Fankulturen förlänger fantasins universum
Det finns läsare av Engelsforsböckerna som inte nöjer sig med den magiska värld som skrivs fram i de tre böckerna, och som nu också finns visualiserad som biofilm. De frågar sig vad som hände sedan, och vad som ledde fram till livet som häxor. Fankulturens bilder, texter och diskussioner sätter berättelsen i rörelse och utvidgar den.
Läs mer här.
Jag brukar alltid säga att om man ska bli motiverad att skriva fanfiction om ett fandom, måste man älska det lagom mycket. Älskar man det för lite blir man inte inspirerad och älskar man det för mycket är man för nöjd. När det gäller Cirkeln-trilogin (Engelsforsserien), är det nästan det senare det handlar om i mitt fall. Jag älskar böckerna alldeles för mycket för att sakna något. Fast nyligen började jag fundera på hur det skulle vara att leva i det universat om man kanske hade lite magiska krafter, men inte hade något med häxorna i Cirkeln att göra och ändå inte var en ”kommersiell” häxa som hon i det gamla köpcentret. Min fundering kommer nog inte att leda till något fanfic. Det är minst två-tre år sen jag skrev fanfiction sist och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det igen (fast ibland längtar jag). Hur som helst var det en tankeväckande fundering. Fantasi är viktigt för mig.
Språkfrågan: Ett språkbruk av bibliska mått
Det är inget fel att börja meningar med ”och” och ”men”. Bibeln är full av sådana exempel.
Läs mer här.
Däremot tycker jag personligen att det ser tråkigt ut, så jag undviker gärna att börja meningarna så, fast det är bra att veta vad som gäller.
Resan till Riga
Häromdagen kom jag tillbaka från min resa till Riga (jag åkte dit för att genomföra mitt stora projekt). Jag är verkligen lättad att vara hemma igen och ganska trött. Övervägande var resan lyckad, i alla fall så här långt.
I och för sig fanns det saker som jag inte tyckte så mycket om. Riga har en massa fina men ganska, ibland väldigt, nedgångna byggnader, med flera intressanta arkitektoniska detaljer. Här och där luktade det illa. Någon jag kände var i Riga för kanske tjugo år sen och han berättade att det luktade illa då också, så uppenbarligen har de inte lyckats ordna upp det problemet.
Det var lite svårt att hitta dit jag skulle. Dessutom var trafiken ganska intensiv. Det var lite konstigt att man såg så många män och pojkar ute, men bara några få kvinnor, mest några pensionärer och ett par unga mammor. Jag tyckte inte letterna och ryssarna i Riga såg direkt trevliga ut, fast två ganska unga kvinnor (kanske i trettioårsåldern) som försökte hjälpa oss hitta, var ett undantag.
Vädret var jättefint – soligt, varmt, inte för hett. Det var fint på östsidan i Sverige också, men så fort vi kom in i Västsverige, började det regna och blev kallare. Kliniken var bra (fast lite trång, jämfört med den andra) men personalen gjorde mig jättenervös genom att behandlingen blev försenad. Till slut fick vi ta taxi till färjeterminalen, fast det skulle ha tagit tio minuter som mest, om det nu inte hade varit en så jobbig trafik och om det hade varit så enkelt att hitta som de infödda trodde. Och trots taxin kom jag dit med bara fem minuters marginal. Aldrig mer.
Kryssningen i sig var en trevlig upplevelse. Eftersom vi inte vågade ta flyget igen, valde vi att vänta tills så här långt fram på året för att kunna åka färja. Det var mycket billigare än att flyga så vi valde en ”lyxhytt”. I priset för den ingick två ”specialfrukostar”. Den första morgonen kom vi nog iväg för sent för att gå till den ”speciella” matsalen så vi fick den vanliga frukostbuffén, och den var faktiskt riktigt trevlig, till och med för oss som är veganer. Det fanns massor av färska grönsaker (gurka, paprika, tomat), vita bönor i tomatsås och fruktsallad. Vi hade också fått ett fruktfat och en del gratisdrycker i ett litet kylskåp i hytten.
Förutom ett besök i varuhuset för lite taxfree shopping och när vi åt frukost, stannade vi i hytten. En del av de manliga passagerarna var stökiga och oförskämda mot de kvinnliga passagerarna. Ytterligare en anledning till att vi inte tycker så mycket om letterna och ryssarna. De flesta passagerarna var av de nationaliteterna. Tyvärr fungerade inte internet i vår hytt så vi blev tvungna att gå ut, helst två eller tre deck ner för att komma online. Medan vi var i svenska vatten, lyckades vi i alla fall ringa hem.
Bara ett klagomål, vi fick inte gå av båten i Stockholm förrän tjugo minuter efter den la till. Det innebar att vi missade vårt tåg och förlorade ganska mycket pengar för det gick inte att boka om på telefon. Lyckligtvis kunde vi skaffa biljetter på ett snabbtåg som avgick en timme senare men kom fram bara en halvtimme senare. När vi kom av tåget här, hade vi missat vår buss hem, i alla fall trodde vi det, men när vi kom ut från järnvägsstationsdelen till buss-stationsdelen av resecentrum, stod bussen där fortfarande. Den började rulla men föraren såg oss och stannade och väntade, och det var ju tur.
Nu behöver jag bara komma ihåg att ta det lugnt, se till att jag inte blir arg, inte bära något som är för tungt och undvika folksamlingar, så jag inte får någon infektion de närmaste dagarna.
Böcker jag gärna skulle se som tv och/eller film
Ett tag nu har jag funderat på mina favoritböcker och att jag gärna skulle se dem gjorda till tv-serier och/eller filmer. En del har faktiskt redan blivit det, men jag skulle ändå gärna se mer av dem.
Jag börjar med fantasy.
Ingelin Angerborns böcker, särskilt Månfågel och Rum 213, gärna också Hjärta av damm (fast de andra också). De här böckerna har samma spännande, mystiska och ofta lite sorgliga stämning som i Maria Gripes böcker.
Subrosadetektiverna av Veronika von Schenk (Den siste tsarens hemlighet, Kapten Fiennes skatt, Det japanska husets hemlighet) Det här är väldigt välskrivna deckare för barn (lite äldre barn, antagligen 9-12 år gamla, men ändå läsvärda för en vuxen som är ”ung i sinnet”). Vad jag särskilt tycker om är att författaren har forskat om historiska händelser och på ett skickligt sätt vävt in dem i handlingen. Mycket bra idé, tycker jag. Det finns en del andra, lika välskrivna barndeckare, men de saknar ofta den här extra dimensionen.
Rädda honom av Camilla Lagerqvist. Det här är en mycket spännande och intressant och välskriven historia som precis som många andra barn- och ungdomsböcker handlar om en resa i tiden och ställer frågan, kan man ändra det som redan hänt? Dessutom utspelar den sig i England, fast det är en svensk bok.
Danni av Ulrika Windisch Levander. Den här boken var en trevlig överraskning. En i raden av mer eller mindre egenutgivna böcker (eller utgiven på ett litet förlag), trodde jag. Den är förstås utgiven av ett litet förlag, och e-boken som jag lånade på biblioteket kunde mått bra av bättre korrekturläsning men annars är det en väldigt spännande och fascinerande bok. Det handlar om fantasy av det lite ovanligare slaget. Jag har läst flera svenska (eller svenskspråkiga) fantasyböcker på sista tiden och alla har byggt på intressanta idéer, men ingen har varit lika välskriven och bra. Säkert skulle den bli en väldigt bra film eller tv-serie också.
Maria Gripe Tordyveln flyger i skymningen. Vad jag vet har det varit på gång med en film, men den har uppenbarligen inte blivit av, varför vet jag inte. Väldigt synd i alla fall, för det här är en härligt mystisk och spännande berättelse som sträcker sig långt tillbaka i tiden och fram till nutid. Den är om möjligt ännu bättre än Agnes Cecilia och både boken och filmen är i det fallet väldigt bra också.
Gunila Ambjörnsons böcker, särskilt Vilse i tiden, Tidens fånge och Trädet och tiden. De flesta av Gunila Ambjörnsons böcker utspelar sig i en blandning av nutid och historia. Också här ställs frågan om man kan ändra det som redan hänt. Böckerna är tankeväckande och intressanta och naturligtvis också mycket välskrivna.
Cirkeln. Den första boken är allra bäst, tycker jag, men jag tyckte om de andra två i serien också, så jag hoppas att de senare så småningom också får bli film. Jag tyckte verkligen om filmen Cirkeln, lika mycket eller till och med mer än boken och det vill inte säga lite. På något sätt ”destillerade” filmen fram allt viktigt i boken och gjorde den klarare och tydligare. Eftersom jag skrivit en recension om boken ganska nyligen behöver jag väl inte säga mer.
Deckare:
Jag skulle gärna se mer av Maria Waern (Anna Janssons deckare). Vad jag minns har jag nog bara sett två säsonger av serien, vilket är synd. Jag vet flera som skulle bli bra som tv-serie, fast Drömmar ur snö kunde gjorts annorlunda, boken var mycket bättre.
Ann Rosmans böcker, särskilt Havskatten. De andra tre är oerhört välskrivna och till skillnad från när det gäller en av hennes kollegor som bor i samma landskap är de här böckerna inte alls förutsägbara, men tyvärr är de för sorgliga och hemska för min smak. Det här gäller inte Havskatten, som fast den är precis lika bra och välskriven som de tidigare böckerna i serien lyckligtvis har ett lyckligt slut.
Anna Lihammers Medan mörkret faller. Författaren är tydligen arkeolog, men här har hon påbörjat en serie historiska kriminalromaner. Första boken, som är den jag läst, är en ruskigt bra bok, särskilt om man som jag är intresserad av historia. Tyvärr måste jag varna för en del obehagliga scener, som förstås skulle bli ännu hemskare på film/tv. Men jag tror ändå att det skulle vara värt det och man kan förhoppningsvis vara lite sparsam med de överdrivet realistiska scenerna. Man måste ju inte vara övertydlig.
Biblioteksbesök
Dagen började inte så bra. Jag var trött, efter att just ha kommit tillbaka från en ganska tröttande resa (mer om det senare), men trots det vaknade jag alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Då bestämde jag mig för att gå till Blomsterlandet och leta efter några zucchiniplantor till trädgården. Den enda jag hittade hade någon form av sjukdom. Så där hade jag ingen tur. När jag fortfarande var där inne, mötte jag en kvinna som var på väg ut igen, åt ”fel” håll. Tydligen ville hon inte komma i närheten av mig, så hon gjorde ett getliknande hopp och snubblade över ett ställ med gödning eller något sånt. Va? Jag kan försäkra att jag var helt ren och snyggt klädd.
Efter det där gick jag till biblioteket och satte mig ner för att läsa i ett par timmar i lugn och ro och nu känner jag mig mycket bättre. 
Tack kära bibliotek och bok. Ni är bättre än ett spa.
Sveriges äldsta kyrkorum bevaras
Sveriges äldsta kyrkorum kommer att kunna beskådas även i framtiden. Projektet att bygga över den urgamla ruinen i Varnhem är nu fullt bekostat. I höst startar bygget.
Läs mer här
Gick ut och (3D)-shoppade
Hittade den här nya tröjan.
Jag och te
För två-tre år sen drack jag inte te. Jag tyckte inte om det. Det var till och med så att jag tyckte det var rent äckligt. Trots det var jag alltid lite nyfiken. Te har alltid verkat intressant för mig. Dess historia, hur man lagar till det. Men så av någon anledning, bestämde jag mig för att försöka igen. Min mamma har alltid försökt få mig att smaka. Hon älskar te. Det gör min syster också.
Så jag försökte med en sorts citronte som egentligen var avsett att göra iste av, fast utan socker i. Jag blev totalt paff. Det var faktiskt riktigt gott. Ja, bättre än så. Nu tar jag en mugg te nästan varje kväll. Och förutom citronteet (som tyvärr bara verkar säljas på sommaren, jag letar efter det varje gång jag går och handlar), dricker jag också citron- och limete och pepparmyntste.. Ni teälskare äcklas väl lite av det här. Ursäkta. Varje gång jag sätter mig ner med min ångande varma mugg tänker jag ”oj, titta där, jag dricker te”.
Slangen blir en del av språket
Flera ord som för bara 50 år sedan betecknades som slang har utvecklats till vardagliga uttryck. En snabb tillbakablick visar att ord som ”renhårig” och ”tok” inte alls har samma innebörd i dag som förr.
Läs mer här
