Gamla svartvita filmer
I allmänhet tycker jag om gamla svartvita filmer. Jag har flera favoriter från 1930, -40, -50 och -60-talen. Men nu på sista tiden har jag sett några gamla svenska filmer som jag tyckte var väldigt dåliga. En av dem hade jag sett som liten och då tyckte jag den var riktigt rolig (Sjunde himlen). Jag visste inte att jag var så barnslig vid den åldern (ca 12 år). Mitt vuxna jag hatade den, och detsamma gällde Gröna hissen (vilken otrolig smörja). Nu förstår jag varför min mormor inte gärna såg de där gamla filmerna från när hon var ung. De var ”jåliga”. Jag kan verkligen hålla med. En annan film, Kristin kommenderar, trodde jag faktiskt att jag skulle tycka om men det gjorde jag alltså inte, fast den var inte så dålig som de andra. Bara tråkig och på ett sätt deprimerande. Slutligen var Hjärter knekt extremt deprimerande på alla sätt. Jag satt och uppfann nya vändningar som skulle ha passat i alla fall mig, om inte alla i en modern publik. Det är inte för inte som jag är en gammal slashförfattare. Haha. Vilken anakronism.
Dålig tv-tablå och en stulen låda – lite mer gnäll
Ifall någon har saknat mitt gnäll, kommer det lite till här. 
Mindre problem, men ett som irriterar mig:
Ikväll hade jag räknat med att få se Morden i Midsomer. Istället visar SVT Kronprinsessans födelsedagsfirande hela kvällen.
Ett större problem, men kanske ett som har gett oss ett nytt, klarare perspektiv på ett annat problem.
Idag var min mamma och syster uppe i stugan. (Jag hoppas den senare lägger ut foton senare). Allt var bra där ute, utom en sak. När vi gav oss iväg ganska brådstörtat sist vi var där, råkade vi lämna en metallåda ute på gården, lyckligtvis inte en som rostar. Tyvärr är den inte kvar nu. Och eftersom vår stuga ligger mitt ute i skogen utan någon bilväg (bara en stig som man kan gå på och, nätt och jämt, köra traktorer på) kan ingen ”främmande” ha kommit dit. Det betyder att det måste ha varit någon av grannarna. Jag vägrar att tro att det är damen som brukar hjälpa oss när vi är där, men jag misstänker jägaren. Vet inte om jag nämnt det men det finns en typ som alltid skjuter på allting, till och med när det inte är jaktsäsong (antar att han övar sig). Å andra sidan träffade vi en gång en man med jakthund som verkade ganska trevlig. Det finns en bonde också, men honom vet jag absolut ingenting om (fast det kan ju förstås ha varit han med hunden). I rättvisans namn kan det förstås också vara en av skogshuggarna som landägarna anlitar för att avverka skog som tagit lådan.
Hur som helst, nu känns det inte så bra att vara där längre. Tidigare har vi alltid tvekat att göra oss av med stället, av sentimental skäl. Våra föräldrar köpte det för mer än trettio år sen. Det är fridfullt och ligger vackert och det är en väldigt fin liten stuga. Men nu har vi börjat fundera på att ändå ge oss iväg. Det är jättesvårt att ha två olika ”hem” som är svåra att bo i båda två. Allra först måste vi nog i alla fall skärpa till oss och flytta dit upp tillfälligt så vi kan fixa till huset i stan. Sen ska vi försöka flytta stugan och sälja marken. Jag tror damen vi köpte stället av (eller snarare hennes numera döde man) kan vilja ha tillbaka den för att låta det växa skog där. Hon är faktiskt fortfarande ”skogsbonde” på deltid, fast hon använder ju säsongsanställda för avverkningen. Vi kommer inte att få mycket för marken men det kanske blir lättare att inte ha två ställen att oroa sig för, när man nu har problem med båda.
Det kommer att ta lång tid att ordna upp det här, men kanske har den här obehagliga incidenten fört det goda med sig att vi kan komma fram till ett beslut och bryta dödläget vi befunnit oss i ganska länge.
Den här staden gör mig deprimerad
Idag gick jag in till stan för att handla lite mat och för att gå till apoteket. En del ärenden gick bra, andra mindre bra. Jag hann till och med att gå in på biblioteket och kasta en hastig blick på tidningarna, fast egentligen behövde jag skynda mig iväg till affären så jag skulle hinna hem så snart som möjligt. På vägen dit såg jag ett imponerande gammalt fartyg. Tyvärr glömde jag att ta kort på det.
Det är bara det att den här staden gör mig deprimerad. Mina eventuella läsare har hört det här förr, det vet jag, men jag hatar verkligen den här vidriga lilla staden. En del är kanske inte så illa, den passar bara inte mig. Till exempel, jag hatar att bo nära en stor sjö (och skulle hata att bo ute vid havet). Dessutom finns det en rätt så stor älv i närheten också. Men det är i alla fall detaljer, jämfört med de otrevliga och opålitliga människor som bor här och bristen på kultur. Trots att den här lilla hålan faktiskt har ett bättre kulturutbud än på många andra ställen (dock inte Stockholm och Skåne). Fast det är så att 99 % av alla som går på kulturevenemang är minst 70 år, så jag känner mig lite malplacerad). Tyvärr räcker inte det. Det finns ett sämre utbud på biblioteket, i affärerna, överallt. Mycket, men som tur är inte allt, är dyrare. Men om jag hade trivts här, skulle jag ha kunnat bortse från många mindre problem, fast en befolkning bestående av otrevliga, opålitliga personer är inte något mindre problem, det är stort.
Suck. Jag tycker egentligen inte alls bättre om den något större grannstaden, men jag känner mig alltid bättre när jag kommer tillbaka därifrån. Jag tror det beror på att folk har flyttat dit från hela landet för att arbeta i industrierna. Jag önskar att jag kunde bo på landet nära en ganska stor stad. Att kunna åka in och handla och så åka hem igen på kvällen. På så sätt kunde jag få en paus i det otrevliga i alla fall.
Ursäkta gnället. Jag försöker faktiskt hålla mig på gott humör så mycket jag kan och jag försöker att inte lägga ut så många inlägg när jag är deprimerad, men ibland behöver jag bara få ur mig lite gnäll.
Bokrelaterade problem
I natt, alldeles innan jag skulle sova, fick jag reda på att den novell jag hade köpt till min Kindle (eller i alla fall trodde jag att jag köpt den) inte hade blivit betald. Det kom ett meddelande om att betalkortet inte fungerade som det skulle. Men det borde göra det. Jag vet att det finns pengar på det. Dessutom märkte jag att sist jag försökte ladda ner de senaste gratisböckerna hade jag glömt wifi på så batteriet var nästan tomt. Det gör mig så irriterad.
En annan sak som irriterar mig är att de nyutgivna Maria Langdeckarna (från 2013) inte längre finns att köpa i tryckt form utan bara som extremt dyra eböcker. Nästa bok i serien som jag tänkt läsa går inte heller att låna på biblioteket (som ebok alltså). Jag som hade tänkt köpa hela serien, på grund av de vackra omslagsbilderna och för att de där gammaldags pusseldeckarna är så kul att läsa. Nu kommer jag ju inte att kunna göra det. Så dumt att inte trycka upp tillräckligt många ex till alla som vill ha dem. Ännu mer irriterande är att jag bara fått se en av filmerna. Av någon anledning lyckades jag missa alla de andra när de gick på fyran.
Större delen av dagen har för övrigt varit irriterande, tyvärr. Till exempel upptäckte jag att jag inte har mina nya solglasögon där jag vet att jag la dem. Och nu sken ju solen efter flera veckor av regn. Jag ville gå tillbaka till biblioteket för att sitta och läsa i några timmar men det var så varmt och jag hade redan gått min vanliga promenad så jag gick inte. Förhoppningsvis kan jag gå i morgon. Fast egentligen behöver jag åka till grannstaden och få några saker åtgärdade (bland annat att få min Cybook Odyssey reparerad). Jag kanske går till deras bibliotek i stället och lånar nästa bok i deckarserien, fast i tryckt format för de har faktiskt fått tag i den här nya upplagan. Om man nu kan lita på onlinesökningen.
Lite gnäll…
Grr. Nu när vädret är så fint, har jag fått en förkylning. Det har bara hållit på ett par dagar, och jag är säker på att jag snart är frisk igen, men för ögonblicket är det så frustrerande. Jag kan inte skriva (har fortfarande den där skrivkrampen), mamma har sitt brutna finger och sin allergiska reaktion och är helt säker på att det aldrig kommer att gå över och min syster är också förkyld när hon behöver vara mentalt alert för sina studier. Jag känner mig bara stessad över allt som måste göras. Nu. Och jag orkar bara med det absolut mest nödvändga, på grund av förkylningen. Ursäkta gnället.
Måste gnälla lite…
I måndags, åkte min syster och jag iväg för att titta på ett hus, som ligger väldigt nära vår lilla stuga. Ja, jag vet, det låter kanske konstigt men vi tänkte att eftersom det är så dyrt att dra in VA, så skulle vi kunna spara lite (i alla fall om vi kunde bjuda lägre än ägarna egentligen vill ha). I stället blev vi obehaglig påminda om hur isolerat båda husen ligger. Så vi kommer nog inte att bjuda på huset, fast det är ett väldigt fint litet hus, fast inte fullt så underbart som vårt. Jag önskar att någon vi känner, kompis eller släkting, skulle vilja ha det, men tyvärr har vi ingen.
Men det är inte vad jag ville gnälla om. När vi skulle av bussen, ringde vi och ställde oss och väntade vid den bakre dörren. Vi trodde att vi hade gjort allting rätt, men föraren bara körde förbi vår hållplats och nästa och skulle inte ha stannat där heller, om jag inte hade gått framåt i bussen och ropat och en trevlig medpassagerare reste sig upp och skrek åt honom. Då stampade han på bromsen och släppte av oss, utan ett ord till ursäkt. Jag tror han var lite sen och inte ville ”slösa tid” på oss. Skitstövel. Han lämnade oss mitt på en trafikerad väg (som inte direkt är dimensionerad för den trafiken) och försökte undvika att bli påkörda. Tyvärr en anledning till att inte flytta ut dit.
Yttlerligare en var att när vi till slut kom tillbaka till närmaste stad, fanns det nästan ingenting att välja på i affärerna, särskilt inte för oss veganer. Fast å andra sidan var båda affärerna öppna på Annandag Påsk.
Brist på tv att se
Det verkar inte bli något att se på tv nu i sommar. Netflix saknar ju nästan helt svenska serier och filmer och har en sorglig brist på brittiska av samma sort. Det finns inte ens alla amerikanska som jag skulle vilja se. 
Om jag bara inte hade bott i den här vidriga hålan skulle väl sommarvädret kunna locka mig, men här håller jag mig helst inne. Det är väl bäst att jag bara jobbar, det kan aldrig vara fel.
Så trött på det här…
Det visade sig att allt var inte alls ordnat, som jag trodde. Sjukhuset kan inte skriva ut medicin till mig, för jag är inte patient där. Min ”egen” läkare borde göra det och hon vägrar. Nu har jag skrivit i ett onlineformulär för att byta vårdcentral. Jag får verkligen hoppas att den är bra igen. Det var den inte när jag gick där sist. Om de inte hjälper mig heller måste jag gå till en privat vårdcentral. Men det här är inte okej. Jag är svensk medborgare och jag är skriven i den här staden. De kan inte vägra allihop. Jag har ett hälsoproblem som måste ordnas. Jag borde väl anmäla dem, men om jag måste ringa till polisen vet jag redan vad som kommer att hända. Det är en tjock, lat gammal tant som bara sitter av tiden tills pensionen. Hon kommer inte att göra något alls. Det vet jag. Det är än lång historia som jag inte går in på här. Jag borde väl bara ringa till den privata vårdcentralen, som ligger i Göteborg. Suck.
Uppdatering igen
Om någon till äventyrs fortfarande är intresserad av den långa historien om mina hälsoproblem, kommer här en uppdatering. I torsdags ägnade jag nästan en timme i telefonen för att försöka komma fram till mottagningen och fick bara höra två olika röster på telefonsvararen. (En av dem sa att det inte var någon idé att vänta utan jag skulle försöka senare.) En gång kopplades jag vidare till en växel utanför regionen. Då ringde jag tillbaka till vårdcentralen och frågade om jag kunde få en annan läkare, men fick höra att det inte skulle göra någon skillnad och de vägrade gå med på det. Jag har inte lagt ut något om det, men läkaren har varit jättejobbig under alla år jag gått hos henne (om man nu kan säga så – jag har kanske pratat med henne två gånger under åren och aldrig träffat henne). Till slut blev jag så trött och ledsen att jag gav upp.
Så ringde jag igen på fredagen och det tog tid men till slut kom jag fram. När jag berättade för sköterskan vad jag ville blev hon väldigt förvånad. Det var tydligen precis så konstigt som jag trodde att hänvisa mig tillbaka till sjukhuset jag blev utskriven från för över en månad sen.
Hon lovade att prata med en läkare jag redan träffat på mödravårdscentralen och bad henne skriva ut samma medicin jag fått tidigare och så ringa och meddela mig det. Jag berättade också att jag funderade på att byta vårdcentral på grund av alla problem jag haft med min läkare under alla dessa år, mer än jag tänker gå in på här, och fick höra lite intressant skvaller. Nu kommer jag definitivt att byta vårdcentral.
Ny uppdatering om min hälsa
Ifall mina (eventuella) läsare inte har tröttnat än på min hälsa, har jag en ny uppdatering. I morse när jag fortfarande låg och sov, ringde sjuksköterskan för att berätta vad doktorn hade sagt. Tyvärr hann jag inte fram till telefonen, så jag fick vänta i flera timmar innan hon ringde igen och det gjorde det omöjligt för mig att somna om igen. Jag var inte särskilt överraskad när jag fick veta att hon inte ”kunde säga något” för hon visste inte vilken medicin jag tog (löjlig ursäkt). Jag hade faktiskt berättat för sköterskan i måndags och hon såg inte så särskilt gammal ut så hon skulle kunna vara så glömsk, men det kanske är stressen. Så jag berättade vad jag tagit och en del annat som hon frågade om. Den här gången ringde hon faktiskt tillbaka mer eller mindre direkt. Nu sa hon att doktorn inte ville bli inblandad för det var ju läkarna på sjukhuset som skrivt ut medicinen. Självklart spelade det ingen roll att det var de som sagt till mig att gå till vårdcentralen hädanefter eftersom jag ju var utskriven nu.
Tillbaka på ruta ett. Inte för att jag var så där jättelycklig att börja ta medicin igen – jag misstänker att en av biverkningarna är huvudvärk – men det här var ju åtminstone ett sätt att bli helt återställd. Grr. Varför måste alla vara så jobbiga?
