”Det finns ett land där du är älskad”
Intressant artikel om Sveriges popularitet i Tyskland.
Finländare på Twitter: ”Vi älskar svenska”
Läs artikeln här.
Mordhoten på två finlandssvenska journalister i Finland skapar nu motreaktioner på Twitter. Hashtaggen #jagälskarsvenska sprids nu snabbt på det sociala nätverket.
Tyska språket väljs bort
Valet av främmande språk i skolan beror i hög grad på språkets och landets image. Spanskan är ”cool”, tyskan är det inte.
Tänkvärd artikel om språkvalen i skolan. En aspekt som de här entusiastiska lärarna kanske inte tänker på är att tyskan är mycket svårare än de andra moderna språken. Mer som latinet. Men i alla fall… Skulle ha varit roligt att få läsa fler språk i skolan.
Läs artikeln här
Blogga på svenska
Hjälp! Jag kanske riskerar att glömma mitt eget språk!
Den senaste veckan har jag efter ett långt uppehåll börjat blogga igen. På engelska. Det är bara på de bloggarna jag kan räkna med att någon läser mina inlägg och det är ju egentligen därför man bloggar, inte sant? Jag kan tjata mig till att någon närstående läser, och även om det naturligtvis betyder något, är det inte riktigt samma sak som att få läsare spontant, så att säga.
Nu måste jag skärpa mig. Även om ingen mer än jag själv läser, måste jag börja skriva alla inlägg på båda språken, annars kanske jag börjar glömma svenskan, fast jag bor här i Sverige.
Eftersom jag är såpass ensam, kan det gå veckor innan jag har anledning att verkligen prata med någon, utom mina närmaste. Klart jag säger hej till grannar, folk i affären osv, men riktiga diskussioner som handlar om något vettigt – det kan jag bara ha på nätet eller i telefon. Jag måste hitta ett sätt att använda mitt eget språk. Annars skulle det ju vara under all kritik.
Engelskt ord
Den här gången är ordet: ford. Det betyder vadställe. Alltså ett ställe där man kan ta sig över en annars djup, och ström flod. Det är ett gammalengelskt ord, som är släkt med det holländska ordet voorde och också det engelska ordet fare, som är släkt med gammalnordiska ordet ferja, som ju har lett till det moderna engelska ordet ferry, och naturligtvis också de svenska färja och fara.
Särskrivning
Läste just det här, och håller verkligen med. Om jag ser någon som skriver dålig svenska, har jag väldigt svårt att ta den personen på allvar. Särskrivningar är bland de värsta felen jag ser, men sammanblandningen av var/vart irriterar mig också. När någon frågar ”vart” något är, vill jag alltid svara ”åt höger” eller ”lite västerut”, inte ”där, på hyllan där borta”.
Och ”stör sig på” – är det man själv som stör? Objektformerna de/dem verkar folk inte förstå alls längre. Hur skulle de annars kunna få ihop följande mening? ”Dem åkte och hälsade på de.”
Kanske är det bara jag som reagerar på ”hade varit roligt” som tydligen betyder ”skulle vara roligt”. För mig betyder ”hade varit roligt” att det nu inte längre finns någon chans att det roliga ska inträffa. Väljer jag ”skulle vara roligt” anser jag fortfarande att jag har möjlighet att få göra det som är roligt. Eller är det jag som missförstått?
Dessutom tycker jag uttalet har ändrat sig väldigt snabbt. Jag är helt med på att svenskan ändrar sig på en generation. Kanske på femton år också. Men på fem år? Eller ännu kortare tid? Är inte det lite väl snabbt? För mig som bor ute ”i landsorten” finns det faktiskt flera olika ”sje-ljud”. ”Ö” uttalas fortfarande annorlunda än ”u”, tycker jag – men det är väl snart bara vi ”lantisar” och knappast ens vi, som uttalar så.
Grr. Ibland är det bara så många saker som retar mig.
Hur svårt kan det vara?
När man stöter på den här typen av stavfel i sin butik, då börjar i alla fall jag tänka ”varför har hon/han ett jobb, när inte jag har det?”. Hur svårt kan det vara att lära sig sitt eget språk?
Ibland är det kanske säkrast att använda en förkortning:
Förkortning
Men annars kör de på utan några hämningar:
Felstavning
En till
Som jag ser det så ingår det här i det allmänna förfallet av vårt vackra språk. Det som gör mig allra mest deprimerad är att snart är det de här språkmarodörerna som vinner. Om tillräckligt många använder språket fel, så blir det “rätt”. Så har det alltid varit. Jag tycker verkligen inte att vi måste gå tillbaka till sextonhundratalet, och någon sorts “ren” svenska. Det existerar inget perfekt tillstånd för språket. Det utvecklas hela tiden. Jag kan acceptera att det förändrar sig, efter en generation, efter tio-tjugo år. Det är bara naturligt. Men inte så här fort. Muterar språket på bara två-tre år, slutar det väl med att vi svenskar inte förstår varandra och då är det slut med svenskan. Det får inte hända. Så länge jag lever kommer i alla fall jag att kämpa för vårt språk. Det betyder inte, som vem som helst som läser min blogg vet, att jag föraktar andra språk, inte alls. Jag älskar språk, alla möjliga språk, men inte på bekostnad av mitt eget.
Mät din snorre!
Jag har just läst en jättekul artikel om hur svårt svenska språket kan vara för invandrare. Inte nödvändigtvis grunderna, utan att verkligen förstå alla nyanser. Att kunna skämta. Egentligen stämmer det nog för de flesta språk. Undra på att det tar så många år att verkligen lära sig ett språk flytande, inte så som många svenskar anser sig kunna engelska, så där lite lagom, så de hjälpligt kan hänga med i Hollywoodfilmer och förstå internet (men knappast verkligen använda det internationella internet).
Hur många gånger har du förresten läst en rubrik till ett blogginlägg på bruten svengelska? Författaren tror säkert att hon/han behärskar engelska, men ibland kan det se väldigt roligt ut. Översättningen är gjord med hjälp av en onlineöversättningstjänst. Vilken tur att svenska och engelska är så lika. Redan tyskan blir det svårt med och finska och andra språk som är ännu mer olika svenskan/engelskan är nästan omöjliga att förstå med hjälp av en sån tjänst.
Italienska, latin och interlingua
Italienska är nog världens vackraste språk – åtminstone vissa dialekter. Många människor är överens om det, så det är inte bara min personliga uppfattning. Det är ungefär lika lätt (eller svårt, hur man nu vill se på saken) som spanska. Språken är ju också nära släkt. Precis som spanskan, härstammar italienskan från latinet, som talades i Romarriket under antiken. Italien var ju just romarnas kärnland.
Eftersom jag är intresserad av historia och närliggande ämnen, så är det speciellt roligt att kunna just italienska. I Italien skrivs en massa böcker om historia, arkeologi, konsthistoria med mera.
Italienska talas mest i Italien och så i en del av Schweiz. Fast jag råkar veta att på ön Malta, talas italienska av nästan alla människor, förutom deras eget språk maltesiska och deras ”adopterade” språk, engelska. Naturligtvis finns det ju människor som utvandrat och som fortfarande talar sitt gamla språk, och de kan finnas överallt i världen – mest i USA, Kanada och Australien, tror jag. Sammanlagt talas italienska av ungefär 60 miljoner människor, de flesta i Europa.
Och även om det inte har med språket att göra älskar jag italiensk mat. De olika pasta- och pizzasorterna har ju så enormt aptitretande namn. Ord som fettucine, lasagna, cannelloni och tagliatelli smakar väl nästan lika gott som pastan som heter så?
Latin har jag också läst, men det var väldigt svårt. Ett på en gång osofistikerat och svårt språk. Grammatiken är jobbig, men jag har hört att gammalgrekiskan ska vara svårare och ryskan och serbokroatiskan ännu värre. Latin är väldigt bra att kunna när man vill studera flera moderna språk. (Naturligtvis inte om du vill plugga kinesiska eller japanska, och inte heller arabiska, men flera europeiska språk).
Latinet har fått moderna efterföljare, ett så kallade skapade språk. Interlingua är ett av dem. Det är en förenklad men mer uttrycksfull version av latinet. Mest bygger det på spanska och italienska (med vissa inslag av franska och engelska, och några andra språk). Vad som är allra bäst med det här språket är att man egentligen inte behöver lära sig det för att förstå det. Om man har läst till exempel spanska eller italienska, så förstår man i stort sett allting utan att anstränga sig. Det blir förstås svårare att lära sig skriva och tala det själv – men så är det ju med alla andra språk också.
Eftersom interlingua har utformats så att inga svåra böjningsformer ska finnas, borde det vara lättare att lära sig än många andra språk. Jag har inte själv studerat interlingua, men jag kan försäkra att det är väldigt lätt att förstå skrivna texter på det.
Ibland hör man förslag om att latin skulle bli EU:s officiella språk. Den som föreslår det, kan nog inte ha försökt läsa latin – eller så är det någon latinprofessor som glömt hur svårt språket faktiskt är. Men nu när interlingua finns så skulle man ju kunna använda det istället. Eftersom språket är väldigt lätt att förstå, så skulle många människor kunna ta del av alla dokument och artiklar skrivna på interlingua utan några ytterligare språkstudier. Bara de som arbetar med att författa (eller kanske översätta) texterna måste lära sig interlingua. För övrigt verkar det inte alls svårt.
Jag misstänker att anledningen till att förslag som det där med latin som officiellt språk i EU kommer sig av att man inte vill använda ett modernt språk som fortfarande talas i något land. Det skulle ju ge landet i fråga ett kanske orättvist övertag gentemot andra. Men latin talas inte längre någonstans på allvar – utom i Vatikanen. Och ännu bättre- interlingua talas på ett sätt ingenstans och överallt beroende på var de som valt att studera språket nu bor. Rättvisare än så kan man väl inte tänka sig.
Språk: spanska och portugisiska
Mitt nästa språk var spanska. Precis som franska var det rätt så lätt att lära sig. Det är ganska likt latinet, som på sätt och vis var antikens engelska. I Europa talas spanska framför allt i Spanien. Ibland sägs det också att det talas i Andorra (men det beror visst på att det bor många spanjorer där). Spanska talas också i Nordafrika och i Filippinerna, och naturligtvis i Latinamerika (Mexiko, Centralamerika, vissa öar i Västindien och i Sydamerika).
Enligt vissa beräkningar talas spanska – eller kastiljanska som spansktalande utanför Spanien föredrar att kalla det – , av ca 250 miljoner människor. Det är bara på ett ungefär, men en sak är säker, spanska är ett språk som är bra att kunna. Antagligen kommer det strax efter engelska när det gäller allmän ”användbarhet”.
Några boktips när det gäller spanska: Gabriel Garcia Marquez har skrivit flera bra böcker. Än så länge har jag inte hunnit läsa några av dem på originalspråket, men det ska jag göra, så fort jag kan. Speciellt Hundra år av ensamhet. Jag har läst Kärlek i kolerans tid, och med vissa undantag var den riktigt bra. Tyvärr läste jag den på svenska.
Inom den latinamerikanska litteraturen är den så kallade magiska realismen vanlig. Det betyder helt enkelt att de skriver lite fantasy-eller sagoaktigt. Många rekommenderar Isabel Allendes bok, Andarnas Hus. Jag har inte läst den själv än, ens på svenska eller engelska, men den lär vara bra.
Eftersom jag läst spanska och italienska, skulle det vara kul att läsa lite portugisiska också. Portugal är ett ganska litet land, men portugisiska talas också i Brasilien. Dessutom i ett par länder i Afrika, och i Asien – i Macao. Portugal var liksom Spanien, Nederländerna, England och Frankrike bra på att kolonisera och kriga. Portugisiska talas av ca 10 miljoner i Portugal, och nära 180 miljoner i Brasilien. Alltså är det nog ca 200 miljoner människor i världen som talar portugisiska sammanlagt.
