RSS Feed
jul 24

Den gröna cykeln/Wadjda

Posted on fredag, juli 24, 2015 in Film, Recensioner

Nyligen såg jag den arabiska filmen Den gröna cykeln. Ända sen jag läste om filmen första gången ville jag se den och nu häromkvällen fick jag min chans (fast den åt upp en hel del bandbredd). Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag får se en så ”exotisk” dvs ovanlig film (eller snarare från ett ovanligt land och på ett ovanligt språk). Jag måste erkänna att jag visste väldigt lite om Saudiarabien förutom det här med oljan och hur kvinnorna behandlas. Det där senare bekräftades under hela filmens gång. Man kan säga att det är ett återkommande tema – förtrycket av kvinnor.

Wadjda som är tio år önskar sig en cykel, för hennes bästa vän Abdullah som är en jämnårig pojke har en och hennes högsta önskan är att cykla ikapp med honom och vinna. Hon är egentligen inte särskilt snäll mot Abdullah, utan svarar ganska ovänligt. Han däremot är beredd att göra vad som helst för henne. En väldigt gullig liten kille.

Wadjdas pappa bor inte längre hos henne och mamman och efter hand börjar man förstå varför. Mamman gör allt hon kan för att hålla honom på gott humör och följer benhårt alla regler som kvinnor måste följa. Hon slits mellan mannen och möjligheten att leva ett mera modernt liv, med hjälp av sin väninna som arbetar på ett modernt, nästan västerländskt sjukhus. Väninnan är beredd att ordna ett jobb åt henne där, men i sista stund backar mamman ur. Tyvärr hjälper det henne inte.

Wadjda är lite av en rebell, bortsett från det här med cykeln, som visserligen passar bra in i hennes personlighet i övrigt. Hon lyssnar på västerländsk musik, hon har ett par träningsskor på sig under sin långa svarta klänning. När andra flickor springer när män är i närheten, bryr sig inte Wadjda ens om att rätta till slöjan. En dag kommer hon rentav till skolan utan att ha den på sig och får order om att klä sig mer heltäckande. Hon saknar egentligen intresse för studier och läser inte särskilt bra, till den dagen hon inser att hon kan vinna en massa pengar i Korantävlingen som Religionsklubben ordnar varje år. Koranen är visst oerhört mycket mer komplicerad än jag visste tidigare. Tävlingen är för övrigt bara ett sätt av många, som Wadjda tar till för att tjäna ihop pengar till den efterlängtade cykeln. Den allmänna åsikten i Saudiarabien (och kanske i andra muslimska länder) är att flickor inte ska cykla av flera skäl. Man tror rentav att det kan förstöra deras förmåga att i framtiden föda barn.

Filmen är full av scener som verkligen känns, som när man får veta varför pappan inte längre bor hos Wadjda och mamman, eller när Wadjda med stort intresse studerar pappans släktträd, som saknar kvinnliga namn. Hon rättar till det, men upptäcker att pappan knycklat ihop och slängt hennes handskrivna papper. Man får ett intryck av att det är då hon verkligen inser vilken situation hon och de andra flickorna lever i. Egentligen borde hon ha förstått tidigare, men Wadjda är en ganska självupptagen flicka. Hennes mycket Korankunniga klasskamrat Salma blir bortgift redan vid 10 års ålder, men får tydligen fortfarande gå i skolan. En äldre flicka, som Wadjda hjälpt förmedla en kontakt med den äldre flickans bror (för att få ett tillstånd att träffa en pojke), blir tagen av sedlighetspolisen, relegerad och bortgift. Inget av detta berör Wadjda särskilt mycket. Två andra äldre flickor blir uthängda för att de är ”syndiga”. Jag förstod inte exakt vad de gjort sig skyldiga till, förutom att läsa veckotidningar, men det antyddes att de hade en kärleksrelation.

aug 6

Inhumant på tåg

Posted on lördag, augusti 6, 2011 in Övrigt

När jag läste om den elvaåriga flickan som kastades av tåget, utan varken telefon eller pengar i en för henne okänd stad, sent på kvällen, blev jag först förvånad, sedan arg. ”Hon såg äldre ut än elva år.” Jaha, hur mycket äldre?  (Det påstods också att flickan ”inte talade svenska”, men kvinnan som tog hand om henne hävdar att det gör hon visst.) Så småningom kröp det fram att vem som helst som ”ser ut” att ha fyllt femton (femton?) kan kastas av tåget.

Jaha. Och vem tar ansvaret om något händer den här ”vuxna” personen något när de lämnas ensamma i en främmande stad utan möjlighet att kontakta någon anhörig eller vän? Även om de kan kontakta någon kan det ta en timme eller mer innan någon hinner dit för att hämta dem. För övrigt, äldre ungdomar, vuxna kvinnor, äldre, sjuka och handikappade kan också råka illa ut på något sätt.

Dessutom, SJ:s regler verkar förutsätta att alla passagerare kommer att försöka lura SJ på pengar om de bara får en chans. Med tanke på alla problem och störningar i tågtrafiken och åtminstone inom Västtrafiks område, där jag bor, dessutom i busstrafiken, tycker jag att bolaget kan se lite på sitt eget beteende. Många gånger går det inte att köpa biljett. Andra gånger är det ingen som frågar efter det giltiga färdbeviset och legitimationen. Nyligen blev jag bestulen på min plånbok antingen på ett Västtrafiktåg eller på centralstationen i Göteborg, på en resa mot Stockholm, där jag för övrigt hade ett läkarbesök. Som tur var, trodde konduktörerna på mig och jag blev inte avslängd. Annars kunde jag också ha råkat nästan lika illa ut som den stackars flickan jag läste om.

Det här är helt ohållbart. Snart kommer både jag och min familj att välja bilen i stället för kollektivtrafiken, för att vara säkra på att inte råka illa ut på något sätt.

I ett land som Sverige borde det finnas en humanare och mer tidsenlig metod att hantera de eventuella fuskåkare som kan dyka upp. (Om avsaknaden av biljett är SJ:s eller Västtrafiks fel, borde det hanteras på ett annat sätt.) Jag föreslår att vanliga, bofasta svenskar eller invandrare med uppehållstillstånd helt enkelt uppmanas att lämna personnummer. Så kan en faktura skickas till hemadressen. För personer som vägrar, eller kan tänkas vara hemlösa, kriminella eller kanske illegala invandrare borde polis tillkallas så att dessa personer inte lämnas ensamma i en stad där de antingen kan komma till skada eller kanske begå brott.

Dec 30

Pojkflickor

Posted on tisdag, december 30, 2008 in Övrigt

Jag läste just en intressant artikel. Den hjälpte mig få upp ögonen för en del saker. För det första: jag var ingen pojkflicka. Det trodde jag att jag var, men det var jag inte. Fast jag hatar skärt och volanger och föredrog att vara kompis med killar, tycker jag i alla fall om klänningar – som är enkla men söta – och jag vill ha håret lite halvlångt. Jag ser fram emot att få barn och naturligtvis älskar jag killar – inte bara som kompisar utan på alla sätt.

Vad är jag då? Tydligen en flicka, fast inte lika flickig som andra. Det här är på ett sätt väldigt goda nyheter. Jag har alltid känt att jag har haft lika stor rätt att vara en flicka som alla de där skära, volangprydda tjejerna. Bara min sorts tjej, inte deras. Och nu visar det sig att det har jag alltid varit.

Jag tycker alla ska få vara så som de trivs att vara (om de bara inte skadar någon annan), utan att behöva få någon sorts stämpel. Genetiskt tillhör vi ju ett kön. Som individer är man bara den man är. Vi borde klä oss som vi vill också. Att alla ser exakt likadana ut är så tråkigt.

Artikelförfattaren föreslår att idag måste inte kvinnor imitera män för att åstadkomma något i livet. Jag tror att man kan gå ett steg längre. Idag är det antagligen nödvändigt att klä sig utmanande och ”feminint” eller till och med posera naken, för att komma någon vart. Det är sorgligt, men i övrigt är det väl rätt bra, så jag ska väl inte klaga.