Betaläsaren som försvann
En gång för inte så väldigt länge sedan hade Tonica faktiskt en betaläsare. Det var bara en, men det betyder ändå mycket att ha en annan person som granskar ens berättelser. Bäst av allt är om personen i fråga (ok, man kan lika gärna tala klartext – tjejen det handlar om) kan det fandom som berättelsen utspelar sig i. Om det är en originalberättelse kan ju betaläsaren peka ut stavfel och grammatikfel. Förhoppningsvis.
Min betaläsare (jag ska inte nämna några namn) tröttnade helt enkelt. På mina berättelser, på mig, jag vet inte, något var det säkert. Nu känns det jätteledsamt att inte ha någon publik alls längre. Visst droppar det in en och annan besökare fortfarande, men nästan alla (av de få som kommer) stannar i ett par sekunder.
Tydligen har jag inte lyckats att nå ut till publiken. Eller så skriver jag sämre. Eller kanske har läsarna tröttnat på det jag skriver. Jag vet faktiskt inte vad problemet är. Det känns nästan overkligt att min hemsida – Agri Sublunares – fd The Sublunar Fields – fd Tonica’s World – en gång fick in hundratals besökare varje vecka.
Mina fics finns omnämnda på en del stora fandomsiter. Ja, utan att jag först hörde av mig och bad att få byta länkar med dem. Men jag la genast dit deras länk om jag inte redan hade den i min länksamling, fast det hade jag oftast. Två personer har använt mina fics i sina avhandlingar.
Och nu vill ingen se åt mina berättelser. Det känns lite sorgligt, men så är det väl. Jag hade tänkt att göra en videopodcast (alltså en liten film) och lägga på siten. Det kanske skulle kunna locka tillbaka läsarna. Om det inte redan är för sent. Förresten var det jag och min betaläsare, med lite hjälp från en och annan (vad hette det nu igen – jo, nu minns jag) kompis, som skulle spela in filmen. Ok, glöm det.
Det här inlägget kunde lika gärna ha kallats Läsarna som försvann. Fast nu räcker det med eländet. Skriva är nämligen fortfarande det bästa jag vet och läsa det näst bästa, även om det låter lite internt att sitta och läsa sina egna berättelser.
Ordförklaringar
Vad betyder egentligen yaoi? Jag har aldrig funderat på det, men när jag nyligen läste en artikel om det, insåg jag att det är en form av bokstavsförkortning – akronym. Det betyder (översatt från japanskan till engelska): ”no climax, no punch line, no meaning”. Man skulle kunna säga att det är samma sak som en PWP-berättelse (det betyder plot? what plot? – med andra ord det har ingen handling, allt är bara en skildring av hur två läckra killar har sex med varandra). Men tydligen har en del humorister lyckats utläsa en annan förklaring av uttrycker yaoi – nämligen något som betyder ”Stop!” My butt hurts!”. Den som hittade på detta har uppenbarligen inte läst speciellt mycket slash… Att det gör ont är aldrig en ursäkt för att sluta.
Jag kom just på att slash kanske inte heller har förklarats tillräckligt. Slash är ett / vilket står för pairing. Av någon anledning har slash kommit att enbart betyda ett förhållande mellan män, fast man alltid kan beskriva den pairing man skriver om så, även när man har ett sk het adultförhållande. Femslash (eller femmeslash) bygger naturligtvis på grunduttrycket slash. Ett tidigt exempel på slash är vad fansen kallar K/S alltså Kirk/Spock. De kommer från Star Trek TOS (The Original Series) ifall herrarna skulle vara obekanta. Man skulle alltså aldrig kalla en Kirk/Uhura eller en Spock/Chapel-berättelse för slash. Varför vet jag inte.
Dessutom sägs det, men jag tror inte på det, att slash vanligen är mer sexuellt detaljerade berättelser. Det finns nämligen slash som inte innehåller ens en kyss. Poängen är bara att kärlek förekommer mellan två män (eller pojkar). De behöver inte göra något, bara de känner det så. Jag tror till och med att obesvarad kärlek faller under slash.
Varför jag skriver
Jag skriver för att jag hela tiden har huvudet fullt av berättelser. Jag funderar alltid på ”om det var så här istället…” En författare har total kontroll över sin skapade värld. Eftersom jag själv saknar kontroll över mitt liv, hur mycket jag än försöker och kämpar, vill jag ha den kontrollen någonstans.
Att skriva är att skapa, och jag kan inte skapa något annat.
Dessutom är språk mitt liv. Jag älskar att lära mig språk, men än så länge kan jag bara skriva på två språk. Om jag fick önska mig, skulle jag vilja kunna skriva på alla mina språk, men jag inser att det egentligen bara är de två jag redan kan som jag verkligen har ”användning” för.
En anledning till att jag skriver (och skapar berättelser inne i huvudet) är att jag inte står ut med mig själv som jag är, eller mitt liv som det är. När jag skriver skapar jag om min verklighet så jag kan stå ut med att leva.
Jag skriver för att det är en av de mycket få saker som gör mig glad och stolt över mig själv. Det är en av de få saker jag är bra på. Alltså får det mig att känna mig lyckad, enligt mina egna kriterier. Och det är det enda sättet att känna sig lyckad.
Jag älskar att foga ihop handlingen och utveckla karaktärerna. Trots att jag älskar språk, är det ändå handlingen, karaktärerna och deras interaktion som intresserar mig mest.
När man skriver kan man lägga in sina åsikter, som ingen någonsin frågar efter, i berättelsen, och på så sätt få sagt vad man tycker, och kanske också påverka andra. Om man ser på de litterära verk som överlevt genom historien, har de haft ett enormt inflytande på eftervärlden, även om samtiden ignorerade dem och dess författare. Jag kan lämna efter mig något som består.
Jag skriver för att det är nästan det enda som kan få mig att glömma omvärlden. Att skriva får mig att försvinna in i en annan och bättre värld.
Att lära sig saker utvecklar hjärnan, men att skapa saker gör det också. Och om man lär sig saker som man kan ha användning för i sitt skrivande är det till dubbel nytta.
Det man skriver kunde aldrig någonsin ha skrivits av någon annan människa. Det är alltid helt unikt för författaren. Att skapa något som är unikt är en fantastisk känsla.
Synen på homo- respektive heterosexualitet i fandom
Att jag ändå i en serie humoristiska berättelser baserade på tv-serien Will & Grace parar ihop Jack och Karen har sin komplicerade och roliga förklaring i mitt fic. Jag påstår inte alls att Jack inte är homosexuell. Det är han uppenbarligen. Därför är han naturligtvis inte ihop med Karen på vanligt sätt. Att han ändå är det är som sagt en lång och komplicerad historia.
Will däremot, uppfattar jag som en bög med heteroprocent. Han är uppenbarligen fortfarande svag för Grace och precis som en heterosexuell man är han fascinerad av lesbiska undertoner mellan kvinnor. Man får ett intryck av att Will gärna skulle levt i en kultur där det var acceptabelt att vara gift och ändå ha sexuella relationer med män vid sidan av. Jag föreställer mig att det finns många sådana män i verkligheten också.
Det är faktiskt rätt egendomligt att fast det är både vanligt och accepterat inom fanficvärlden att göra en heterosexuell karaktär homosexuell är motsatt process helt och hållet tabu. När jag parar ihop Will och Grace – inte för att jag på något sätt är en shipper (alltså en som är för ett särskilt förhållande – ”ship” alltså relationship i praktiken alltså en pairing) – får jag genast en massa upprörda kommentarer. ”Det där skulle aldrig kunna hända!”.
Nu råkar det vara så här att jag innan jag skrev berättelserna frågade min homosexuella/bisexuella/sexmissbrukande vän om råd. Jag kontrollerade också vad Minotaur hade att säga om det. Minotaur, ifall du inte känner till honom, är något så ovanligt som en homosexuell man som skriver fanfiction. Han har en stor site med råd till slashförfattaren, skrivna av en homosexuell man, som sagt. Enligt Minotaur, är det vanligt att homosexuella män under inflytande av alkohol hamnar i säng med kvinnor. Varför förstår inte jag, men om det nu är så, varför skulle inte Will kunna ha sex med Grace? Han slutar inte att föredra män, men han kanske får upp ögonen för att sex med en viss speciell kvinna faktiskt kan vara bra också.
Det står faktiskt en kommentar till det här svaret – att homosexuella män kan ha sex med kvinnor. Den går ut på att man ska akta sig för att skriva något homofobiskt. Om det nu är därför man vill ”omvända” en gaykaraktär. Vad ingen tycks tänka på är att det faktiskt kan finnas heterofobiska tendenser ute i fanficvärlden.
Jag är inte homofobisk, och att jag själv inte läser femslash/femmeslash – berättelser om sex och/eller kärlek mellan kvinnor är inte att jag tycker det är principiellt fel utan det är helt enkelt så att det inte är min grej. Det intresserar mig inte. Deathfics gör det inte heller och inte renodlade songfics heller. Jag läser inte heller fics med ”fel” pairing, utifrån min uppfattning, eller fanfiction baserade på fandom jag inte tycker om. Det är ju jag som är ”kunden”. Ska inte jag ha rätt att bestämma själv vad jag läser?
Nu är jag ju inte betaläsare (en som korrekturläser och kommenterar någons berättelser), men om jag varit det, skulle jag självklart ha läst och kommenterat en femslashberättelse. I och för sig vet jag inte hur mycket mitt omdöme skulle vara värt eftersom jag aldrig läser femslash i vanliga fall, men jag skulle i vilket fall som helst kunna kolla stavning, grammatik, handling, karaktärsbeskrivning mm.
I verkligheten önskar jag alla som hittar den partner de kan trivas med lycka till. Hoppas de blir väldigt lyckliga. Det här gäller självklart bara de par som består av två vuxna, normalbegåvade människor, eller – två vuxna förståndshandikappade. Ingen borde få utnyttja barn, djur, förståndshandikappade, mentalsjuka, senildementa eller döda personer. Om någon skulle råka falla för ett par damskor eller något annat föremål så får väl personen i fråga hållas. Ingen blir i alla fall lidande.
Jag vet inte om det är sant men efter vad jag har hört, har flera män faktiskt uttryckt önskemål om att få gifta sig med t ex motorcykeln eller sin stora fina tv. Jo, det är sant. Nu vet inte jag om det är rätt att gifta sig med en pryl, men om de nu tänder på prylarna i fråga blir ju som sagt ingen lidande på det.
En slashberättelse blir till
Många gånger finns det manliga huvudpersoner i olika fandom som jag tycker är enormt sexiga och fascinerande, men jag skulle aldrig själv vilja ha dem, om de nu fanns, och jag hade en chans att få dem. Däremot skulle de passa bra ihop med en annan manlig karaktär. Det är ett av de motiv jag har för att skriva slash. Till exempel kan man ställa några frågor.
Är han snygg? Är han trevlig? Är han intressant i övrigt?
Ok. Om han är det, passar han ihop med en kvinnliga karaktär som jag kan identifiera mig med?
Även om det inte existerar någon sådan i fandomet, går det alltid att hitta en i ett annat fandom som passar bra ihop med den första killens. Det kallas crossover, förresten. Annars går det också bra att hitta på en originalkaraktär. Eller – det går kanske inte bra, men det går. Läsarna har en tendens att sakna intresse för originalkaraktären, och det har jag förståelse för. Ibland väljer jag ändå att använda mig av en. Det kan behövas en originalkaraktär av någon speciell anledning.
Men om det inte går, då kanske det finns en manlig karaktär i fandomet som man kan para ihop killen med. Jag går inte in på de fanfic som inte kräver någon sk pairing alls. Pairing innebär vilka två som blir ett par i ficet. Vissa typer av fanfic passar inte till het adult (heterosexuella relationer) eller slash. Men om det nu är ett som passar till någon form av pairing, kan det vara så att en man jag som sagt finner attraktiv, men ändå helt olämplig för mig, eller snarare mitt alterego, ändå kan passa ihop med en annan manlig karaktär.
Varför är svårt att förklara. En anledning kan vara att jag själv absolut inte kan tänka mig att vara undergiven i ett förhållande. Följaktligen kan jag inte tänka mig att beskriva ett sådant förhållande. Däremot kan jag, även om det inte alltid passar, ha en man som undergiven, i det här fallet till en annan man. Även om mannen i fråga inte är direkt dominant, kan han ändå vara för tuff och utåtriktad, och av samma anledning anser jag inte att han passar ihop med någon kvinna.
Mannen kan också ha en uppenbart homosexuell framtoning. Då ger sig naturligtvis pairingen av sig själv. Han måste ha en manlig partner.
Slash i original
Jag vet också att ett litet, men växande antal originalförfattare använder sig av motsvarigheten till slash, alltså homosexuella kärleksförhållanden i sina berättelser. Detta gäller både publicerade författare, t ex de som skrivit Swordspoint och uppföljaren A Fall of Kings, Ellen Kushner och Delia Sherman och andra, t ex jag själv.
En annan författare, som kanske inte skriver slash, men i alla fall en mer jämlik kärlekshistoria är Anne Bishop. I hennes The Invisible Ring, får man följa en manlig fd sexslav (pleasure slave) på hans fortsatta äventyr. En av karaktärerna är fortfarande sexslav, också det en man. I de flesta fantasyböcker är sådana karaktärer kvinnor. I en gripande scen i slutet av romanen tar de två sexslavarna avsked av varandra och den yngre, nu fria killen, omfamnar och kysser den andre på munnen, och försöker förmedla sin vänskap och kärlek till honom. Detta trots att båda är heterosexuella.
Jag vill inte påstå att alla moderna fantasyförfattare skriver enligt traditionella könsroller. Många av mina favoritförfattare skriver tillräckligt jämlikt för att jag ska kunna ha glädje av dem. Detta gäller t ex Charles De Lint, Garth Nix, Kristen Britain, Rebecka Lickiss, Diana Wynne Jones m fl. Till och med en författare som Ursula Le Guin som väljer att skriva om kvinnoförtryck gör det på ett sätt som man kan förstå.
Det är för övrigt inte bara fantasy där man kan följa utvecklingen från traditionella mansgrisiga historier till moderna, mer tilltalande skildringar.
Eftersom jag nästan inte läser någon modern science fiction blir det svårt för mig att komma med några exempel på de moderna författarna, men däremot har jag sett tydligt hur de gamla femtiotalsförfattarna skildrade relationerna mellan könen. De bästa, enligt min uppfattning, är de som inte direkt behandlar förhållande kvinna-man. Dessutom, lustigt nog, kan man enkelt hitta homosexuella undertoner i förhållandena mellan hjältarna.
Det här gäller även deckare och thriller. Min erfarenhet är att böcker, i det här fallet deckare, från Medelhavsområdet, Sydamerika mm är för mansgrisiga för att man ska kunna stå ut med dem. Detsamma gäller konstigt nog också tyska böcker. Franska är ett gränsfall. Det finns inte någon nationalitet som helt går fri från den här typen av unkna kvinnoskildringar, men de franska böcker jag läst brukar ofta vara acceptabla.
Jag blev ganska överraskad och road när jag läste en thriller som jag tror är skriven under det sena femtiotalet eller tidiga sextiotalet. Kvinnoskildringarna är inte fullt så hemska som i Mary Stewarts böcker som jag trots allt tycker om, kanske tack vare hennes miljöskildringar, men ändå är åtminstone en kvinna i den här thrillern – Uppdrag i Bern, av Helen McInnes, en riktig liten artonhundratalsfru.
Det här retar mig enormt, men i gengäld finns det också en, eller snarare två, typiska slashrelationer. Inte fullt utvecklade givetvis, men någon form av undermedveten dragning mellan den här mannen och först en gammal vän som dör i boken, och så en ny bekantskap. I båda fallen märker man att den man som känner så för båda de andra männen är en typisk undergiven part i deras relation.
Han har för övrigt en gång för flera år sedan varit lyckligt gift, men frun dog. Man kan fråga sig hur denne uppenbart undergivne man kunde stå ut med att vara gift med en ung kvinna som antagligen förväntade sig att han skulle dominera henne. Den undertryckta slashrelationen kompenserade hur som helst mer än väl för den tröttsamma skildringen av äktenskapet.
För övrigt kan det skilja ganska betydligt mellan olika deckarförfattare. Ta t ex Ngaio Marsh. Hon har bland de värsta skildringarna av ett äktenskap, där relationen är lika underordnad som i Mary Stewarts böcker. Mannen är någon sorts machotyp, fast ändå förfinad. Han heter Alleyn och är på något sätt adlig. Frun kan vara nog så tuff på egen hand, men när hon blir utsatt för fara från en mördare, njuter hon av att se mördaren attackeras av maken och därefter kastar hon sig i hans armar som en liten flicka för att få tröst. Usch. Till Ngaio Marshs försvar kan man säga att hon tillhör en mycket tidig generation deckarförfattare. Hon föddes visst 1895, 1897 eller -99. (Det är lite osäkert när hon föddes.) Dessutom gifte hon sig aldrig. Kanske formades hennes syn på förhållanden och äktenskap av äldre litteratur eller andras relationer, t ex hennes föräldrars?
Men å andra sidan, Dorothy Sayers måste tillhöra samma generation och hon har fantastisk bra skildringar av relationer mellan könen. Hennes Lord Peter Wimsey är totalt jämlik, åtminstone i den renodlade kärleksrelationen. Han säger t ex till Harriet Vane, hans framtida hustru, när hon erkänner att hon haft älskare – ”Än sen då? Det har jag också.” Eller något i den stilen. I hans fall kvinnliga sådana, för all del.
Michael Innes, som är något yngre än Ngaio Marsh – jag tror han föddes 1906 – är också helt acceptabel i sina skildringar av äktenskapet, fast naturligtvis ingen banbrytare på jämställdhetsområdet. Men till skillnad från hos skräckexemplen Ngaio Marsh och Mary Stewart, finns det inget i relationen mellan Appleby och hans fru Judith som man blir illamående av.
Till slut vill jag bara nämna den kanske största deckardrottningen någonsin, Agatha Christie. Hennes skildringar av relationer varierar oerhört mycket.
The Man In the Brown Suit handlar om en ung flicka som ger sig ut på äventyr och till slut hamnar i Afrika. Hon längtar efter en riktig Neanderthalarman som ska slå henne i huvudet och släpa in henne i sin grotta. Honom hittar hon också till slut. Det kan hända att Christie är ironisk, dock. Hon säger om Anne, hjältinnan i boken: ”girls are silly things.”
I Taken at the flood eller – alternativ titel – There is a tide – förekommer en annan kvinna som först ratar en friare för att han inte var med i kriget. Han var lantbrukare och behövde alltså inte bli inkallad. Det uppfattade kvinnan som omanligt och svagt. Men när hon fick reda på att han i affekt gjort sig skyldig till dråp – mot en man som jag tror var osympatisk på något sätt, kanske en utpressare – ändrar hon sig. Hon uppfattar hans våldsbenägenhet som attraktiv.
I Towards Zero handlar det bl a om två ungdomar som båda två är fattiga. Kvinnan har gift sig rikt och mannen är en form av gigolo. De älskar varandra och skulle helst gifta sig med varandra, men har inte råd. Boken slutar med att kvinnan får pengarna efter sin make som är en hänsynslös mördare och det leder till att hon till slut får sin stora kärlek. Christie skildrar faktiskt den unge mannen med sympati, fast man inte skulle ha trott det med tanke på vad hon tidigare skrivit eller helt enkelt med tanke på tidsandan.
Tommy och Tuppence-serien är också rätt så jämlik. Tuppence är en modern emanciperad kvinna. Hon har kört buss eller något i den stilen under kriget – första världskriget – och efteråt kan hon inte gå tillbaka till att vara en lydig prästdotter. I en av böckerna om det här roliga paret manipulerar hon skickligt en ung journalist så hon får information. Hon spelar en svag, hjälplös kvinna och lurar ur den unge mannen allt hon vill veta.
Lustigt nog – fast det här inte direkt har med saken att göra – finns det här exempel på hur ord byter betydelse. ’Make out’ – som idag betyder ha sex eller i alla fall grovhångla, betyder uppenbarligen där något annat, antagligen flirta. I annat fall är Tommy en extremt tolerant äkta man och Tuppence en oblyg exhibitionist som ägnar sig åt det där på tennisbanan, med en annan man än hennes egen. Jag ska inte ens gå in på orden queer och gay, fast de är inte typiska för just den här boken.
Slutligen i Appointment With Death, skildras en mycket självsäker ung dam som studerar till läkare. Man får intrycket att hon snart är klar med sin utbildning så jag gissar att hon är strax under trettio. Hon träffar en ung man i nöd – han är visst några år yngre än hon. Han lever i förtryck under sin vidriga styvmor. Kvinnan blir mördad, styvsonen blir misstänkt och den blivande läkaren bestämmer sig för att rädda honom. Det slutar naturligtvis med att de får varandra. Boken gör klart att den unga medicinaren är dominant och den unge mannen hon förälskar sig i är undergiven. Man får också veta att medicinaren nyligen varit förlovad med, men lämnat en äldre, dominant läkarkollega. Hon inbillade sig att hon skulle uppskatta en man som var lika självsäker som hon själv, men fann snart att hon avskydde det.
Som jag ser det faller tidigare böcker, i det här fallet deckare in i tre huvudtyper, utifrån det här perspektivet. Den första är den traditionella, där kvinnor skildras som objekt, och undergivna männen. I vissa fall njuter författaren av att exploatera kvinnorna och det finns ett uppenbart sexuellt motiv. I den andra typen förekommer inte kvinnor i någon större utsträckning. De är antagligen fortfarande underdåniga men de syns inte, och det finns uppenbara men outtalade homosexuella band mellan männen. Slutligen finns det några få där förhållandena mellan män och kvinnor faktiskt skildras förhållandevis jämlikt. Inte som idag, självklart, men tillräckligt för att man ska kunna njuta av handlingen.
Slash och yaoi
Slash och yaoi är två fenomen inom populärkulturen som har blivit mer och mer populärt de senaste åren. Båda begreppen behandlar romantisk kärlek och sex mellan män eller ynglingar. Inget av det här är helt nytt, men vad som är ganska unikt föreställer jag mig, är att både producenter och konsumenter av dessa båda subgenrer inom populärlitteraturen är kvinnor, åtminstone den stora majoriteten. Vad som förvånar mig personligen, är att det ibland är fråga om lesbiska kvinnor. I vilket fall som helst är det alltså kvinnor som är intresserade av att läsa om män i sexuella relationer med varandra.
Jag har läst flera förklaringar till varför det är så här. Bl a nämns att det i de fandom som de här varianterna av fanfiction (alltså berättelser skrivna av fans – dvs vanliga läsare, tv-tittare eller filmbesökare) saknas positiva kvinnliga roller/förebilder. Det kan nog vara sant, men jag misstänker att slash – den västerländska varianten – nog skulle vara populärt ändå.
En annan förklaring är att de ofta unga kvinnor som läser, ser på tv eller film gärna identifierar sig med sin favoritkaraktär, som naturligtvis är en man. De flesta heterosexuella unga kvinnor är fascinerade av snygga män. Om de nu identifierar sig med en manlig karaktär kan de knappast – om de är heterosexuella – känna sig speciellt entusiastiska över en kvinnlig partner till mannen i fråga. Alltså väljer de ut den manliga karaktär som de tycker näst bäst om och gör honom till den förste mannens älskare.
För övrigt, många män skäms inte för att erkänna att de tänder på att se två kvinnor i en sexuell situation tillsammans, något som inte har något att göra med en ökad öppenhet och tolerans för homosexualitet. Varför skulle inte kvinnor få tända på att se två (snygga) män tillsammans? Antagligen är det samma typ av mekanism som ligger bakom fenomenen i båda fallen.
Jag tycker det är intressant att notera att det här intressets uppkomst sammanfaller med en period av ökad jämställdhet i västvärlden, kanske också i Asien. Däremot har jag svårt att föreställa mig, fast jag vet naturligtvis inte, att det finns särskilt många slashfans i Mellanöstern.
Hur som helst, jag tror att slash och yaoi har att göra med en ökad jämställdhet.
Ett argument som ofta framförs som förklaring till att kvinnor tycker om att läsa om två män i en kärleksrelation är att vi kvinnor inte är nöjda med vår roll i samhället. Kvinnor är fortfarande, trots en ökad jämställdhet, underordnade männen i många sammanhang. Lönemässigt inte minst. Dessutom är ju männen fortfarande överrepresenterade bland förövare av våldsbrott. Det kan leda till en uppgivenhet inför det faktum att efter så många tusen år är det fortfarande så att vi kvinnor riskerar att bli misshandlade, våldtagna och dödade av män. Hur många män blir våldtagna och dödade av kvinnor?
Naturligtvis förekommer det en reaktion på den ökade jämlikheten. Vissa unga kvinnor väljer antingen av dåligt självförtroende eller kanske av en önskan att revoltera mot vad de uppfattar som en äldre generations feminism, att frivilligt underordna sig männen. De viker ut sig, ger privata sexshower inför sina webcam och säger sig längta efter att behandlas som slavar av överlägsna machomän.
Detta tänker jag inte gå in på, både för att det inte intresserar mig och för att jag inte känner till något närmare om det. Det är totalt främmande för mig.
Men om man ser på hur det ser ut i en typisk slashberättelse eller en yaoiberättelse finner man att kärleksparet består av två män, även om det speciellt i yaoi i det ena fallet är fråga om en femininiserad pojkaktig eller rentav flickaktig yngling. Ingen underordnad kvinna. Möjligen en underordnad man, men oftast helt enkelt två jämlika män.
Detta skulle man naturligtvis kunna få i ett lesbiskt förhållande också. Två jämlika personer i ett förhållande. Heterosexuella författare saknar naturligtvis intresse för detta, men varför tycker inte de lesbiska om det? Jag har faktiskt inte svaret på den frågan.
Poängen är i alla fall att för att vi – dvs heterosexuella kvinnor som läser eller skriver fanfiction och speciellt slash – inte tycker om att identifiera oss med en underordnad kvinna i ett förhållande. Det ”rena” förhållandet mellan två män tilltalar oss mera.
Man får inte tro att fanfictionfans är speciellt många, procentuellt sett. Tyvärr. Det finns fortfarande många, kanske äldre, kanske tonåringar, som tycker om att läsa den gamla typen av romantisk skönlitteratur där kärleksparet består av en dominant, äldre, välbärgad man och en yngre, vacker, men underordnad kvinna.
Smaken är olika. Personligen, som en fanfictionförfattare, som också skriver slash, kan jag bara säga att jag är glad att det i alla fall finns så många som tycker om min typ av berättelse.
Vad är slashfanfiction?
Enkelt uttryckt är det en berättelse om ett par som består av två män. En del säger att det går tillbaka till K/S, som uttolkat betyder Kirk/Spock, alltså från Star Trek, originalserien. Andra säger att det går ända tillbaka till Sherlock Holmes och Watson. Men vad vet jag? Det kanske började redan med Homeros och hans Achilles och Patroklus.
Berättelserna kan handla om tillgivna blickar som utbyts mellan två unga pojkar, eller hårdporr mellan två vuxna män. Men också våldtäkt eller annat non-con sex (sexuellt tvång) och S/M.
Killar, innan ni spyr – det finns också femslash eller femmeslash, som naturligtvis handlar om par som består av två kvinnor. Där finns det inte lika mycket historia att se tillbaka på, för ärligt talat är det inte en speciellt populär fanfictiontyp.
Konstigt nog, är slash väldigt populärt bland lesbiska författare/läsare. Va? Jo, det är sant. Fråga mig inte varför. Jag menar, själv är jag heterosexuell och är faktiskt inte speciellt intresserad av femslash och jag skulle ju ha gissat att det borde vara samma sak, fast tvärtom för lesbiska. Men så är det tydligen inte.
Naturligtvis finns det heterosexuella killar som slukar femslash och många heterosexuella tjejer som älskar slash. Men det är ju knappast samma sak, eller hur? Det är ju mer som om homosexuella män skulle älska femslash, och tro mig, det händer nog aldrig.
Jag har läst alla möjliga förklaringar till varför kvinnor skriver och läser slash. En populär sådan är att det faktiskt inte finns så många bra kvinnliga karaktärer i något fandom. Varför vet jag inte. Andra påstår att kvinnor brukar identifiera sig med sina manliga favoritkaraktärer, och då är det ju så klart svårt att bli entusiastisk över en kvinnlig partner. Så finns det ju de som helt enkelt gillar att läsa om två sexiga killar tillsammans. Jag menar, om en sexig kille är bra, så måste ju två vara ännu bättre.
Jag är inte riktigt säker på varför jag själv tycker så mycket om det. Hur som helst har jag fått slashfanfictionidéer i flera år, ända sen jag var tonåring. För mig är det nog en kombination av alla tre förklaringarna. Å andra sidan tycker jag också om att skriva om ett par som består av en sexig kille och en tjej som åtminstone är lite lik mig. Man är ju inte mer än människa… Det här hör naturligtvis till het adult, eller t o m gen, om det inte handlar om sex alls.
Att definiera vad jag skriver
Det kan vara svårt att definiera det jag skriver. Särskilt eftersom jag inte skriver riktigt vanlig skönlitteratur. Om man pratar om åldersgränser för läsarna, som är vanligt när det gäller fanfiction, men också original, så brukar jag hamna lite mellan kategorier. På vad sätt då? Jo, den som vill ha något barntillåtet, blir oftast besviken, inte bara för att mina berättelser handlar om sex, vilket de kan göra ibland, utan också för att de behandlar andra ”vuxna” ämnen, våld, droger, självmordsförsök osv.
Däremot, de som helst läser s k slash eller i alla fall ”het adult”, dvs sexberättelser, blir nog oftast besvikna för att det jag skriver sällan är speciellt erotiskt. Det händer, men det jag mest skriver är s k angst, som alltså betyder att det handlar om olika typer av trauman som huvudpersonerna har utsatts för. Antingen i mina berättelser, eller vid någon tidpunkt innan min berättelse börjar.
En annan sak som gör att det jag skriver kan vara svårt att definiera är att det ofta rör sig om mellannivåer mellan subgenrer, eller i alla fall inte helt typiska exempel på en subgenre. För att vara lite mer exakt kan man säga att jag ofta skriver om sånt som utspelar sig antingen i en annan tid än vår, eller i en annan värld eller dimension skulle man kunna säga. Men bara för att en berättelse utspelar sig i framtiden, för att ta ett exempel, innebär det inte nödvändigtvis att det är fråga om science fiction. Inte enligt ”förståsigpåarna”. Jag skriver inte ens, i alla fall inte för det mesta, s k ”rymdopera” eller vad vissa SF-entusiaster kallar ”vildavästern i rymdmiljö”. Det jag skriver utspelar sig sällan i rymden eller på andra planeter. Vad är det då? Kanske helt enkelt ett drama som utspelar sig i framtiden, till skillnad från drama som handlar om vår egen tid.
Jag nämde förut att jag skriver om ”vuxna” ämnen. Det är sant, men jag försöker också vända lite på könsrollerna. Inte helt och hållet. Eller i alla fall inte för det mesta. Jag skriver t ex sällan om en värld som speglar vår egen men där könens ställning är den rakt motsatta än vad som gäller här. Det kan vara kul, men oftast brukar jag försöka att granska stereotyperna och ändra lite på dem. Jag vill inte påstå att jag skriver något helt unikt, men hur som helst skriver jag i alla fall om killar som inte alltid är superstarka hjältar, om tjejer som kanske är känslomässigt starka och tuffa, om par där kvinnan är äldre än mannen och ibland om trekanter där de tre inblandade är två män och en kvinna. Om någon är dominant i förhållandet är det helst kvinnan. Och så vidare.
Allt det här verkar avskräcka en del läsare. De flesta killar t ex, och kanske också vissa kvinnor. Och är det så, får de väl låta bli att läsa det jag skriver. Det som gör att jag älskar att skriva så mycket som jag gör, är just att jag får en typ av berättelser som jag sällan eller aldrig kan hitta ute i handeln.
Inspiration
Vad får dig att vilja skriva fanfiction? Jag har tänkt rätt mycket på det och jag har kommit fram till att man måste tycka om fandomet men inte för mycket. Varför det då? Jo, därför att om jag inte engagerar mig i fandomet alls är det ju ingen idé att ägna tid åt att hitta på berättelser. Det kommer inte att hända. Där finns inget som sätter igång min fantasi. Å andra sidan, om jag älskar serien/filmen alltför mycket finns det liksom inget att tillägga. Då blir jag naturligtvis inte inspirerad heller.
Och vad är det som inspirerar mig då? Bra karaktärer i första hand. Om de inte är intressanta, engagerande, attraktiva – eller kanske fantasieggande obehagliga, blir jag mer intresserad än om karaktärerna är dåligt utvecklade. Det är klart att jag också kan utveckla dem ännu mer… Dessutom är typen av serie viktig också. Till exempel, jag blir oftast inspirerad att skriva deckargåtor som bygger på polisserier och när det är science fiction kan jag utvidga valet av handling. På ett sätt är ju vad som helst möjligt. Det kan ju också begränsa idéerna. Om allting går att göra, vad kan jag då tillför fandomet?
Jag har diskuterat det här på annan plats, men jag antar att jag kan nämna det igen. En viktigt motivation för att skriva fanfiction är att göra en ”död” karaktär levande igen. Naturligtvis brukar många också para ihop karaktärer som inte vanligtvis får vara ett par. Det är oftast två killar (eller två tjejer) men kan lika gärna, i alla fall när det gäller mig, vara en kille och en tjej (eller en tjej och två killar…) Jag brukar föredra lite ovanligare heterosexuella par (eller trekanter…).
På tal om typ av serie, förresten. Jag har upptäckt att när atmosfären, undertexten i serien (eller filmen) inte tilltalar mig, blir jag inte inspirerad. Det går ju inte att ändra för mycket när det gäller ”andan” i fandomet. Bortom en viss nivå är det bara inte värt besväret.
