Internetnostalgi
Alldeles nyss läste jag en rubrik för en artikel om vilka sajter folk använde tidigt i internets history. Det fick mig att tänka på vilka sajter jag brukade använda, kanske inte i ”internets barndom” för det var visst väldigt länge sen, men i alla fall när jag själv började använda det.
Jag tror att de flesta av de sajterna var väldigt vanliga. De flesta människor har nog använt dem för flera år sen – yahoo, google, aol (?). Jag chattade på ICQ och hade en massa vänner. About.com var en annan sajt jag använde mycket. Det fanns till och med chattrum på den tiden. Sidan finns fortfarande men jag har inte sett några uppdateringar på flera år (antagligen minst fem år). Tumblr och Livejournal var två väldigt vikiga sajter för mig, men tyvärr blev jag tvungen att lämna dem.
Jag använder Care2 fortfarande. WordPress har jag använt i en massa år. Jag har till och med en blogger/blogspot-blogg som jag inte använder, inte min allra första, för jag hade en väldigt tidigt, som jag raderade när google köpte sidan.
Saknar jag de gamla sajterna? Nej, det kan jag inte säga att jag gör. De jag använder nu är lika bra eller bättre. Men jag saknar mina gamla kompisar. Det känns konstigt att jag som känner mig så fruktansvärt ensam nu, en gång hade så många onlinevänner. Fast det är klart att de dök upp, blev en del av mitt liv och försvann igen, om och om igen, fast det gällde förstås olika människor, men jag hade i alla fall så många vänner att chatta med att jag sällan kände mig ensam.
Något annat som är konstigt är att några av de vänner jag kände mig så nära då, är bara bortglömda. Jag har glömt deras namn. Hur kan det bli så? Kanske har jag kvar några gamla mejl från dem på någon gammal hårddisk eller CD, men kommer jag någonsin att hitta dem? Det tror jag inte. Kanske borde jag bara acceptera att jag hade kul då, men att det är över nu?
Jag hade så jättekul med att läsa och skriva fan fiction och blev till och med lite smått berömd på mitt eget lilla sätt. En del forskare har använt min kunskap om fanfiction till sina uppsatser. Ibland snubblar jag över en liten notis om mig och/eller mitt fanfiction här på internet. Då ler jag oftast lite. Jag älskar fortfarande fanfiction fast inget är som förr. Nuförtiden misstänker jag att de flesta unga/nya fanfictionfans aldrig har hört talas om mina fandom så det kommer inte att bli några nya som blir intresserade. De flesta nya fandom är inget för mig, så jag lär inte lära känna några nya fandom-relaterade kompisar.
Det kanske är så att alla förr eller senare blir lite nostalgiska efter ”den gamla goda tiden”. Det påminner mig om den här nya sången av en av mina favoritartister – Darin Zanyar. Hans nya sång (den är i alla fall ny för mig) heter ju Ta mig tillbaka. Det verkar som han också är nostalgisk efter det förflutna. Hans ”bättre dagar”. Jag är helt säker på att han kommer att få se bättre dagar igen, men jag tvivlar på att jag kommer att göra det. Jag önskar att han inte bara var sexig och talangfull utan också hade någon form av magi som kunde ”ta mig tillbaka” också.
Wattpad kallas skrivandets Youtube
Långt från Bokmässan kretsar en annan litteraturplanet, som består av social läsning, fanfiction och produktplacering. Plattformen Wattpad har kallats skrivandets Youtube och har 40 miljoner användare.
Läs mer här.
Personligen skulle jag inte lägga mitt fanfiction på just Wattpad. Jag tycker det är lite synd om läsarna att blanda fanfiction och original, men det är bara jag. Yngre författare har kanske inte samma känsla eller känner inte till samma alternativ som jag som hållit på ett tag.
Mina fanfic finns på min speciella fanfictionsida och på fanfictionarkivet Archive of Our Own (AO3). Som läsare är jag aningen mer förtjust i Smashwords utbud av gratisböcker (och böcker till ett lägre pris än t ex Amazon), men som författare föredrar jag lättsamheten med Wattpad, fast jag är ganska många år äldre än en del av tonåringarna där.
Slutligen föredrar jag Booklikes för boktips och allt möjligt bokrelaterat. Där ingår också en fin bokblogg om man vill ha det, och jag använder min, fast jag också har en personlig blogg/hemsida där jag skriver om allt i mitt liv (nästan), inklusive vad jag läser och skriver. Alltså den här. (Fast jag har också en internationell motsvarighet.)
Dick Harrisons Historieblogg och SvD
På sista tiden har det blivit mycket svårare för mig att följa historikern Dick Harrisons mycket intressanta blogg, Historiebloggen. Den ingår nämligen i dagstidningen Svenska Dagbladet. Som många andra tidningar har den börjat bli mest för prenumeranter, även online. Man får läsa ett litet antal artiklar gratis varje månad, men efter det är det stopp. De får naturligtvis göra hur de vill med det, men jag skulle gärna vilja slippa prenumerera på just den tidningen bara för att få ta del av en av mina favoritbloggar. DN skulle jag gärna betala för, men av olika skäl är jag inte lika intresserad av att ha SvD.
För mig och för många andra, skulle jag tro, vore det betydligt trevligare om Dick Harrison helt enkelt hade en egen, personlig blogg, som hans hustru Katarina och många andra. Antingen på sin arbetsplats, nämligen Lunds universitet, eller helt enkelt någon annanstans, till exempel WordPress eller Blogger eller vad han nu vill.
Visserligen lägger jag mina ”gratisartiklar” på att läsa just Dick Harrisons blogg och avstår från nyhetsartiklarna, men det räcker oftast inte, för jag tycker de flesta inläggen är så intressanta att de är väl värda att läsa.
Tråkigt.
Högtidlig konsert med teater och baroquemusik
Baroque-festivalen är tillbaka. Invigningen startade med en stämningsfull konsert i Varnhems klosterkyrka. Stråkar, naturtrumpeter och stämsång av röster som kunde ta både den högsta operatonen och den lägsta bastonen – det är endast några av de faktorer publiken i Varnhems klosterkyrka fick ta del av under onsdagskvällen.
Läs mer här.
Väldigt tråkigt att jag missar det här. Önskar så att jag hade kunnat gå.
Gamla svartvita filmer
I allmänhet tycker jag om gamla svartvita filmer. Jag har flera favoriter från 1930, -40, -50 och -60-talen. Men nu på sista tiden har jag sett några gamla svenska filmer som jag tyckte var väldigt dåliga. En av dem hade jag sett som liten och då tyckte jag den var riktigt rolig (Sjunde himlen). Jag visste inte att jag var så barnslig vid den åldern (ca 12 år). Mitt vuxna jag hatade den, och detsamma gällde Gröna hissen (vilken otrolig smörja). Nu förstår jag varför min mormor inte gärna såg de där gamla filmerna från när hon var ung. De var ”jåliga”. Jag kan verkligen hålla med. En annan film, Kristin kommenderar, trodde jag faktiskt att jag skulle tycka om men det gjorde jag alltså inte, fast den var inte så dålig som de andra. Bara tråkig och på ett sätt deprimerande. Slutligen var Hjärter knekt extremt deprimerande på alla sätt. Jag satt och uppfann nya vändningar som skulle ha passat i alla fall mig, om inte alla i en modern publik. Det är inte för inte som jag är en gammal slashförfattare. Haha. Vilken anakronism.
Dålig tv-tablå och en stulen låda – lite mer gnäll
Ifall någon har saknat mitt gnäll, kommer det lite till här. 
Mindre problem, men ett som irriterar mig:
Ikväll hade jag räknat med att få se Morden i Midsomer. Istället visar SVT Kronprinsessans födelsedagsfirande hela kvällen.
Ett större problem, men kanske ett som har gett oss ett nytt, klarare perspektiv på ett annat problem.
Idag var min mamma och syster uppe i stugan. (Jag hoppas den senare lägger ut foton senare). Allt var bra där ute, utom en sak. När vi gav oss iväg ganska brådstörtat sist vi var där, råkade vi lämna en metallåda ute på gården, lyckligtvis inte en som rostar. Tyvärr är den inte kvar nu. Och eftersom vår stuga ligger mitt ute i skogen utan någon bilväg (bara en stig som man kan gå på och, nätt och jämt, köra traktorer på) kan ingen ”främmande” ha kommit dit. Det betyder att det måste ha varit någon av grannarna. Jag vägrar att tro att det är damen som brukar hjälpa oss när vi är där, men jag misstänker jägaren. Vet inte om jag nämnt det men det finns en typ som alltid skjuter på allting, till och med när det inte är jaktsäsong (antar att han övar sig). Å andra sidan träffade vi en gång en man med jakthund som verkade ganska trevlig. Det finns en bonde också, men honom vet jag absolut ingenting om (fast det kan ju förstås ha varit han med hunden). I rättvisans namn kan det förstås också vara en av skogshuggarna som landägarna anlitar för att avverka skog som tagit lådan.
Hur som helst, nu känns det inte så bra att vara där längre. Tidigare har vi alltid tvekat att göra oss av med stället, av sentimental skäl. Våra föräldrar köpte det för mer än trettio år sen. Det är fridfullt och ligger vackert och det är en väldigt fin liten stuga. Men nu har vi börjat fundera på att ändå ge oss iväg. Det är jättesvårt att ha två olika ”hem” som är svåra att bo i båda två. Allra först måste vi nog i alla fall skärpa till oss och flytta dit upp tillfälligt så vi kan fixa till huset i stan. Sen ska vi försöka flytta stugan och sälja marken. Jag tror damen vi köpte stället av (eller snarare hennes numera döde man) kan vilja ha tillbaka den för att låta det växa skog där. Hon är faktiskt fortfarande ”skogsbonde” på deltid, fast hon använder ju säsongsanställda för avverkningen. Vi kommer inte att få mycket för marken men det kanske blir lättare att inte ha två ställen att oroa sig för, när man nu har problem med båda.
Det kommer att ta lång tid att ordna upp det här, men kanske har den här obehagliga incidenten fört det goda med sig att vi kan komma fram till ett beslut och bryta dödläget vi befunnit oss i ganska länge.
En dröm om Doctor Who
I natt drömde jag om Doktorn. Minns inte så mycket, men det var kul. Jag älskar TARDIS:en.
23 påståenden om mig
Den här memen hittade jag på Boklyckan och Sagan om sagorna.
Jag heter Camilla, men kallar mig ofta för MilliLinnea och Ilirwen (på engelska).
Jag är för tillfället lite illamående.
Jag är bra på att stava och korrekturläsa (vilket är tur, för det är faktiskt mitt jobb),
Jag tycker inte om djurplågeri, grannar, cyklister, elaka människor i allmänhet.
Jag är dålig på att vara social (i verkligheten, på nätet går det lite bättre).
Jag läser (just nu, Hedvig Elisabeth Charlotte av My Hellsing, som handlar om en sjuttonhundratalsdam, gift med Gustav III:s bror, hertig Karl)
Jag gillar böcker, historia, språk (och alltså också historiska tv-serier).
Jag sjunger inte alls för jag kan inte sjunga.
Jag älskar min familj, inklusive de fyrbenta, och för övrigt nästan alla djur i världen.
Jag är inte speciellt bra på att göra praktiska saker, tyvärr.
Jag föredrar te framför kaffe (men älskar iskallt vatten), landet/skogen framför staden (men större städer framför mindre).
Jag tycker om goda grönsaker (som avokado, grönkål och zucchini), choklad och hembakat bröd.
Jag är beroende av böcker, naturligtvis :).
Jag har på mig en blå långärmad t-shirt och blå sweatshirtbyxor.
Jag dricker ingenting just nu, men drack just ett stort glas iskallt vatten för det är väldigt varmt ute.
Jag lyssnar på gammal musik, dvs klassisk (särskilt barockmusik) och lite äldre pop och rock (åttiotal och nittiotal).
Jag blir arg på dumhet, framför allt hur extremt självsäkra dumma människor är, det är farligt, se nedan.
Jag blir rädd av allt hemskt som händer i världen just nu.
Jag önskar mig en bättre framtid, både för min familj och för andra.
Jag är pinsamt dålig på praktiska saker, till och med ganska enkla saker som ett barn kan göra, t ex stryka kläder.
Jag är uppvuxen i Västergötland, där jag gärna vill vara kvar, men tyvärr i en vidrig liten håla, som jag gärna skulle flytta ifrån.
Hittade också några extra punkter på Sagan om Sagorna, som jag gärna ville lägga till också.
Jag är helt fantastiskt bra på att – hm – vet inte om jag är helt fantastiskt bra på något, men som jag nämner ovan är jag faktiskt ganska bra på stavning, grammatik och korrekturläsning/redigering av text, dessutom språk som t ex engelska och franska.
Jag gillar att jag drömmer om stora förändringar till det bättre, både för mig själv och världen. Alltså att jag vågar drömma om att börja om när man kört fast lite i livet.
Vad jag gillar-Onsdag
1. Sommaren. Trots regnet varannan dag eller så.
2. Vegansk makaronipudding med näringsjäst och sojaprotein. Vi kom just på ett nytt recept och det blev jättegott. Jag ska lägga ut receptet på vår veganhemsida.
3. Böcker (tryckta böcker, eböcker, biblioteksböcker…)
4. Biblioteket. Jag älskar lugnet och tystnaden där inne.
5. Att utforska 3D-världar. Det är så avslappnande, kul och intressant.
Den här staden gör mig deprimerad
Idag gick jag in till stan för att handla lite mat och för att gå till apoteket. En del ärenden gick bra, andra mindre bra. Jag hann till och med att gå in på biblioteket och kasta en hastig blick på tidningarna, fast egentligen behövde jag skynda mig iväg till affären så jag skulle hinna hem så snart som möjligt. På vägen dit såg jag ett imponerande gammalt fartyg. Tyvärr glömde jag att ta kort på det.
Det är bara det att den här staden gör mig deprimerad. Mina eventuella läsare har hört det här förr, det vet jag, men jag hatar verkligen den här vidriga lilla staden. En del är kanske inte så illa, den passar bara inte mig. Till exempel, jag hatar att bo nära en stor sjö (och skulle hata att bo ute vid havet). Dessutom finns det en rätt så stor älv i närheten också. Men det är i alla fall detaljer, jämfört med de otrevliga och opålitliga människor som bor här och bristen på kultur. Trots att den här lilla hålan faktiskt har ett bättre kulturutbud än på många andra ställen (dock inte Stockholm och Skåne). Fast det är så att 99 % av alla som går på kulturevenemang är minst 70 år, så jag känner mig lite malplacerad). Tyvärr räcker inte det. Det finns ett sämre utbud på biblioteket, i affärerna, överallt. Mycket, men som tur är inte allt, är dyrare. Men om jag hade trivts här, skulle jag ha kunnat bortse från många mindre problem, fast en befolkning bestående av otrevliga, opålitliga personer är inte något mindre problem, det är stort.
Suck. Jag tycker egentligen inte alls bättre om den något större grannstaden, men jag känner mig alltid bättre när jag kommer tillbaka därifrån. Jag tror det beror på att folk har flyttat dit från hela landet för att arbeta i industrierna. Jag önskar att jag kunde bo på landet nära en ganska stor stad. Att kunna åka in och handla och så åka hem igen på kvällen. På så sätt kunde jag få en paus i det otrevliga i alla fall.
Ursäkta gnället. Jag försöker faktiskt hålla mig på gott humör så mycket jag kan och jag försöker att inte lägga ut så många inlägg när jag är deprimerad, men ibland behöver jag bara få ur mig lite gnäll.
