RSS Feed
Nov 23

Konsert i Second Life igen

Posted on söndag, november 23, 2014 in Mitt liv

Ikväll gick hela familjen till en Russell Eponymkonsert i Second Life.

Detta är min mamma, som stod och lyssnade på musiken tills hon fick myror i byxorna och ville gå:

Här står min syster och jag och vi kunde stanna hela konserten ut:

Konsertbild

Min syster och jag på konserten

jan 15

Varför jag vill ha barn

Posted on torsdag, januari 15, 2009 in Övrigt

En viktig anledning till att jag vill ha barn, är naturligtvis min ensamhet, fast jag har flera andra, kanske ännu viktigare anledningar.

Min barndom var väldigt lycklig. Jag hade flera vuxna som var snälla mot mig och var goda förebilder. Det var en stor trygghet, och jag kommer aldrig att glömma mina äldre släktingar. Tyvärr är de borta sen länge. Den enda familj jag har kvar, är min mamma och min syster.

Jag tror att jag skulle kunna bli en ganska bra förälder. För mig är familjen det viktigaste, och jag skulle aldrig värdera något högre än min familj och mina vänner. Istället skulle jag ägna mig åt mina barn och försöka ge tillbaka lite av det jag fått av mina äldre släktingar och familjemedlemmar.

Jag råkar tycka att min livsstil är positiv både i liten och större skala. I vår familj undviker vi att åka bil – vi har över huvud taget ingen längre. Vi lever småskaligt och jordnära, och odlar en del själva, vi komposterar och slänger väldigt få av de prylar vi har skaffat – men vi skaffar sällan några prylar. Det här vill jag föra vidare till mina barn. Resursslöseri är något vi inte kan kosta på oss längre.

Det enda som över huvud taget kan inge lite hopp i allt mörker – krig, epidemier, miljöförstöring mm – är just barnen, vår framtid. Därför vill jag inte överlåta framtiden på andra. Den som värdesätter karriär, resor, prylar, latte mm högre än familjen borde avstå, men för mig finns inget viktigare än mina närmaste.

Nu hoppas jag att min inställning har klarnat lite, för de av mina läsare som kanske har undrat varför jag vill ha barn.

jul 30

Människor på tåg

Posted on onsdag, juli 30, 2008 in Övrigt

Jag åkte iväg på en liten resa igen häromdagen. När det gäller den här typen av snabba, korta resor så var den riktigt bra. Jag kunde åka lite senare än vanligt och ändå kom jag hem före midnatt så det var ok.

Vad som inte var ok var att en grupp medresenärer – en stor och väldigt tröttsam familj – sprang omkring och gjorde sig omöjliga i största allmänhet. Den första delen av resan reserverade man inte sittplatser, men den här familjen tycktes tro det och satte igång med att lägga beslag på flera säten, mer eller mindre alla i hela vagnen.

Det tvingade mig att be en kille som verkade jättetrevlig att flytta sig och sätta sig någon annanstans. Kupén var inte alls full så vi skulle ju lika gärna ha kunnat sitta där vi var. Men det tyckte uppenbarligen inte den där pestiga familjen. Det fick mig att verka otrevlig mot den där killen och det tyckte jag verkligen inte om.

Ja ja. Bortsett från det, gick resan bra och fast jag var totalt slut efter att ha rest hela dagen när det var så varmt, så känns det ganska bra. Jag önskar bara att jag hade lyckats ta några bra foton. Kanske nästa gång.

sep 3

Min familj

Posted on måndag, september 3, 2007 in Djur

ag älskar dem så mycket att det nästan får mig att gråta. Mina bebisar – mina adopterade bebisar. Varje gång jag ser på Flavio, har jag svårt att låta bli att tänka på att han och hans bror Fidelio egentligen skulle ha varit döda.När min lhasa apsotjej, Fiammetta, var riktigt dålig och behövde opereras, tog vi naturligtvis med henne till veterinären. Där råkade vi höra en gammal kvinna beställa tid för att avliva två kattungar. Det där är något som jag och min familj bara inte står ut med. Om vi var rika som – vilken hjärndöd arvtagerska som helst – skulle vi antagligen rädda tusentals katter och hundar och antagligen andra djur också. Tyvärr är vi inte det. Men de där två, dem kunde vi rädda, så vi gjorde det.

Han är en helt underbar liten kille. Varje gång han ser mig pratar han med mig. Jag menar allvar. Han har en jättegullig röst och han kommer alltid bort till mig och pratar en stund. Precis som andra katter spinner han också, men det är hans jamanden som är unika.

Fiammetta påminner mig om Felicia, som bara fick leva mindre än tre år. En ärftlig defekt. Det krossade mitt hjärta. Jag vet att de här två lhasa apsotjejerna skulle ha blivit bästisar, fast de är helt olika för att vara apso.

Rafael och Orlando påminner mig också om andra, som inte är här hos mig längre. Om jag tänker för mycket på dem, får det mig att gråta eller nära på, så jag försöker att inte göra det.

De inte bara tvingar mig att fortsätta leva, utan också att vara mer eller mindre aktiv, så jag kan ta hand om dem. Mitt liv skulle inte vara som det är nu, utan dem.

Det är klart att man kan säga samma sak om min mamma och syster. Ibland oroar jag mig så mycket för dem att det får mig att gråta, eller nära på.

Nej, det här blir lite för emo. Bäst att sluta. För att sammanfatta: Jag älskar verkligen min familj. Om du nu ville veta det. ;)