Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Veronica Mars
Du känner antagligen till den amerikanska tv-serien, Veronica Mars. Kanske har du följt den ända från början, som jag. Om inte, och du är nyfiken på vad det handlar om, så läs vidare.
På ett plan är det väl en ungdomsserie som tidigare Buffy och vampyrerna och Roswell och många andra. Skillnaden är att VM också är en deckarserie. Veronica är förutom gymnasielev (i de två tidigare säsongerna) utan också privatdeckare.
När serien börjar är skolan och den lilla staden där de bor, lamslagna av att Veronica bästa vän, dotter till en it-miljonär har hittats ihjälslagen på familjens terass. Bland de misstänkta var tjejens egen pappa.
Veronicas pappa, som var sheriff, var den som vågade anklaga en av de rikaste medborgarna i staden – Neptune i Kalifornien (påhittad stad). Därför förlorade han jobbet. Nästan samtidigt lämnade hans fru, Veronicas mamma, honom.
Nu är de fattiga och illa sedda och Veronica kan inte längre umgås med sina gamla rika kompisar.
Hon lär känna en nyinflyttad kille och de blir kompisar, men hela tiden är hon besatt av att få reda på vem som dödade hennes kompis, och att hon och hennes pappa ska få tillbaka sina goda rykten.
Under seriens gång (säsong 1) kommer hon steg för steg närmare gåtans lösning, men samtidigt löser hon andra fall, bland annat åt klasskamrater som råkat illa ut. Hon lär också känna en dataexpert, Mac (som egentligen heter Cindy, men hatar sitt mesiga namn).
I sista avsnittet av säsong 1 får Veronica veta vem som mördade hennes kompis och samtidigt hamnar både hon och hennes pappa i livsfara. Dessutom tar det slut mellan henne och hennes pojkvän, som är den döda tjejens ex. Tyvärr misstänker både Veronica och hennes pappa honom för mordet.
När säsong 2 börjar råkar Neptune High, Veronicas skola, ut för en stor tragedi. En hel buss full med skolans fattigare elever är med i en trafikolycka. Det visar sig snart att allt inte står rätt till och Veronica blir intresserad av att lösa fallet. Bland annat sitter hennes expojkväns nya flickvän i bussen när den åker över stupet. Hon blir för övrigt den enda överlevande, men ligger i koma.
Hon hatade Veronica, av olika anledningar, men det är ironiskt nog hennes förtjänst att Veronica överlever. Annars hade hon också varit med på bussen.
Som i första säsongen handlar säsong 2 om flera olika fall, men den genomgående röda tråden är bussolyckan. Efter att ha följt olika blindspår, får Veronica till slut reda på vem som var ansvarig. Än en gång hamnar hon i livsfara, men överlever. Hon får också veta att hon faktiskt hade blivit våldtagen på en fest då det först såg ut som hon hade blivit våldtagen, men senare visade det sig att hon hade haft frivilligt sex med sin expojkvän som hon då trodde var hennes halvbror.
Snurrigt? Om du hade följt serien hade du nog inte tyckt det. Hur som helst, var inte exet hennes bror, men någon annan hade också passat på, när Veronica var medvetslös. Där slutar säsong 2.
Säsong 3 var tyvärr inte lika bra som de två tidigare. Om du vill veta mer om serien, kan du till exempel titta på Veronica Mars, Sverige. Där står också att sorgligt nog kommer inte några fler säsonger. Serien är nedlagd i USA. Tråkigt, men ingen serie kan hålla på för alltid.
Det som gör att jag verkligen kan rekommendera serien är att den håller hög kvalitet, i alla fall i säsong 1 och 2. Dialogen är jättebra, huvudpersonerna vältecknade och serien väjer inte för allvarliga problem. Nu är jag kanske orättvis, men trots att serien på ett sätt är väldigt amerikansk, känns den mycket mer äkta en de flesta andra serier som kommit de senaste två-tre åren.
Nämnde jag att det finns flera snygga killar också? 
Tyst vittne
Tyst vittne har gått i flera säsonger. Själv har jag nog sett tre, men den hade redan gått flera säsonger när jag började. Den började någon gång på 1990-talet. Hur som helst, om du har sett den amerikanska tv-serien Jordan rättsläkare (Crossing Jordan) så känner du till ”rättsläkargenren”.
Personligen tycker jag bättre om Tyst vittne än Jordan rättsläkare. I och för sig har jag en favoritkaraktär i båda serierna, bara en, vilket är synd, men hur som helst tycker jag oftast bäst om brittiska serier.
Den utspelar sig i London, på ett universitet (antagligen Londons universitet, men vad vet jag, det kanske finns flera), på rättsläkaravdelningen. Där arbetar två läkare under en tredje läkare som är professor, med att obducera lik. De löser fall åt polisen, eller så kan de avfärda misstankar om brott.
Till skillnad från den amerikanska motsvarigheten, innehåller den här inga särskilda ”effekter”. Det finns ingen speciell polis, som Woody, spelad av Jerry O’Connell. Istället dyker det upp olika poliser varje gång.
Ibland, men inte ofta, får man se lite av karaktärernas privatliv. Det är inte alltid det är så trevligt. Till exempel började förra säsongen med att professor Leo Dalton, chefen, förlorade sin fru och dotter i en hemsk olycka då en bil körde rätt in i ett kafé.
I Jordan rättsläkare retar jag mig på nästan alla huvudpersonerna. Det gör jag åtminstone inte i Tyst vittne.
Det är en intressant serie, och ibland ganska spännande. Jag kan faktiskt inte säga något negativt om den, utom kanske en sak. Min stressade syster klagar över att hon har svårt att koncentrera sig. Avsnitten är nämligen rätt så långa. Långfilmslånga. Kanske var de avsedda att visas i två delar, och i så fall är det fråga om en längre serie, med kortare avsnitt. Lite grand som Jordan rättsläkare. Personligen föredrar jag avslutade avsnitt, och långfilmslångt är bara lite tjatigt på grund av reklampauserna. Hade serien visats på SVT hade jag föredragit det.
Men hur som helst, kan jag verkligen rekommendera den ifall du gillar deckarserier, fast gärna lite ovanligare såna. En liten detalj bara. I början och slutet spelas en vacker melodi. Det låter som gregoriansk sång, eller i alla fall någon form av religiös stämsång. Jag är inte direkt expert på den typen av musik, men vackert är det. Och så en sak till… Jag tycker faktiskt att den yngre manlige obducenten är rätt så gullig, fast kanske inte så jättesnygg. Om det nu betyder något för någon.
Höök
Det verkar finnas ett oändligt intresse för deckarserier här i Sverige, och jag kan inte annat än hålla med. Deckare är (eller kan i bästa fall) vara spännande. En aktuell serie på SVT heter Höök. Första säsongen finns numera att köpa på DVD.
Här finns ytterligare en tuff, kvinnlig polis. Det är jättebra. En sak jag tycker mindre om med många av de här kvinnliga poliserna är att de är rätt så otrevliga. Tuff behöver inte betyda elak. Eva Höök är ovänlig och osmidig mot sina underlydande. Visserligen är åtminstone en av dem rejält negativ till henne. Det är en äldre manlig kollega som själv sökte hennes jobb, men inte fick det. I övrigt har hon en mycket äldre manlig kollega, en som är något yngre och så en äldre kvinna. Men jag kan inte låta bli att tänka att hon kunde vara lite vänligare mot sina kollegor. Jag tror det lönar sig i längden.
Privat lever Eva Höök med sin son som är tretton år och tidigare har blivit mobbad. De två bor hemma hos Evas bror, som är socialarbetare. Brorsan har inte särskilt mycket personlighet.
’
Under seriens gång får man veta en del om Eva Hööks privatliv. Detsamma gäller några av hennes underlydande.
I början av serien handlar det om en serie brutala mord, som verkar ha ett samband med varandra. Längre fram går man in på bl a problemet med trafficking.
Det här är en rätt okej serie. Kanske inte som de bästa brittiska eller amerikanska, men ändå ganska bra. Om den skulle gå i repris, kan jag rekommendera den. Detsamma gäller säsong 2. Något förvirrande är det nu en ny skådespelare som spelar Eva Höök, och det verkar ha gått flera år sedan sist. Hennes son som i slutet av säsong 1 var ungefär fjorton år är nu arton, har en några år äldre flickvän och är på väg att flytta hemifrån.
Den danska serien Anna Pihl har blivit väldigt populär. Personligen kan jag inte förstå det. Till skillnad från Anna Pihl, handlar faktiskt Höök om ”riktiga” deckarfall, inte en polis vardag, om du förstår skillnaden. Jag föredrar att följa ett fall, där man samtidigt får se delar av polisernas privatliv, framför en serie där man får följa allt i en polis liv, och dessutom i förbifarten får se lite av fallen hon ska lösa. Hoppas det förklarar lite hur jag ser på saken.
Nu igen
Nu har SVT gjort det igen. Klantat sig med programtablån. Nej, jag menar inte bristen på sevärda program under helgerna. Det väntar jag mig numera. Om man inte är pensionär eller dokusåpa- och tävlingsprogramsentusiast, finns det inte mycket att se.
Nej, det jag klagar över nu är ”bara” kollisionen mellan de enda två sevärda programmen den här julhelgen. Död och försvunnen respektive Kommissarie Lynley. När de sista avsnitten av Lynley äntligen kommer, då lägger de första avsnittet av de två allra sista (om jag förstått rätt) avsnitten samtidigt som näst sista delen av en annan deckarserie.
Dåligt, SVT. Hur tänker ni egentligen? Struntar ni helt i oss som fortfarande tycker om deckarserier mm? Eller tänkte ni inte alls?
Jag bryr mig inte om att maila och klaga längre. De svarar ändå inte. Så därför kommer det här gnälliga inlägget istället.
Om jag hade råd skulle jag köpa DVD-boxar istället. Dem kan man i alla fall lita på.
