Dags för lite gnäll igen…
Om du läser den här bloggen dröjer det nog inte länge innan du inser att jag älskar djur. Hundar (vissa hundraser, borde jag kanske säga) tillhör mina favoritdjur. Mitt absoluta favorit bland hundraserna är lhasa apso.
Det jag älskar mest med rasen är deras personlighet och attityd. Missförstå mig inte, jag tycker naturligtvis om utseendet också, men det känns mindre viktigt.
När jag besöker hemsidor med rasinfo och läser böcker eller tryckta artiklar om rasen hittar jag ofta den här typen av påståenden: ”om du inte gillar pälsvården, välj en annan ras” Va? Jag älskar den här hundens personlighet över allt annat (nästan i alla all, jag älskar några andra hundraser också och jag tycker om i stort sett alla hundraser, precis som jag tycker om i stort sett alla djur). Så då skulle jag alltså avstå för att jag inte älskar att hålla på med pälsvård? Aldrig.
På grund av att jag älskar lhasa apsons personlighet är jag beredd att lära mig och stå ut med all pälsvård. Jag vill så klart att min hund ska må bra och trivas. Jag kommer aldrig att lära mig att tycka om just den delen av det här med att leva tillsammans med en så fantastisk hund, men jag kan lära mig leva med jobbet.
Det är faktiskt samma sak med mängden motion som en del av de stora, motionskrävande raserna behöver. Jag älskar att gå, och gå fort, inom rimliga gränser. I första hand tycker jag om att gå omkring i stan, i parker och i anslutning till odlingslandskapet i närheten av småstäder. Med andra ord tycker jag inte om att vandra i vildmarken, klättra i berg eller cykla.
Därför har jag tagit konsekvenserna av det och låtit bli att ta hand om stora eller väldigt motionskrävande hundar. Till exempel älskar jag också eurasiern, taxen, golden retrievern, pudlar och naturligtvis blandraser av samma typ, för att inte tala om vissa underbara brukshundar som jag bara kan drömma om. Men de här hundarna förtjänar att ha mer aktiva liv än jag kan ge dem, så jag tar inte hand om några av de här raserna eller blandraserna. Suck. Man kan ju inte få allt. Jag kan i och för sig tänka mig att om jag hade en nära vän eller familjemedlem som älskade att vandra ute i naturen, klättra i berg osv, att vi kunde dela en hund. Jag är säker på att de här motionsälskande hundarna inte skulle rata kortare och lite mindre energikrävande promenader förutom deras dagliga springturer.
Mindre, inte fullt så aktiva raser som lhasa apson, verkar tycka om ungefär samma mängd motion som jag gör. I alla fall nästan alla. Mammas tibetanska spaniel betraktar nog mig som en elak slavdrivare, för jag väntar mig att han faktiskt ska röra på tassarna när vi är ute tillsammans. Hans uppfattning av en trevlig promenad består av att stå still och sniffa på lyktstolpar och strosa omkring långsamt och då och då lyfta på benet för att skicka meddelanden till andra hanhundar. Men i de flesta fall tror jag att min timme eller så som jag ägnar åt promenader runtom i stan tillfredsställer min hund och andra små liknande raser (t ex de flesta tibetanska spaniel, bichoner osv).
Kattmänniska? Hundmänniska?
Är du en kattmänniska eller hundmänniska? Det är en fråga jag ser ganska ofta. Jag måste säga att jag är båda eller snarare en djurmänniska, och inte en ”männniskomänniska”. Någon som kommer mycket bättre överens med djur än med människor i allmänhet.
På tal om djur och folk (eller personer), tänker jag att djur kan vara, och är, personer – för mig betyder det individ, snarare än homo sapiens. Så varför skulle inte djur kunna vara personer, individer eller folk? Vad som helst utom människor och homo sapiens. Vi är ju trots allt djur allihop, fast vi tillhör olika arter.
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Hundar vägrar vara med om de blir orättvist behandlade
I den här artikeln beskrivs en serie experiment. Dessa experiment visar att hundar, precis som människor och primater, har en känsla för rättvisa och reagerar när de känner sig orättvist behandlade. Det här är ingen överraskning för mig. Vi har haft hundar i min familj sen jag var fem år och de verkar definitivt bli avundsjuka på varandra och kräva sin rätt på sitt eget sätt.
Häromdagen läste jag att en annan forskare påstår att katter inte ”bryr” sig om sina människor. Jag undrar vad hon bygger det antagandet på. Vi har haft katter sen jag var nitton, flera stycken, och de flesta av dem verkar definitivt bry sig, men några av dem verkar bry sig lite mindre. Om ingen katt över huvud taget bryr sig, och bara spelar teater, för att lura oss att tro att de gör det, varför göra sig det besväret, när andra katter får mat och husrum och får gå till veterinären om det behövs, utan att fejka tillgivenhet? Jag tror att det är att överskatta deras skådespelartalang lite grand.
Hundar
Idag när jag var ute och gick med min systers hund, mötte jag en tjej som var ute med sina två hundar. En av dem var särskilt gullig. En liten tax. Lhasa apso är min favoritras, och jag tycker också om de andra tibetanska raserna, men jag är väldigt förtjust i taxar också.
Till skillnad från de flesta hundägare som man träffar på nuförtiden, lät den här tjejen hundarna hälsa och lukta lite på varandra, men konstigt nog tyckte inte hennes hanhund, en långhårig chihuahua, om min systers hund. Tjejen trodde att hon var en hanhund också. Antagligen känner hon inte till keeshondar särskilt bra. Den här är till och med ganska liten för att vara en tik.
Hur som helst, ur min synvinkel och min systers hunds, var det här en ganska bra dag.
Hundar som skrattar
Nyligen läste jag en artikel om att hundar skrattar (precis som människor, råttor, chimpanser, orangutanger och mina favoriter – gorillor). Se länken ovan.
Jaha. Jag visste väl det. Ibland brukar min lilla hund fnissa åt mig. En gång försökte jag faktiskt ta i med hårdhandskarna mot henne. Man ska ju tydligen se in i ögonen på hunden och tala allvarligt med den. Så en gång när hon skällde och skällde utan någon anledning som jag kunde förstå, så försökte jag med det. Gissa vad hon gjorde? Hon skakade på huvudet, och jag riktigt såg hur hon fnissade åt mig. Det var som om hon sa “Jaså, var det så viktigt?” Underförstått – “ok, jag fattar, men jag bryr mig inte.”
Nu förstår jag att det var precis som jag trodde. Hon skrattar åt mig. Men det får hon. Hon får faktiskt göra vad hon vill. Eftersom hon är så liten och gullig, och aldrig kommer att växa upp och bli en stor jobbig buse, så kan hon faktiskt få göra precis som hon vill. Ingen ska få säga till mig att en hund måste vara väldresserad. I alla fall inte någon som är liten och ofarlig. Så det så. Hon gör som hon vill och jag gör som hon vill. Det märks väl att vi är lika? 
