RSS Feed
Dec 14

Mina tankar om filmen Gilda

Posted on måndag, december 14, 2015 in Fandom, Film, Klassiker

En av de klassiska svartvita filmer som jag verkligen älskar är Gilda. Jag tycker också om Trollbunden och Casablanca, för att nämna ett par.

Vad som sägs om den här filmen är att den på ett lite dolt sätt skildrar ett (lyckligt) homosexuellt förhållande. Det verkar vara vad som följer med från pjäsen eller originalmanuskriptet som filmen bygger på.

Man får inte så många ledtrådar till vad som verkligen händer. Johnny och Gilda bara dyker upp plötsligt. Jag har försökt lägga ihop två och två under årens lopp, när jag har sett om filmen om och om igen.

För det första, Johnny och Gilda kommer från New York. De är antagligen rätt fattiga. Deras karriär är att vara professionella danspartner. De kanske också tjänar lite extra vid sidan om, men Gilda insisterar på att hon aldrig har varit otrogen mot Johnny och det tror jag på. Så om någon har varit otrogen är det Johnny. Han är, tror jag, irländare från början. Johnny Farrell låter i alla fall irländskt. Han är rätt temperamentsfull och svartsjuk. De har kommit ner till Sydamerika under andra världskriget för att tjäna pengar. Varför vet jag inte riktigt. USA var ju inte med i kriget på samma sätt som de europeiska länderna. Det borde ha gått att tjäna pengar där uppe.

Efter en tid står inte Gilda ut med Johnnys svartsjuka längre och lämnar honom. Medan de är ifrån varandra, träffar Johnny en rik man som heter Ballin Mundson som äger en spelhåla. Han låter Johnny bli föreståndare för den. Man får antydningar om att personalen inte tycker om det. De föraktar Johnny. Till exempel Uncle Tio (som om inte min gymnasiespanska har blivit helt rostig, betyder Farbror Farbror) kallar Johnny ”bondfåne” (peasant), vilket jag tolkar som en eufemism för någon annan nedsättande term). Ballin och Johnny har en riktigt udda konversation med en sorts dubbelmening. Johnny måste mer eller mindre svära på att hålla sig ifrån kvinnor. Det älskar han att lova, för han är så arg på Gilda.

Nu har ju jag en ganska snuskig fantasi, men jag tolkar det som en sorts kod för att Ballin och Johnny har en form av sexuell kontakt, fast inte ett jämställt förhållande. Det är mer som en rik äldre man som plockar upp ett gatubarn för att utnyttja honom. Till exempel är det så att senare i filmen kallas Johnny för en pojke, som kommer att växa upp om man inte hela tiden håller ett öga på honom.

Det för mig vidare till min nästa poäng: Jag tror att Johnny och Gilda egentligen ska vara mycket yngre än skådespelarna som föreställer dem. De är, om jag inte kommer ihåg fel, i trettioårsåldern, men rollfigurerna är antagligen omkring tjugo.

En dag ger sig Ballin iväg på en resa. När han kommer tillbaka har han gift sig med Gilda, och det är en obehaglig överraskning för Johnny, som antagligen tror att han kommit upp sig i livet och lyckats lära Gilda en läxa. Gilda får också en obehaglig överraskning, när hon ser Johnny och inser vad som pågår.

Det förekommer en massa prat som egentligen betyder något annat. (Om vem som lärt vem vad och liknande antydningar om olika aktiviteter som inte betyder det man tror de gör som t ex simning).. Man får veta att Gilda är vidskeplig, så när Ballin säger att de ska skåla (”Död åt slynan som gjorde Johnny illa” eller något liknande) måste hon hålla god min, fast hon blir rädd.

En annan sak när det gäller Gilda är att man aldrig får veta vad hon heter på riktigt. Hon är alltid bara Gilda och senare Fru Mundson och till slut Fru Farrell (det senare är en liten spoiler).

Spänningen och svartsjukan mellan Johnny och Gilda växer hela tiden och Ballin älskar det. Han verkar tända på att underblåsa deras konflikt.

Gilda spelar upp inför Johnnys svartsjuka (han påstår sig hålla ett öga på henne för Ballins räkning, men det är tydligt att han är svartsjuk för egen del). Hon går ut med andra män, hon uppträder inte bara genom att sjunga och spela utan agerar också sexuellt provokativt (eller jag antar det i alla fall, det här är ju en film från slutet av andra världskriget). I en show ”strippar” hon, fast allt hon klär av sig är ett halsband och ett par handskar.

Det förekommer också andra, yttre faktorer som ökar på spänningen. Ballin gör affärer med nazister och blir hotad, försvinner, antas vara död…

Jag tänker inte gå in på varje detalj i handlingen, men en dag vaknar i alla fall Johnny upp och inser att han haft fel om Gilda och under ett mycket kort ögonblick är han beredd att kräla. Om jag varit Gilda hade jag låtit honom göra det lite längre, men hon är bara så glad att han vill bli vän med henne igen, att hon accepterar hans outtalade ursäkt och det är i stort sett allt. Allt ordnar sig. Till och med Johnny inser att hon aldrig varit otrogen. Uncle Tio går till slut med på att sluta kalla honom bondfåne och börjar säga att han är en gentleman istället. Det tolkar jag som en symbol för att Johnny har vuxit upp och Ballin har förlorat sitt inflytande över honom.

Min slutsats är: Jag ser inte Gilda som en ond kvinna som kommer emellan två lyckliga män som har ett lyckligt homosexuellt förhållande. Hon är i stället ett offer, någon som råkar hamna i skottlinjen när två män gör upp om henne och antagligen andra konflikter också, t ex deras sexuella kontakt. Johnny är också på ett sätt ett offer, ett offer för sitt eget humör och sin ärelystnad. Han verkar inte förstå varför alla föraktar honom och att han är grym mot Gilda.

okt 23

Stolthet och fördom

Posted on torsdag, oktober 23, 2008 in Film, Historiskt, Klassiker, Recensioner

Stolthet och fördom, har jag redan sett i minst en version till tidigare, men det spelar ingen roll. Jag älskar Jane Austens böcker (i alla fall de flesta), fast nu gäller det filmen. En version var visst en tv-serie, men som sagt, vad det än är, tycker jag om dem. Kanske inte om de kommer som tecknade serier, fast vem vet? En del japanska serier kan vara riktigt bra och definitivt de fransk/belgiska.

Hur som helst, jag tyckte att skådespelarna (Donald Sutherland, Keira Knightley, Matthew MacFadyen) var verkligen bra. Det lustiga är att jag redan sett MacFadyen i en tv-serie och där tyckte jag inte alls om honom. Här var han mycket bättre.

Handlingen kan sammanfattas kort, även om det ligger mycket mer under än vad som syns på ytan, så det är inte grundidén i sig som är så märkvärdig. Det är nog snarare utförandet. Jane Austen var briljant i sin skenbara enkelhet.

Man ska nog fundera lite på hur den här tiden såg ut. För familjer i den här samhällsklassen (inte alls så rika som man kanske kunde tro) var det livsviktigt att hitta en lämplig man till döttrarna. Men samtidigt var en kvinnas liv fruktansvärt begränsat.

Jane Austen själv, som ändå hade fått sina böcker publicerade, levde rätt så mycket på nåder. När något ”viktigare” hushållsarbete skulle utföras fick stackars Jane packa ihop sina författargrejer och flytta på sig.

Det påminner mig om vår egen Selma Lagerlöf. Hon blev en gång bjuden på middag på någon gård i hemtrakten. Det var alldeles efter hon vunnit Nobelpriset i litteratur. Hon tog för givet att hon var hedersgäst, just på grund av att hon fått det där priset. Så när man skulle sätta sig till bords, gick hon först in i rummet där man skulle sitta. Då får hon en reprimand av sin värdinna. ”Fruar först, Selma lilla.” Längre än så hade vi alltså inte kommit på de kanske hundra åren som gått sedan Jane Austens tid. Bara en liten parentes.

En intressant detalj när det gäller filmen är att det spelades in alternativa slut. Det ena skulle användas för den amerikanska publiken, och den andra för Europa.

I den amerikanska versionen var det något fjantigt sentimentalt men det vi här i Europa fick se, var det en ganska kul avrundning på filmen. Se den, om du gillar historisk chic lit. Annars ska du nog avstå.

okt 23

Bleak House

Posted on torsdag, oktober 23, 2008 in Historiskt, Klassiker, Recensioner, TV

Den här gången vill jag ta upp Bleak House, som bygger på en klassisk roman av Charles Dickens. En väldigt bra serie. Jag älskar historiska serier, lika mycket som deckare – en del i alla fall. För er som inte känner till serien, kan jag nämna att Gillian Anderson från Arkiv X spelar Lady Dedlock. Det finns fullt av andra kända (och duktiga) skådespelare, mest brittiska.

Det här är en sorglig historia om tre föräldralösa unga människor av mystisk bakgrund, ett rättsfall som har hållit på under generationer och obesvarad kärlek, för att nämna några ingredienser. Du kanske tycker att det låter som en vanlig såpa, och på ett sätt kanske det var vad Dickens avsåg, men jag tycker det har gjorts mycket bättre än så.

Här finns en massa elände och orättvisor, men jag antar att det var så på Dickens tid. En annan sak som kanske förvånar moderna tittare är den något överdrivna vänskapen mellan flera av de unga tjejerna i serien. Kanske var folk mer temperamentsfulla på den tiden, eller så visste kanske inte Dickens så mycket om unga kvinnor.

En annan sak som kanske inte alltid framgår för moderna (eller svenska) tittare, är Dickens sätt att hitta på humoristiska namn på karaktärerna. Dedlock – deadlock – något man kanske kan säga om rättsfallet, Flite – flight – om en kvinna som har en massa fåglar. Nemo (ingen på latin) – ett alias för en man som har ett hemligt förflutet. Den här listan kan förlängas, men det räcker väl nu. En del namn kanske han bara valde för att de skulle låta absurda, men andra har någon form av avsiktlig mening.

Hur som helst, om du tycker om historiska serier, får du inte missa den här (om den nu går en gång till). Om du tycker om klassikerna har du ännu större anledning att se Bleak House. Kom igen, du vet att du vill.