Uppdatering
Nyligen behövde jag åka iväg och ta några prover. En väldigt tröttande dag visade sig gå riktigt bra till slut. Jag hade inte sovit alls innan jag åkte iväg till Göteborg. (Testerna har att göra med mitt stora projekt, som de flesta av mina vänner känner till vid det här laget). Jag var totalt slut redan när jag åkte, och ännu mer när jag kom hem.
På väg till Gbg, alldeles när jag och min syster hade kommit på bussen, dök det upp en kille som hade missat bussen med bara några sekunder. Han höll upp sitt kort men föraren ignorerade honom, fast min syster skrek att det var någon som ville med. Ett par minuter senare, lyckades killen komma ifatt bussen vid ett rött ljus, men föraren fortsatte att ignorera honom. Killen såg så besviken ut. Jag undrar varför föraren inte kunde varit lite mer hjälpsam.
På vägen tillbaka, lyckades vi skynda oss så mycket att vi kom hem ett par timmar tidigare än väntat, genom att bland annat gå av vid en tidigare station och att gå väldigt fort.
Lyckligtvis regnade det inte, fast det var risk för det. Vi hade också tur med att tågen var i tid, båda turerna (fast det ju är förseningar och totalstopp i stort sett varje dag).
Så nu har vi lyckligtvis äntligen gjort alla prover (utom ett, som är knepigt att ordna med, jag vet inte riktigt hur det ska gå). Efter ett tag fick vi veta att allt var bra, och en datautskrift att skicka till Estland.
Så häromdagen gav vi oss iväg igen på en liten utflykt, den här gången för att åka till grannstaden, för att höra på ett föredrag som lät riktigt intressant, om Sverige under första världskriget. På väg dit, frågade föraren igen om vi var vuxna (dvs över 19, verkar det som, haha).
Innan föredraget skulle börja, lyckades vi hinna in på Åhléns för att köpa nya vantar. Jag fick tag i ett par fina röda touchscreenvantar. Mina gamla börjar bli lite slitna.
När vi kom in i Kulturhuset, hade vi svårt att hitta till föredragslokalen, fast vi har varit där förut, för flera år sen, så vi gick fram och tillbaka och upp och ner för trapporna och såg nog lite förvirrade ut. När vi kom ner igen såg vi att någon hade skrivt med rödpenna på whiteboarden där informationen om föredraget stod, att det var inställt.
Det kändes lite snopet så vi bestämde oss för att åka ut till köpcentret som ligger mellan våra två städer för att shoppa lite (mat, för de andra butikerna var stängda vid det här laget). Vi lyckades äntligen få tag i våra favoritprodukter (veef, chichi och scheese) och dessutom lite veganchoklad.
Det börjar verkligen bli kallare nu, så jag antar att vintern är här nu. Som tur är har vi ingen snö än åtminstone. Problemet med snö är att det är så fuktigt här att den genast förvandlas till is och det är inget kul att gå på.
Så nu har jag bytt till min varmare scarf och kommer att ha vantarna på mig varje dag. Jag har redan börjat ha min parkas. (För mycket info?). Ingen fara, blogginlägget är slut nu. 
Intressant föredrag
Idag gick jag och hörde på ett väldigt intressant föredrag om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget, eller snarare samarbetet mellan motståndsrörelsen och svenskar i Dalsland och övriga gränstrakter.
Det var en aning överraskande för mig att det lantliga och i mina ögon ganska primitiva landskapet, hade ett så hjältemodigt och äventyrligt förflutet.
Kvinnan som höll föredraget hade skrivit en bok om det här samarbetet med motståndsrörelsen och var också inblandad i en utställning som nog var början till boken och föredraget som jag lyssnade på idag.
Något jag inte hade någon aning om förrän idag var att under kriget var att det här området var förbjudet för utomstående på grund av risken för spioneri.
En lite kul historia handlade om ett litet finsk krigsbarn, som hade varit lite för observant på gården där hon bodde. Hon hade hittat ett väldigt fint stycke sidentyg (en fallskärm) gömd i ladan och man måste komma på ett sätt få henne att hålla tyst. Så en man som samarbetade med motståndsrörelsen och som var känd för att vara bra med barn, åkte hela vägen ut i skogen och gav henne en väldigt dyr fin docka, på villkor att hon höll tyst. Man fick se ett foto av flickan som kramade två dockor, varav en antagligen var ”mutan”.
En betydligt mindre rolig historia var om en svensk som hela livet ut var måltavla för hotelser från gamla nazister.
En del i publiken hade egna berättelser att dela med sig av. En av dem var fruktansvärt sorglig. Systern till en man som var med i motståndsrörelsen var journalist och hon var inte tillräckligt försiktig och blev tagen av tyskarna och skickad till ett koncentrationsläger. Vid slutet av kriget fördes hon med de berömda svenska vita bussarna, till Helsingborg, men redan första natten där, dog hon. Tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro var mamman lycklig att dottern fick dö i Sverige (alltså inte i en gaskammare).
Jag är glad att jag tvingade mig upp ganska tidigt idag, trots förkylningen (som inte är så illa, men i alla fall) för att gå och höra på det här föredraget. Det var fascinerande och jag fick veta så mycket om en tid i vår historia, som inte är så välkänd för allmänheten. (Till exempel var mycket av det här materialet hemligstämplat tills helt nyligen).
Något trevligt och oväntat
En rolig sak hände häromdagen. Ja, inte rolig som att jag skrattade högt, men det var trevligt och oväntat. Tydligen var det ”Internationella prata som en pirat-dagen” (ja, det finns uppenbarligen en sån dag). För att fira det hade LibraryThing (ett bokcommunity som jag mer eller mindre hade lämnat för några år sen, på grund av att man bara fick lägga in max 200 böcker med ett gratismedlemskap), ordnat en skattjakt.
Det fanns tio skatter gömda runtom på LibraryThing-webbsajten och om vi, de entusiastiska skattjägarna, hittade (löste en gåta) ett visst antal av dem, skulle vi få ett gratis livstidsmedlemskap (uppgradering). För att göra en lång historia kort, klarade jag att lösa sex (av tio) gåtor, och fick alltså en gratis uppgradering.
Jag gillar faktiskt LibraryThing för att där, till skillnad från på många andra bokcommunityn (?), får man lägga in icke-engelska böcker på hyllorna. Vilket mer eller mindre är nödvändigt i mitt fall. I alla fall är det en väldigt trevlig funktion.
Så nu är jag tillbaka på LibraryThing, och känner mig ganska glad över alltsammans.
Vad jag älskar-onsdag
Jag hittade den här idén på den här bloggen och jag tänkte försöka mig på ett liknande inlägg. Jag (och min familj) går igenom en jobbig period just nu så det krävs en hel del för att göra mig på gott humör.
Här följer en lista på några av de saker jag försöker använda:
Veganska chokladkakor.
Min familj (tvåbenta och fyrbenta familjemedlemmar).
Böcker:
Jag älskar fantasy, science fiction, historiska romaner, facklitteratur (mest historia) och deckare. Idag nämner jag en författare: Janet Evanovich. Hon kan nästan alltid få mig att skratta högt och det är väldigt svårt nu för tiden. Jag kan också nämna ett väldigt trevligt bokcommunity, Booklikes.
Skriva:
Jag skriver böcker och jag redigerar andras arbete. Dessutom skriver jag fanfiction. Den senaste tiden har besökt Wattpad, som är ett väldigt trevligt skrivarcommunity.
3D-världar:
Det går nästan inte att överskatta hur lugnande och avkopplande och dessutom intellektuellt stimulerande det här att arbeta med en 3D-värld. Det är också väldigt kul att resa runt i Second Life eller mellan OpenSimvärldar och utforska fascinerande regioner som andra har skapat. Man kan också gå på konserter och träffa andra människor som tycker om samma sorts musik.
Här är jag, som njuter av en konsert i en 3D-värld:
Veganvänner:
VeganTalk är ett trevligt vegancommunity jag kan nämna. Det finns andra, de flesta mindre aktiva än det här. Veganchattrum. Det är mest två som jag besöker regelbundet: Vegan chat room UK och Happy Cow).
Min svenska boksamling
Jag har bestämt mig för att verkligen anstränga mig för att köpa böcker på svenska. Det är faktiskt inte så enkelt längre. När jag var liten fick jag massor av bra böcker på födelsedagar och jul. Min mamma köpte så många böcker på bokreor, innan jag ens kunde läsa, så jag har redan en ganska fin samling. Numera måste jag verkligen kämpa för att hitta bra böcker på svenska. Den så kallade topplistan består inte som man kanske kunde tro av böcker som säljer bäst. I stället är det böcker som de största förlagen vill ska sälja bäst. Och vad jag har märkt så är deras kriterier för att ge ut en bok inte kvalitet utan säljbarhet (kan ni stava till Thomas Bodström?)
Hur som helst gör jag mitt bästa att leta efter bra svenska barnböcker, ungdomsböcker, facklitteratur och – naturligtvis – fantasy, science fiction och deckare. De är vanligtvis dyrare än motsvarande böcker på engelska, helt naturligt, eftersom upplagorna är mycket mindre. För det mesta kan jag inte hitta böcker av den allra högsta kvaliteten heller. Det är sorgligt men sant. Men jag vill verkligen ha en svensk boksamling så det kommer att vara värt det till slut. Jag vill också gärna ha mindre samlingar av böcker på franska och tyska och kanske andra språk också. Lyckligtvis är de oftast inte så mycket dyrare än engelska/amerikanska böcker. Uppenbarligen är franska och tyska tillräckligt stora språk för att ge upphov till tillräckligt stora upplagor av varje titel.
Min ’policy’ när det gäller att köpa böcker är att välja böcker på originalspråket och om jag inte kan läsa originalspråket, på det språk jag kan bäst. Jag gör ett undantag om översättningen är väldigt mycket billigare än originalversionen. För några år sen fanns det en kinesisk bok som jag gärna ville läsa. Eftersom jag naturligtvis inte kan läsa något kinesiskt språk, började jag leta efter en engelsk översättning (det fanns ingen svensk översättning, vilken inte direkt var en överraskning), men det fanns ingen. Lyckligtvis fanns det en på franska, så jag köpte den.
Hälsan igen
Idag fick jag ett brev från min läkare (som till skillnad från min förra läkare, är riktigt bra). Hon berättade att mina senaste provresultat var bra och att jag inte behöver komma tillbaka för fler prov för ögonblicket (men hon rekommenderade att jag gör om de här proverna varje år i stället). Så tydligen anses jag helt frisk nu. Hurra! Fast jag måste förstås fortsätta med mitt stora projekt så hälsan kanske går ner lite tillfälligt på grund av det, om jag lyckas.
Om WordPress
Nyligen la jag ut ett inlägg om Gravatar, profilsidan från Automattic som äger WordPress. Jag tänkte att jag skulle nämna ett par saker om WordPress också.
När man skriver upp sig för ett konto på WordPress.com kan man få en blogg om man vill, men till att börja med får man ett användarnamn, så man kan kommentera på WordPressbloggar man följer. Och på tal om att följa…
Med WordPresskontot följer en bloggläsare. Man kan lägga till vilken blogg som helst, inklusive de från Livejournal, Dreamwidth, Tumblr och Blogger. På så sätt kan man samla alla bloggar man följer på ett ställe, en panel, som på Tumblr.
Som jag nämnde tidigare, får man också en Gravatarprofil.
Bloggen har annonser ibland (om man inte är inloggad), men det är en väldigt bra bloggplattform. Man kan också uppgradera till premium och få ett domännamn, extra utrymme för foton med mera.
Om man vill ha en blogg utan annonser måste man uppgradera eller skaffa en egen, personlig WordPress-blogg/hemsida. Då behöver man ett webbhotell och ett domännamn. Det kan vara lite komplicerat, om inte en särskild tjänst som lägger upp en WordPressblogg/hemsida ingår i webbhotellet. Vi har det, så det var inte alls komplicerat, men jag vet att det här med att lägga upp databaser kan vara jättejobbigt.
WordPress var i början inte så bra på foton och andra mediafiler som till exempel Tumblr. Nu är det mycket bättre. Jag kan inte påstå att det är fullt så enkelt som på Tumblr när det gäller det här, men det är på gång.
Vad man inte får på WordPress är lika mycket av ett community som på Livejournal och Dreamwidth. Gravatarprofilen finns ju och systemet av kommentarer och ’gillanden’ (man kan faktiskt också gilla kommentarer nu), men det finns inga grupper eller community. Det går att söka på WordPress efter bloggar om ämnen man är intresserad av, men jag måste säga att det har varit rätt svårt. Sökfunktionen fungerar inte särskilt bra. Jag har använt vanliga sökmotorer i stället och då kommer bloggar av alla sorter med, oavsett plattform. Fast det gör naturligtvis ingenting, man kan ändå följa dem genom bloggläsaren, fast då kan man inte ’gilla’, reblogga och kommentera inom bloggläsaren.
Gravatar
Jag tänkte tipsa om Gravatar, som är en riktigt bra tjänst från ägarna till WordPress. Man lägger till sina mejladresser på en lista, och laddar upp foton till varje adress, beroende på vilken bild eller vilket foto du vill ha till varje adress. Efter man skaffat ett konto på Gravatar, när man skriver upp sig på någon sida och skaffar ett konto där, behöver man inte ladda upp ett foto, utan det kommer att finnas ett. Om det är någon särskild mejladress som du inte vill ha ett foto till, så använd den inte på Gravatar.
Allt det här är väldigt praktiskt, men det är inte det enda som ingår. Man får också en profilsida, där man kan lista sina bloggar, hemsidor, twitter, facebook, G+ eller vad man nu har. På den delen där man visar upp sina hemsidor, syns en förhandstitt/tumnagel av ens blogg/hemsida. Verifierade tjänster är exakt som det låter, man verifierar att det verkligen är rätt person på twitterkontot och så vidare. Det är väldigt enkelt att göra om man bara är inloggad på tjänsten i samma webbläsare. Man kan också skriva en liten kort infotext om sig själv, förutom fotot och länkarna.
Det finns en annan, liknande tjänst, som inte ägs av Automattic, som heter About.me. Den är bra, men jag tror jag föredrar Gravatar. Om man har ett konto på WordPress, ingår Gravatar. Jag skrev upp mig på About.me för ungefär ett år sen, och glömde bort sidan helt, tills helt nyligen. Det är helt enkelt ett visitkort. (Fast man måste inte alls lägga ut yrkesinformation, man väljer själv vad man vill dela med sig av.) Man börjar med att ladda upp ett fint foto som man äger rättigheterna till, på ett eller annat sätt. Det är bakgrundsbilden. (Samma sak gäller på Gravatar.) Man laddar också upp ett foto eller en bild som representerar en själv (man kan välja vad man vill, det måste inte vara ett självporträtt, om man inte vill). Till slut lägger man till länkar till sina hemsidor, bloggar med mera.
Det är lite mer socialt än Gravatar, eftersom man kan besöka andras About.me-sidor och ge dem ”komplimanger” och/eller lägga till dem på listor, till exempel favoriter, eller vad du nu vill.
På konsert igen
Ikväll var jag på en konsert inne i Second Life igen. Det var en välgörenhetskonsert med Simon & Garfunkelsånger. Den här gången var mamma med inne i 3D-världen. Det var kul, fast det tog evigheter för mamma att komma in med sin avatar på mini-laptopen. Jag kommer definitivt att fortsätta att gå på de här evenemangen.
