Mina tankar om filmen Gilda
En av de klassiska svartvita filmer som jag verkligen älskar är Gilda. Jag tycker också om Trollbunden och Casablanca, för att nämna ett par.
Vad som sägs om den här filmen är att den på ett lite dolt sätt skildrar ett (lyckligt) homosexuellt förhållande. Det verkar vara vad som följer med från pjäsen eller originalmanuskriptet som filmen bygger på.
Man får inte så många ledtrådar till vad som verkligen händer. Johnny och Gilda bara dyker upp plötsligt. Jag har försökt lägga ihop två och två under årens lopp, när jag har sett om filmen om och om igen.
För det första, Johnny och Gilda kommer från New York. De är antagligen rätt fattiga. Deras karriär är att vara professionella danspartner. De kanske också tjänar lite extra vid sidan om, men Gilda insisterar på att hon aldrig har varit otrogen mot Johnny och det tror jag på. Så om någon har varit otrogen är det Johnny. Han är, tror jag, irländare från början. Johnny Farrell låter i alla fall irländskt. Han är rätt temperamentsfull och svartsjuk. De har kommit ner till Sydamerika under andra världskriget för att tjäna pengar. Varför vet jag inte riktigt. USA var ju inte med i kriget på samma sätt som de europeiska länderna. Det borde ha gått att tjäna pengar där uppe.
Efter en tid står inte Gilda ut med Johnnys svartsjuka längre och lämnar honom. Medan de är ifrån varandra, träffar Johnny en rik man som heter Ballin Mundson som äger en spelhåla. Han låter Johnny bli föreståndare för den. Man får antydningar om att personalen inte tycker om det. De föraktar Johnny. Till exempel Uncle Tio (som om inte min gymnasiespanska har blivit helt rostig, betyder Farbror Farbror) kallar Johnny ”bondfåne” (peasant), vilket jag tolkar som en eufemism för någon annan nedsättande term). Ballin och Johnny har en riktigt udda konversation med en sorts dubbelmening. Johnny måste mer eller mindre svära på att hålla sig ifrån kvinnor. Det älskar han att lova, för han är så arg på Gilda.
Nu har ju jag en ganska snuskig fantasi, men jag tolkar det som en sorts kod för att Ballin och Johnny har en form av sexuell kontakt, fast inte ett jämställt förhållande. Det är mer som en rik äldre man som plockar upp ett gatubarn för att utnyttja honom. Till exempel är det så att senare i filmen kallas Johnny för en pojke, som kommer att växa upp om man inte hela tiden håller ett öga på honom.
Det för mig vidare till min nästa poäng: Jag tror att Johnny och Gilda egentligen ska vara mycket yngre än skådespelarna som föreställer dem. De är, om jag inte kommer ihåg fel, i trettioårsåldern, men rollfigurerna är antagligen omkring tjugo.
En dag ger sig Ballin iväg på en resa. När han kommer tillbaka har han gift sig med Gilda, och det är en obehaglig överraskning för Johnny, som antagligen tror att han kommit upp sig i livet och lyckats lära Gilda en läxa. Gilda får också en obehaglig överraskning, när hon ser Johnny och inser vad som pågår.
Det förekommer en massa prat som egentligen betyder något annat. (Om vem som lärt vem vad och liknande antydningar om olika aktiviteter som inte betyder det man tror de gör som t ex simning).. Man får veta att Gilda är vidskeplig, så när Ballin säger att de ska skåla (”Död åt slynan som gjorde Johnny illa” eller något liknande) måste hon hålla god min, fast hon blir rädd.
En annan sak när det gäller Gilda är att man aldrig får veta vad hon heter på riktigt. Hon är alltid bara Gilda och senare Fru Mundson och till slut Fru Farrell (det senare är en liten spoiler).
Spänningen och svartsjukan mellan Johnny och Gilda växer hela tiden och Ballin älskar det. Han verkar tända på att underblåsa deras konflikt.
Gilda spelar upp inför Johnnys svartsjuka (han påstår sig hålla ett öga på henne för Ballins räkning, men det är tydligt att han är svartsjuk för egen del). Hon går ut med andra män, hon uppträder inte bara genom att sjunga och spela utan agerar också sexuellt provokativt (eller jag antar det i alla fall, det här är ju en film från slutet av andra världskriget). I en show ”strippar” hon, fast allt hon klär av sig är ett halsband och ett par handskar.
Det förekommer också andra, yttre faktorer som ökar på spänningen. Ballin gör affärer med nazister och blir hotad, försvinner, antas vara död…
Jag tänker inte gå in på varje detalj i handlingen, men en dag vaknar i alla fall Johnny upp och inser att han haft fel om Gilda och under ett mycket kort ögonblick är han beredd att kräla. Om jag varit Gilda hade jag låtit honom göra det lite längre, men hon är bara så glad att han vill bli vän med henne igen, att hon accepterar hans outtalade ursäkt och det är i stort sett allt. Allt ordnar sig. Till och med Johnny inser att hon aldrig varit otrogen. Uncle Tio går till slut med på att sluta kalla honom bondfåne och börjar säga att han är en gentleman istället. Det tolkar jag som en symbol för att Johnny har vuxit upp och Ballin har förlorat sitt inflytande över honom.
Min slutsats är: Jag ser inte Gilda som en ond kvinna som kommer emellan två lyckliga män som har ett lyckligt homosexuellt förhållande. Hon är i stället ett offer, någon som råkar hamna i skottlinjen när två män gör upp om henne och antagligen andra konflikter också, t ex deras sexuella kontakt. Johnny är också på ett sätt ett offer, ett offer för sitt eget humör och sin ärelystnad. Han verkar inte förstå varför alla föraktar honom och att han är grym mot Gilda.
The Boy in the Dress, UK 2014
Det finns ingen svensk titel på den här filmen och det tycker jag är ganska dåligt. Man kunde gott ha ansträngt sig lite. Pojken i klänningen duger väl lika bra som originaltiteln? Men om man vill skulle man säkert kunna komma på något ännu bättre. Synd.
Den här filmen kunde jag se gratis på SVT Play, och den ligger faktiskt kvar i ca en vecka till, så det går fortfarande att se den.
På Internet Movie Database, finns en ganska ofördelaktig recension där filmen jämförs negativt med boken som den tydligen bygger på. Det tycker jag är lite orättvist. Visst, jag har inte läst boken, och det skulle jag faktiskt gärna göra, men eftersom jag inte har gjort det tyckte jag riktigt bra om filmen.
Den handlar om en pojke som heter Dennis som bor i England. Hans liv är tråkigt och deprimerande. Hans mamma har lämnat familjen, som förutom Dennis består av pappan och en äldre bror. Det enda roliga i livet som Dennis har är fotbollen (och sin bästa kompis och lagkamrat Darvesh). Och Dennis är väldigt bra. Han är stjärnan i sitt lag.
Tyvärr har hans pappa blivit djupt deprimerad över att ha förlorat sin fru och är därför inte riktigt närvarande för sina söner. Man får se flera sorgliga små detaljer som illustrerar detta. Till exempel har pappan bränt alla foton av mamman, utom ett som Dennis lyckats gömma undan, bara lite svett i kanterna. Pappan kommer inte längre till matcherna, men Darvesh och hans mamma gör det så Dennis har i alla fall dem.
En dag när han går till Rajs tidningsaffär, får Dennis se ett nummer av Vogue och blir besatt. Från första stund älskar han glamouren och glittret och det är både roligt och rörande när det gäller en så här ”typiskt pojkaktig” liten pojke.
Alla i skolan beundrar en tjej som heter Lisa, som är lite av en rebell, älskar mode och drömmer om att bli modeskapare. En dag upptäcker hon att Dennis också läser Vogue och de blir vänner. Hon får också snart reda på att Dennis älskar hennes klänningar och får honom att prova en. Senare syr hon en egen åt honom också. För att testa den, får hon honom att gå med till tidningsbutiken där han faktiskt, mirakulöst nog, inte blir igenkänd. Lisa presenterar honom som sin nya utbytesstudentkompis Denise, från Frankrike.
Senare när Dennis känner sig väldigt nere, vill han testa sin nya förklädnad i skolan, och fast Lisa verkar lite tveksam, lyckas de snart genomföra sin lilla show. De klarar sig till och med förbi skolans expeditionssekreterare som varje dag vakar noga över elevernas skoluniformer och varje liten avvikelse noteras och straffas.
Till att börja med blir upplevelsen allt Dennis önskar sig, men efter ett tag blir det lite komplicerat.
Jag går inte in på vad som händer därefter, men trots komplikationerna och problemen, slutar filmen ganska lyckligt. Som jag nämnde förut är det en trevlig film som får en att känna sig bra, med roliga personer, fantastiska skådespelare och en väldigt intressant handling också.
Jazzgossen
Eftersom jag är väldigt intresserad av historia, tycker jag mycket om att se på gamla svartvita filmer, som till exempel Jazzgossen som jag såg häromkvällen. Själva handlingen är ganska tunn och jag tycker inte att jag blir riktigt övertygad, men den är säkert bara en ursäkt för att få visa en massa kända sånger och dansuppträdanden. Behållningen är egentligen, i alla fall för mig, det historiska. En bit in i filmen visas en lång ’journalfilm’ som sammanfattar Sveriges historia från 1920-talet och fram till 1940-tal (tror jag). För mig var det verkligen intressant, men min syster som såg filmen tillsammans med mig, tyckte det bröt flytet i filmen och det kan jag i och för sig hålla med om. Vad som var väldigt roligt var att äntligen få höra alla de där kända sångerna (kupletter?) av Karl Gerhard m fl. Exempelvis Den ökända hästen från Troja (som censurerades) och Jazzgossen. Det är faktiskt lustigt, men jazzgossen som sången handlar om låter ganska metrosexuell, för att inte säga homosexuell (”han har tusch på sina ögonlock” och ”vippar hans lilla stjärt”). Dansnumren är inte riktigt min grej, och som sagt, handlingen är egentligen en bagatell, men jag tycker ändå att filmen är väl värd att se. Och Hasse Ekman är alltid sevärd.
Den gröna cykeln/Wadjda
Nyligen såg jag den arabiska filmen Den gröna cykeln. Ända sen jag läste om filmen första gången ville jag se den och nu häromkvällen fick jag min chans (fast den åt upp en hel del bandbredd). Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag får se en så ”exotisk” dvs ovanlig film (eller snarare från ett ovanligt land och på ett ovanligt språk). Jag måste erkänna att jag visste väldigt lite om Saudiarabien förutom det här med oljan och hur kvinnorna behandlas. Det där senare bekräftades under hela filmens gång. Man kan säga att det är ett återkommande tema – förtrycket av kvinnor.
Wadjda som är tio år önskar sig en cykel, för hennes bästa vän Abdullah som är en jämnårig pojke har en och hennes högsta önskan är att cykla ikapp med honom och vinna. Hon är egentligen inte särskilt snäll mot Abdullah, utan svarar ganska ovänligt. Han däremot är beredd att göra vad som helst för henne. En väldigt gullig liten kille.
Wadjdas pappa bor inte längre hos henne och mamman och efter hand börjar man förstå varför. Mamman gör allt hon kan för att hålla honom på gott humör och följer benhårt alla regler som kvinnor måste följa. Hon slits mellan mannen och möjligheten att leva ett mera modernt liv, med hjälp av sin väninna som arbetar på ett modernt, nästan västerländskt sjukhus. Väninnan är beredd att ordna ett jobb åt henne där, men i sista stund backar mamman ur. Tyvärr hjälper det henne inte.
Wadjda är lite av en rebell, bortsett från det här med cykeln, som visserligen passar bra in i hennes personlighet i övrigt. Hon lyssnar på västerländsk musik, hon har ett par träningsskor på sig under sin långa svarta klänning. När andra flickor springer när män är i närheten, bryr sig inte Wadjda ens om att rätta till slöjan. En dag kommer hon rentav till skolan utan att ha den på sig och får order om att klä sig mer heltäckande. Hon saknar egentligen intresse för studier och läser inte särskilt bra, till den dagen hon inser att hon kan vinna en massa pengar i Korantävlingen som Religionsklubben ordnar varje år. Koranen är visst oerhört mycket mer komplicerad än jag visste tidigare. Tävlingen är för övrigt bara ett sätt av många, som Wadjda tar till för att tjäna ihop pengar till den efterlängtade cykeln. Den allmänna åsikten i Saudiarabien (och kanske i andra muslimska länder) är att flickor inte ska cykla av flera skäl. Man tror rentav att det kan förstöra deras förmåga att i framtiden föda barn.
Filmen är full av scener som verkligen känns, som när man får veta varför pappan inte längre bor hos Wadjda och mamman, eller när Wadjda med stort intresse studerar pappans släktträd, som saknar kvinnliga namn. Hon rättar till det, men upptäcker att pappan knycklat ihop och slängt hennes handskrivna papper. Man får ett intryck av att det är då hon verkligen inser vilken situation hon och de andra flickorna lever i. Egentligen borde hon ha förstått tidigare, men Wadjda är en ganska självupptagen flicka. Hennes mycket Korankunniga klasskamrat Salma blir bortgift redan vid 10 års ålder, men får tydligen fortfarande gå i skolan. En äldre flicka, som Wadjda hjälpt förmedla en kontakt med den äldre flickans bror (för att få ett tillstånd att träffa en pojke), blir tagen av sedlighetspolisen, relegerad och bortgift. Inget av detta berör Wadjda särskilt mycket. Två andra äldre flickor blir uthängda för att de är ”syndiga”. Jag förstod inte exakt vad de gjort sig skyldiga till, förutom att läsa veckotidningar, men det antyddes att de hade en kärleksrelation.
Veronica Mars (filmen)
Nyligen såg jag Veronica Mars (filmen). Det dröjde ganska länge innan jag fick möjlighet att se den, men nu är jag i alla fall glad att jag gjorde det. I början tänkte jag att det här är nog bara för inbitna fans (som jag), men efter ett tag började jag tänka att det faktiskt är bättre än säsong 3. Jag skrattade högt flera gånger. Det är något med flera av replikerna som verkligen tilltalar mig.
Vad jag inte tyckte lika mycket om är att Mac och Wallace hade reducerats till bifigurer. Tyvärr har det bara varit Veronica, hennes pappa och Logan som skildrats som huvudpersoner (sen Duncan försvann), i alla fall tyckte jag det verkade så. Jag hade velat se mer av Mac åtminstone, gärna andra också. (Och – var Mac och Wallace ihop? Jag kunde inte riktigt avgöra hur det var med det.)
Hur som helst, det här var en kul film att se och jag kan verkligen rekommendera den till någon som tyckte om serien eller som tror de skulle göra det. Om det är så, rekommenderar jag att du ser serien först. Nu hoppas jag bara på mera. En film till, en ny säsong… På IMDB står det att i början på säsong 4 som aldrig visades skulle Veronica arbeta på FBI. Det låter som en jättebra början på en ny säsong. Man kan ju i alla fall drömma…
Transamerica
Transamerica är en amerikansk film från 2005. Den handlar om Bree som bor i Kalifornien och går regelbundet hos en psykiater. Bree är nämligen en man som hoppas kunna få byta kön.
Hon/han behöver underskrifter från två olika psykiatrar för att få bli opererad. Allt verkar gå hur bra som helst, när hon plötslig, totalt oväntat, får ett samtal från en sjuttonårig pojke som har blivit arresterad för droginnehav och prostitution, i New York. Killen påstår att han är Brees son.
När Bree gör misstaget att nämna det här för sin egen psykiater, får hon veta att hon inte kommer att få göra operationen, om hon inte åker och hälsar på sonen och försöker få lite kontakt med honom. Det här gör inte Bree på gott humör, men hon åker iväg till New York.
Där får hon kalla fötter, så hon påstår att hon kommer från en kyrka – ”Den möjliga faderns kyrka”.Hon tar honom med tillbaka till hans lägenhet där hon hoppas kunna hitta någon form av bevis för att han inte är hennes son. Tyvärr finns istället ett foto på en tjej som han i sin manliga reinkarnation dejtade en period på college.
Där gick hennes plan att bara lämna killen i hans lägenhet och åka hem igen åt skogen. Hennes son vill följa med tillbaka till Kalifornien för att försöka få en filmkarriär.
Så blir hon övertalad att köpa en begagnad bil och köra tillbaka tiill Kalifornien och när hon ger sig iväg har hon sonen med sig.
När hon pratar med killen får hon veta att han har en styvpappa, så hon gör en omväg för att försöka återförena dem. Den planen fungerar heller inte, för hon får snart veta att styvpappan utnyttjade Toby sexuellt under flera år. Det var därför han rymde iväg till New York där han blev prostituerad.
Än en gång blir Bree besviken och när dessutom deras bil blir stulen tvingas hon åka hem till sina föräldrar. De blir överlyckliga att deras ”förlorade” son har fått en son själv mot alla förväntningar. Bree blir inte alls lika glad åt att vara tillbaka. Tyvärr blir hon och Toby ovänner, när han får veta vem hon egentligen är.
Bree åker tillbaka ensam och genomgår operationen. En dag dyker Toby upp igen. Man får intryck av att de kanske kommer att finna varandra trots allt, fast de är en riktigt udda familj.
Den här filmen förvånade mig genom att inte alls vara så sorglig som jag trodde. Jag tyckte faktiskt att den var både rolig och intressant. Båda huvudpersonerna och flera av birollerna var väldigt bra. Man blir verkligen engagerad i dem och vill veta hur det går för dem.
Det är flera scener som är riktigt komiska, och några som är rätt sorgliga och hemska, men helhetsintrycket är övervägande trevligt. En ”feelgood”-film på ett lite udda sätt. Fast du får förstås vara beredd på en del nakenscener och ”vuxna” situationer, men de är inte huvudsaken med filmen.
Jag tyckte riktigt mycket om den här filmen, och det kommer du nog också att göra. Var bara medveten om vad den handlar om.
Stolthet och fördom
Stolthet och fördom, har jag redan sett i minst en version till tidigare, men det spelar ingen roll. Jag älskar Jane Austens böcker (i alla fall de flesta), fast nu gäller det filmen. En version var visst en tv-serie, men som sagt, vad det än är, tycker jag om dem. Kanske inte om de kommer som tecknade serier, fast vem vet? En del japanska serier kan vara riktigt bra och definitivt de fransk/belgiska.
Hur som helst, jag tyckte att skådespelarna (Donald Sutherland, Keira Knightley, Matthew MacFadyen) var verkligen bra. Det lustiga är att jag redan sett MacFadyen i en tv-serie och där tyckte jag inte alls om honom. Här var han mycket bättre.
Handlingen kan sammanfattas kort, även om det ligger mycket mer under än vad som syns på ytan, så det är inte grundidén i sig som är så märkvärdig. Det är nog snarare utförandet. Jane Austen var briljant i sin skenbara enkelhet.
Man ska nog fundera lite på hur den här tiden såg ut. För familjer i den här samhällsklassen (inte alls så rika som man kanske kunde tro) var det livsviktigt att hitta en lämplig man till döttrarna. Men samtidigt var en kvinnas liv fruktansvärt begränsat.
Jane Austen själv, som ändå hade fått sina böcker publicerade, levde rätt så mycket på nåder. När något ”viktigare” hushållsarbete skulle utföras fick stackars Jane packa ihop sina författargrejer och flytta på sig.
Det påminner mig om vår egen Selma Lagerlöf. Hon blev en gång bjuden på middag på någon gård i hemtrakten. Det var alldeles efter hon vunnit Nobelpriset i litteratur. Hon tog för givet att hon var hedersgäst, just på grund av att hon fått det där priset. Så när man skulle sätta sig till bords, gick hon först in i rummet där man skulle sitta. Då får hon en reprimand av sin värdinna. ”Fruar först, Selma lilla.” Längre än så hade vi alltså inte kommit på de kanske hundra åren som gått sedan Jane Austens tid. Bara en liten parentes.
En intressant detalj när det gäller filmen är att det spelades in alternativa slut. Det ena skulle användas för den amerikanska publiken, och den andra för Europa.
I den amerikanska versionen var det något fjantigt sentimentalt men det vi här i Europa fick se, var det en ganska kul avrundning på filmen. Se den, om du gillar historisk chic lit. Annars ska du nog avstå.
Spirited Away
Spirited Away är en japansk film från 2001, släppt i Sverige 2003.
Den handlar om Chihiro som är en lite grinig tioårig flicka. Hon och hennes familj ska flytta in i ett nytt hus. Pappan väljer att ta en genväg till det nya bostadsområdet, och de åker vilse.
Ganska snart börjar Chihiro få onda aningar för hon får syn på fula, ganska skrämmande varningsfigurer. Men föräldrarna lyssnar naturligtvis inte på henne. Hon är ju bara en liten flicka.
De kommer fram till något som ser ut som ett övergett nöjesfält. Där finns en restaurang, full med en massa kött.Chihiros föräldrar börjar äta och förklarar att de ska betala senare. Men Chihiro vägrar. Hon tycker allt är skrämmande och olycksbådande.
Snart börjar det bli mörkt, och då dyker det upp ansiktslösa andar. Chihiro springer tillbaka till sina föräldrar, men hittar bara två stora grisar.
Hon börjar springa för att komma undan andarna, och till slut gömmer hon sig. Då ser hon en mystisk pojke, Haku, som lovar att hjälpa henne. Han ordnar ett arbete åt henne i ett badhus för andar och gudar. Det är ett rätt läskigt jobb, och folket är konstigt, men Chihiro kämpar på. Hon måste ju hitta ett sätt att rädda sina föräldrar som snart kommer att slaktas och bli mat på den där restaurangen. Med andra ord måste de ha ätit andra människor i grisform.
Det där var faktiskt ganska lustigt. Som vegan skulle jag själv inte ha varit frestad alls av allt det där köttet, och för övrigt skulle åtminstone inte jag börja äta utan att betala, vad det än var som bjöds. Men jag vet ju inte sederna i Japan. Å andra sidan kan man ju misstänka någon form av magi så föräldrarna kanske inte kunde hjälpa det de gjorde.
Hur som helst, filmen är rolig, spännande och fascinerande. Jag är ganska ny på det här med japansk tecknad film, men den här och Det levande slottet, tyckte jag i alla fall mycket om. Man ska inte tro att de är det minsta likt vanliga, västerländska tecknade filmer som verkar vända sig till små barn (före skolåldern). Nu tror jag inte att Spirited Away direkt vänder sig till alla vuxna, men det är definitivt en film för tonåringar och unga vuxna, eller alla som är unga inuti.
Det är inte en film som är full av blod, våld och hjärnsubstans, men kan nog vara lite skrämmande för yngre barn. Fast det är ju knappast filmens målgrupp. Jag tyckte om den i alla fall. Fantasy-, eller sagokänslan uppskattade jag mycket. Den är vältecknad och på alla sätt välgjord. Jag kan verkligen rekommendera den.
Mysterious Skin
När jag såg Mysterious Skin (lite brist på fantasi är det när man inte får en svensk titel, i Sverige, tycker jag), trodde jag faktiskt att det skulle vara mer UFO-relaterat.
Jag förstod att det skulle handla om barn som blev sexuellt utnyttjade så jag var ju lite förberedd på att den skulle vara hemsk. Det var den visserligen, men den var också fascinerande och gripande. Dessutom måste jag säga att jag uppskattade att det inte, som det nästan alltid brukar vara i böcker och filmer idag, var flickor som blev utnyttjade.
Jag vet inte vad jag ska säga om den här filmen egentligen. Den var väldigt bra och intressant, men också sorglig. Ändå hade den ett hoppfullt slut.
Jag kanske ska nämna lite om handlingen först. Huvudpersonen är Neil, en liten pojke som är son till en ensamstående mamma. Hon har olika pojkvänner och redan tidigt märker pojken att han blir sexuellt attraherad av mammans vuxna pojkvänner. Naturligtvis inte så att han vill ha en relation med dem, men han tittar gärna på när mamman har sex med dem.
En dag träffar han en man som visar sig vara betydligt mer intresserad av honom än andra vuxna män brukar vara. Det är hans baseballtränare. På den tiden – 1980-talet – var inte föräldrar misstänksamma på samma sätt som nu, så mamman är bara tacksam att det finns en manlig förebild i närheten som intresserar sig för hennes son.
Man förstår rätt snart att allt inte står rätt till med den här relationen. Jag läste att pojkarna som spelar två av huvudpersonerna som små, aldrig fick veta sanningen om vad filmen handlade om. De fick tro att det gällde pojkar som blev bortrövade av aliens. I en speciell scen vet jag inte hur det var möjligt att upprätthålla lögnen.
Neil har en bästa kompis (en faghag), Wendy, som hänger med på alla hans äventyr, tills hon försvinner iväg till New York for att få ett bättre, och intressantare liv. Typiskt för filmen är att fast hon ”bara” blir servitris är det inte hon som blir utnyttjad, utan hon klarar sig bra.
De har en kompis till, Eric, en uppenbar bög, men som själv aldrig blivit utnyttjad som liten, och som därför inte är lika störd i sitt beteende som Neil. När Neil (som Eric är kär i) försvinner till New York for att hälsa på Wendy, lär Eric känna en annan kille, Brian, som verkar totalt asexuell. De blir kompisar, men Eric förstår snart att hans nye vän letar efter svar på vad som hände honom som liten. Han har mystiska minnesluckor och råkar ibland ut för näsblod utan någon förståelig anledning. Det visar sig att de två pojkarna – Neil och Brian – har något gemensamt.
Jag ska inte berätta hur det går i filmen, men jag tycker ändå att det inte slutar så olyckligt som man kunde vänta sig, trots att det handlar om småpojkar som blir sexuellt utnyttjade, en ung kille som säljer sex till äldre män och innehåller en homosexuell våldtäktsscen. En varning för den senare. Det ser verkligen otäckt ut.
Istället vill jag nämna en biroll. Brian träffar under sitt sökande på en kvinna som tror att hon har blivit bortrövad av aliens. Avalyn Friesen. Hon är en verkligt tragisk figur, som kan framstå som komisk, men jag tycker i alla fall fruktansvärt synd om henne. Man anar att hon också har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och att hon inte klarat av att minnas det och istället skapat en massa långsökta förklaringar till det som inte går ihop i hennes minnen. Det är en väldigt bra rollprestation, tycker jag.
Alla skådespelarna gör för övrigt ett väldigt bra jobb. De har synts i andra filmer och tv-serier tidigare. Neil som vuxen spelas av Joseph Gordon-Levitt, från Tredje klotet från solen. Wendy (som vuxen) spelas av Michelle Trachtenberg, känd från Harriet, spion och Buffy. Hon som spelar den tragiska Avalyn, har varit med i 24.
Jag kan verkligen rekommendera den här filmen, men tänk på att det finns en del otäcka scener i den.
