Otur
Idag när mamma och jag var och handlade och hämtade ett paket, ramlade hon och gjorde sig illa i handen. Det gjorde så ont att vi blev tvungna att gå till vårdcentralen på vägen hem. Där fick hon först träffa en sköterska, och så en läkare (ironiskt nog samma läkare hon träffat i morse, när hon fick veta att hon är helt frisk). Doktorn skickade henne vidare till sjukhuset, tyvärr inte det närmaste utan ett i en stad lite längre bort, dit hon brukar åka för ögonundersökningar och behandling. Nu har hon blivit röntgad men har inte kommit in till ortopeden än. Hon kommer antingen att behöva gipsas eller få ett stödförband. Vi vet inte än om fingrarna är brutna.
Uppdatering: Mamma fick vänta så länge att sista bussen har gått ifrån dem. Nu måste de ta en taxi. Och vi vet fortfarande inte om fingrarna är brutna. Båda telefonerna håller på att ladda ur så nu får jag inga fler uppdateringar.
Så trött på det här…
Det visade sig att allt var inte alls ordnat, som jag trodde. Sjukhuset kan inte skriva ut medicin till mig, för jag är inte patient där. Min ”egen” läkare borde göra det och hon vägrar. Nu har jag skrivit i ett onlineformulär för att byta vårdcentral. Jag får verkligen hoppas att den är bra igen. Det var den inte när jag gick där sist. Om de inte hjälper mig heller måste jag gå till en privat vårdcentral. Men det här är inte okej. Jag är svensk medborgare och jag är skriven i den här staden. De kan inte vägra allihop. Jag har ett hälsoproblem som måste ordnas. Jag borde väl anmäla dem, men om jag måste ringa till polisen vet jag redan vad som kommer att hända. Det är en tjock, lat gammal tant som bara sitter av tiden tills pensionen. Hon kommer inte att göra något alls. Det vet jag. Det är än lång historia som jag inte går in på här. Jag borde väl bara ringa till den privata vårdcentralen, som ligger i Göteborg. Suck.
Uppdatering igen
Om någon till äventyrs fortfarande är intresserad av den långa historien om mina hälsoproblem, kommer här en uppdatering. I torsdags ägnade jag nästan en timme i telefonen för att försöka komma fram till mottagningen och fick bara höra två olika röster på telefonsvararen. (En av dem sa att det inte var någon idé att vänta utan jag skulle försöka senare.) En gång kopplades jag vidare till en växel utanför regionen. Då ringde jag tillbaka till vårdcentralen och frågade om jag kunde få en annan läkare, men fick höra att det inte skulle göra någon skillnad och de vägrade gå med på det. Jag har inte lagt ut något om det, men läkaren har varit jättejobbig under alla år jag gått hos henne (om man nu kan säga så – jag har kanske pratat med henne två gånger under åren och aldrig träffat henne). Till slut blev jag så trött och ledsen att jag gav upp.
Så ringde jag igen på fredagen och det tog tid men till slut kom jag fram. När jag berättade för sköterskan vad jag ville blev hon väldigt förvånad. Det var tydligen precis så konstigt som jag trodde att hänvisa mig tillbaka till sjukhuset jag blev utskriven från för över en månad sen.
Hon lovade att prata med en läkare jag redan träffat på mödravårdscentralen och bad henne skriva ut samma medicin jag fått tidigare och så ringa och meddela mig det. Jag berättade också att jag funderade på att byta vårdcentral på grund av alla problem jag haft med min läkare under alla dessa år, mer än jag tänker gå in på här, och fick höra lite intressant skvaller. Nu kommer jag definitivt att byta vårdcentral.
Ny uppdatering om min hälsa
Ifall mina (eventuella) läsare inte har tröttnat än på min hälsa, har jag en ny uppdatering. I morse när jag fortfarande låg och sov, ringde sjuksköterskan för att berätta vad doktorn hade sagt. Tyvärr hann jag inte fram till telefonen, så jag fick vänta i flera timmar innan hon ringde igen och det gjorde det omöjligt för mig att somna om igen. Jag var inte särskilt överraskad när jag fick veta att hon inte ”kunde säga något” för hon visste inte vilken medicin jag tog (löjlig ursäkt). Jag hade faktiskt berättat för sköterskan i måndags och hon såg inte så särskilt gammal ut så hon skulle kunna vara så glömsk, men det kanske är stressen. Så jag berättade vad jag tagit och en del annat som hon frågade om. Den här gången ringde hon faktiskt tillbaka mer eller mindre direkt. Nu sa hon att doktorn inte ville bli inblandad för det var ju läkarna på sjukhuset som skrivt ut medicinen. Självklart spelade det ingen roll att det var de som sagt till mig att gå till vårdcentralen hädanefter eftersom jag ju var utskriven nu.
Tillbaka på ruta ett. Inte för att jag var så där jättelycklig att börja ta medicin igen – jag misstänker att en av biverkningarna är huvudvärk – men det här var ju åtminstone ett sätt att bli helt återställd. Grr. Varför måste alla vara så jobbiga?
