ganska komplicerat, allt som händer. Mer komplicerat blir det av att allt känns lite avhugget, på grund av att filmskaparen måste försöka få in hela handlingen i filmformatet.
Trots det tycker jag att Det levande slottet är en väldigt spännande och bra film. Om du gillar fantasy och tecknade filmer, kommer du nog att tycka om den här. Men det är nog bäst att du läser boken också.
Jag ska bara nämna att en del av rösterna görs av Vanna Rosenberg, Kim Sulocki och Johan Ulvesson. Den senare är perfekt som den gnällige Calcifer. I den engelskspråkiga versionen gör Billy Crystal Calcifers röst. Det måste också passa bra.
Ursula LeGuin 1
En sommar när jag var liten var jag på ett bibliotek på Öland. Ett litet bibliotek som antagligen är nedlagt nu. Där hade jag en fantastisk bokupplevelse. En man som kanske var bibliotekarie, eller kanske lärare, jag vet inte säkert, började fråga mig vilka böcker jag brukade läsa. Jag berättade och så gick han bort till en av bokhyllorna och tog ut ett par böcker och räckte över dem till mig.
Det var två böcker i Ursula LeGuins serie om Övärlden. Det var nästan som magi. Den där mannen hade lyckats hitta böcker som passade mig perfekt.
Ganska snart köpte jag själv hela serien – då bestod den av tre böcker. Numera finns det några till.
Här har Ursula LeGuin skapat en fascinerande värld. Den är så väl uträknad och genomtänkt att man verkligen kan föreställa sig hela världen och de olika kulturerna.
Första boken, Trollkarlen från Övärlden, handlar om en liten getvaktande pojke vars mamma dör när han är liten. Ged visar sig ha talang för magi och får så småningom hjälpa byhäxan. En dag anfaller fiender ön han bor på och med hjälp av list och lite magi lyckas han rädda sin by. Då skickas han iväg för att gå i lära hos en trollkarl.
Ged träffar där en flicka som han försöker imponera på, och råkar illa ut. Magikern han går i lära hos skickar honom då till trollkarlsskolan Roke.
Men skuggan Ged släppt lös följer honom överallt. Resten av boken handlar om hur Ged lyckas rätta till det onda han orsakat i ungdomlig oförstånd.
Nästa bok, Gravkamrarna i Atuan, handlar om en ung prästinna utan namn. Hon tjänar namnlösa gudar och lever ett tråkigt och lite skrämmande liv. En dag dyker det upp en man – de enda män hon tidigare sett är eunucker, utom vissa krigare som hon sett på håll. Hon blir genast fascinerad av mannen som vågat tränga sig in i det allra heligaste.
Hennes uppgift är att döda mannen, men hon känner sig konstigt ovillig att göra det. Hon kan inte motstå att söka upp honom och prata med honom, trots att hon inte borde göra det. Arha – den ätna – kan inte glömma honom och så småningom leder det till en stor omvälvning i hennes liv. Ged – för det är Ged som dykt upp igen, nu som Ärkemagikern från Roke – ger henne tillbaka hennes namn och för henne bort från gravkamrarna där hon tillbringat hela livet, så långt tillbaka hon kan minnas.
Ged hade ett uppdrag, som han lyckas fullfölja, samtidigt som han hjälper Tenar – den före detta prästinnan.
Man anar att hon blivit förälskad i honom, men en trollkarl måste leva i celibat så han lämnar henne. Visserligen blir det i en ganska fördelaktig situation, men livet för en kvinna är inte särskilt positivt någonstans i Övärlden.
Tredje boken, Den yttersta stranden, är betydligt mörkare. Magin börjar sina i Övärlden. Efter som allt är genomsyrat av magin, går inget annat så bra heller. Ged får sällskap av en ung prins som fått i uppdrag att försöka rädda sitt land. Snart upptäcker Ged att det som händer inte skett av en slump. Någon ligger bakom krisen. Spåren leder honom hela vägen till dödsriket. Det är en fruktansvärd värld, där mamman inte bryr sig om sitt barn och allt är uttorkat och dammigt. En ändlös tillvaro av plågor. Till och med en trollkarl är rädd för döden.
Men eftersom det finns fler böcker i serien inser du nog att Ged på något sätt klarar sig. Han går dock inte oförändrad ur upplevelsen. När allt är över är hans hår grått och hans krafter uttömda. Istället är det den unge kungasonen som stiger fram som en ny typ av härskare – magikerkungen.
Ged förs medvetslös till Tenars hem. Hon har hunnit med att gifta sig, få barn och bli änka. Eftersom Ged förlorat sina krafter får han älska en kvinna.
Jag återkommer till resten av böckerna i serien.
Om du tycker om väl utvecklade fantasyvärldar med en hel mytologi och historia, och – en viktig detalj – kartor, kommer du nog att uppskatta Ursula LeGuins Övärlden-serie. Karaktärerna är minnesvärda och man har lätt för att tycka om dem.
Första boken är på många sätt mer en barn/ungdomsbok än de övriga.
Andra boken, Gravkamrarna i Atuan är på ett sätt en kärlekshistoria, väldigt romantisk och sorglig, men om du inte tycker om det, så är den också mycket annat.
Den tredje boken är mer vuxen och som sagt, mörk. Dödsskräcken är påtaglig. Man förstår vad som väntar Ged och de andra i hans värld – fast inte Tenar – hon kommer från en annan kultur, och av någon anledning innebär det att hon inte behöver frukta det otäcka dödsriket.
Man lever sig verkligen in i Övärlden och fascineras av de olika öarna med sina kulturer. Det finns till och med människor som lever hela sina liv ute på öppna havet. Alltsammans skildras skickligt och medryckande av LeGuin.
Om jag ska nämna något som jag upplever som negativt, är det att hela Övärlden är ganska kvinnofientlig. All fast egendom ägs av män. Kvinnor räknas knappast, mer än som barnaföderskor och arbetare.I början kommenterar inte författaren det här på något sätt. Man får intrycket av att hon tar det som självklart. Det kanske inte är så konstigt. Hon är född på 1920-talet..
Längre fram i serien verkar det som hon fått upp ögonen för det här problemet och man får lite synpunkter på det, utifrån Tenars synvinkel. Det blir mer i de böcker jag ska berätta om senare.
Den här serien är bland mina absoluta favoriter, så jag vågar mig på att rekommendera den. Hoppas du kommer att ha lika mycket nöje av den som jag har haft och fortfarande har.
