Rosor kyssar och döden
Jag har alldeles nyss läst färdigt Rosor, kyssar och döden av Maria Lang. Nu är jag inte helt säker på att det här är ”rätt” bok i ordningen. Det kan vara den sista eller den näst sista – om det är det senare, då har jag valt rätt, annars har jag läst de två sista i lite fel ordning. Jag gjorde så i början också och det gick ganska bra. Det finns inte så många ”spoilers” i de här böckerna.
Hur som helst har Christer Wijk förlovat sig – fast med en fasligt ung tjej. Hon är nästan hälften så gammal. När Puck och Einar hör talas om det åker de genast iväg för att ta sig en titt på de nyförlovade, som bor på ett gammalt bruk. Genast märker de att något inte är riktigt som det ska. Det viskas om spöken, mystiska dödsfall och försvinnanden som ligger långt tillbaka i tiden och stämningen känns något olycksbådande. Mitt i detta blir Puck sjuk och Einar måste åka sin väg och lämna henne ensam kvar.
Snart har ett mord begåtts och det verkar svårt att få alla pusselbitar att stämma. Christer Wijk är för övrigt ganska passiv i början. Kan det vara så att det redan knakar lite i förhållandet?
Här finns som vanligt ett fascinerande persongalleri och i det här fallet också en fascinerande miljö. Som jag nämnt tidigare är ju inte det här några riktigt djupa, psykologiska skildringar och det är inte alls det jag är ute efter. De är klassiska, traditionella pusseldeckare och lite – tror jag i alla fall – för nu är de ju rätt så gamla – imiterande klassiska brittiska deckare. Det gör absolut ingenting. Tvärtom. De här böckerna är charmiga och ändå ganska spännande, i form av välskrivna mysterier. Man blir nyfiken och vill gärna veta hur det går.
Stolthet och fördom
Stolthet och fördom, har jag redan sett i minst en version till tidigare, men det spelar ingen roll. Jag älskar Jane Austens böcker (i alla fall de flesta), fast nu gäller det filmen. En version var visst en tv-serie, men som sagt, vad det än är, tycker jag om dem. Kanske inte om de kommer som tecknade serier, fast vem vet? En del japanska serier kan vara riktigt bra och definitivt de fransk/belgiska.
Hur som helst, jag tyckte att skådespelarna (Donald Sutherland, Keira Knightley, Matthew MacFadyen) var verkligen bra. Det lustiga är att jag redan sett MacFadyen i en tv-serie och där tyckte jag inte alls om honom. Här var han mycket bättre.
Handlingen kan sammanfattas kort, även om det ligger mycket mer under än vad som syns på ytan, så det är inte grundidén i sig som är så märkvärdig. Det är nog snarare utförandet. Jane Austen var briljant i sin skenbara enkelhet.
Man ska nog fundera lite på hur den här tiden såg ut. För familjer i den här samhällsklassen (inte alls så rika som man kanske kunde tro) var det livsviktigt att hitta en lämplig man till döttrarna. Men samtidigt var en kvinnas liv fruktansvärt begränsat.
Jane Austen själv, som ändå hade fått sina böcker publicerade, levde rätt så mycket på nåder. När något ”viktigare” hushållsarbete skulle utföras fick stackars Jane packa ihop sina författargrejer och flytta på sig.
Det påminner mig om vår egen Selma Lagerlöf. Hon blev en gång bjuden på middag på någon gård i hemtrakten. Det var alldeles efter hon vunnit Nobelpriset i litteratur. Hon tog för givet att hon var hedersgäst, just på grund av att hon fått det där priset. Så när man skulle sätta sig till bords, gick hon först in i rummet där man skulle sitta. Då får hon en reprimand av sin värdinna. ”Fruar först, Selma lilla.” Längre än så hade vi alltså inte kommit på de kanske hundra åren som gått sedan Jane Austens tid. Bara en liten parentes.
En intressant detalj när det gäller filmen är att det spelades in alternativa slut. Det ena skulle användas för den amerikanska publiken, och den andra för Europa.
I den amerikanska versionen var det något fjantigt sentimentalt men det vi här i Europa fick se, var det en ganska kul avrundning på filmen. Se den, om du gillar historisk chic lit. Annars ska du nog avstå.
Bleak House
Den här gången vill jag ta upp Bleak House, som bygger på en klassisk roman av Charles Dickens. En väldigt bra serie. Jag älskar historiska serier, lika mycket som deckare – en del i alla fall. För er som inte känner till serien, kan jag nämna att Gillian Anderson från Arkiv X spelar Lady Dedlock. Det finns fullt av andra kända (och duktiga) skådespelare, mest brittiska.
Det här är en sorglig historia om tre föräldralösa unga människor av mystisk bakgrund, ett rättsfall som har hållit på under generationer och obesvarad kärlek, för att nämna några ingredienser. Du kanske tycker att det låter som en vanlig såpa, och på ett sätt kanske det var vad Dickens avsåg, men jag tycker det har gjorts mycket bättre än så.
Här finns en massa elände och orättvisor, men jag antar att det var så på Dickens tid. En annan sak som kanske förvånar moderna tittare är den något överdrivna vänskapen mellan flera av de unga tjejerna i serien. Kanske var folk mer temperamentsfulla på den tiden, eller så visste kanske inte Dickens så mycket om unga kvinnor.
En annan sak som kanske inte alltid framgår för moderna (eller svenska) tittare, är Dickens sätt att hitta på humoristiska namn på karaktärerna. Dedlock – deadlock – något man kanske kan säga om rättsfallet, Flite – flight – om en kvinna som har en massa fåglar. Nemo (ingen på latin) – ett alias för en man som har ett hemligt förflutet. Den här listan kan förlängas, men det räcker väl nu. En del namn kanske han bara valde för att de skulle låta absurda, men andra har någon form av avsiktlig mening.
Hur som helst, om du tycker om historiska serier, får du inte missa den här (om den nu går en gång till). Om du tycker om klassikerna har du ännu större anledning att se Bleak House. Kom igen, du vet att du vill.
