”Min” bok
Idag såg jag ”min” bok ”live” för första gången. Eller, jag har faktiskt redan sett och tagit i ett redigeringsex. Vi fick möjlighet att redigera texterna innan den riktiga upplagan gick i tryck. Men nu är den faktiskt tillgänglig i bokhandlar. Ok, det är väl egentligen inte min bok. Det är en bok där jag har bidragit med två noveller och en dikt. Men det är i alla fall första gången jag har fått något publicerat på papper.
Tidningar eller skräp?
Min mamma älskar att läsa morgontidningarna. Pappersupplagorna, inte onlineversionerna. Eftersom jag ofta är uttråkad, läser jag dem oftast också,, men jag är inte alls lika entusiastisk. Varför då? Det finns faktiskt flera anledningar. Först och främst slösar det enorma mängder papper, dödar träd och bidrar till förstörelsen av våra skogar. För övrigt, på morgonen är det nyheter, på kvällen är det bara skräp. En annan anledning är alla bilagorna. En del – som kulturbilagan – är helt ok, men de flesta – om bilar, husköp, sport etc – är bara skräp ända från början. Värdelösa sopor som min mamma måste betala för. Det är därför jag verkligen föredrar onlineversionerna. Jag får läsa det jag är intresserad av, och jag kan strunta i resten. Förutom annonserna, som får sajterna att ladda så långsamt att jag blir galen, men det är en annan historia…
Urgammalt hantverk
Först kom Gutenberg, i Tyskland på 1400-talet. Hans uppfinning sågs inte med blida ögon av alla inom etablissemanget. Utvecklingen gick vidare. Så småningom gick det också att massproducera böcker.
Du kanske undrar varför jag tycker det här är så intressant. Det är väldigt enkelt. Jag skapar också böcker. Visserligen skriver jag böcker och självklart läser jag dem också, alltså mina egna naturligtvis, men framför allt andras. De som redan är publicerade.
Men jag håller också på att lära mig att binda böcker. När min lärare/instruktör, som också är min mamma, har lärt mig den här fantastiska konsten, så kommer jag att kunna skapa böcker från en hög papper, binda in pocketböcker eller andra ”enklare” typer av böcker och reparera trasiga böcker.
Även om jag inte varit författare (det är klart man är författare om man skriver – jag påstår ju inte att jag är publicerad – än.), hade jag velat kunna det här. Jag älskar nämligen böcker.
Men det här att jag lär mig att binda böcker har en mycket mer direkt koppling till min egen familj. Jag är nämligen tredje generationen i vår familj som håller på med bokbinderi. Vissa av verktygen och annat man behöver för att binda böcker, har mamma ärvt efter sin pappa, min morfar.
Jag och mamma använder samma saker som morfar använde för femtio år sedan och ägnar oss åt samma hantverk.
Vi har till och med ett gammalt svartvitt foto av morfar när han häftar en bok. Häftlådan har vi kvar också och använder. Här kan man verkligen tala om att känna historiens vingslag.
Folk har kunnat skapa böcker i snart sexhundra år och nu sitter vi här också, hemma hos oss, och gör samma sak, mer eller mindre. Vi är självklart amatörer och jag har bara börjat att lära mig, nu i år, men i alla fall. Mamma och jag och alla andra amatörbokbindare för vidare det här gamla hantverket.
Det är faktiskt rätt så fantastiskt. Cool, helt enkelt. 1400-talet möter 2000-talet.
