Storsjöodjuret av Jonas Moström
Hittills har jag läst nästan alla av Jonas Moströms deckare. En anledning är att författaren är född i Bräcke och att fast huvudpersonerna bor och verkar i Sundsvall, så utspelar sig en del av handlingen, i alla fall i några av böckerna, i Östersund. Att det är så roligt för mig beror på att jag själv har bott några år i både Bräcke och Östersund. Jag trivdes jättebra, särskilt i Östersund, som är en otroligt vacker stad. Dessutom är förstås böckerna riktigt bra. Fast det är deckarfallen som intresserar mig mest, inte huvudpersonernas såpaliknande privatliv, trots att båda huvudpersonerna är tillräckligt sympatiska för att jag ska kunna läsa böckerna med behållning.
Just Storsjöodjuret är en titel som jag uppskattar extra mycket, för som väl alla vet, lär det finnas ett sjöodjur i Storsjön, vid vars strand Östersund alltså ligger. (För övrigt spelar Fröson som ligger i Storsjön och den gamla runsten som står där, en viktig roll i boken, och än en gång, det är roligt för mig att minnas barndomen när jag läser om den stenen som jag varit och tittat på många gånger.)
Handlingen är på ett sätt otäckt aktuell. En högerextrem, invandrarfientlig och ultrapatriotisk politisk/terrorgrupp dyker upp i Jämtland och protesterar mot det turistiska samarbetet med tyskar och norrmän. Man skulle ju trott att de skulle vara än mer fientliga mot thailändare och östeuropéer (fast det är de i och för sig), men grannarna i Norge? Känns lite långsökt. Jämtarna är ju åtminstone ursprungligen trönder, precis som grannarna i Tröndelag och Trondheim på andra sidan gränsen. Dessutom dyker det upp andra potentiella motiv för morden som har rötter långt tillbaka i tiden. Även där spelar en motsättning mellan olika ”etniska” grupper en roll – den mellan ”klyktattarna” och ”surjämtarna”. Själv träffade jag nog inte så många surjämtar när jag var liten. De flesta Östersundsborna är visst vanliga ”svear”.
Egentligen skullle det vara roligare för mig om alla böckerna utspelade sig i Östersund, men det lär finnas en annan serie som gör det, så den ska jag försöka få tag i i stället.
Jazzgossen
Eftersom jag är väldigt intresserad av historia, tycker jag mycket om att se på gamla svartvita filmer, som till exempel Jazzgossen som jag såg häromkvällen. Själva handlingen är ganska tunn och jag tycker inte att jag blir riktigt övertygad, men den är säkert bara en ursäkt för att få visa en massa kända sånger och dansuppträdanden. Behållningen är egentligen, i alla fall för mig, det historiska. En bit in i filmen visas en lång ’journalfilm’ som sammanfattar Sveriges historia från 1920-talet och fram till 1940-tal (tror jag). För mig var det verkligen intressant, men min syster som såg filmen tillsammans med mig, tyckte det bröt flytet i filmen och det kan jag i och för sig hålla med om. Vad som var väldigt roligt var att äntligen få höra alla de där kända sångerna (kupletter?) av Karl Gerhard m fl. Exempelvis Den ökända hästen från Troja (som censurerades) och Jazzgossen. Det är faktiskt lustigt, men jazzgossen som sången handlar om låter ganska metrosexuell, för att inte säga homosexuell (”han har tusch på sina ögonlock” och ”vippar hans lilla stjärt”). Dansnumren är inte riktigt min grej, och som sagt, handlingen är egentligen en bagatell, men jag tycker ändå att filmen är väl värd att se. Och Hasse Ekman är alltid sevärd.
Bondetåget 1914
För 100 år sedan samlades trettio tusen bönder vid Stockholms slott för att uppvakta kungen i försvarsfrågan. Gustaf V:s tal fick regeringen att avgå och den spirande demokratin att gå i stå.
Läs mer här.
Jag har alltid varit lite intresserad av Bondetåget, eftersom min morfar som väldigt ung kille utan politiska åsikter passade på att följa med för att få se Stockholm. Han finns till och med på ett foto i en av mina historieböcker. (Förresten gifte han sig och fick barn sent, så jag är inte fullt så ålderstigen som man kanske kan tro.)
Den fantastiska Mrs Pritchard
Brittiska serier är oftast väldigt bra. Till och med en del komedier kan vara bra, fast där finns det inga garantier. En del är väldigt konstiga, ur svensk synvinkel. En som jag har uppskattat väldigt mycket är Ett herrans liv (The Vicar of Dibley). Det handlar om en kvinnlig kyrkoherde i en hemsk byhåla i England. Kyrkoherden spelas av fantastiskt roliga Dawn French.
Det här var för ganska många år sen, men häromåret, gick en annan, mer aktuell serie – Den fantastiska mrs Pritchard (The Amazing Mrs Pritchard). Här har vi en annan fantastiskt rolig kvinna. Titelrollen spelas av Jane Horrocks som är känd från flera andra komediserier. Här spelar hon en kvinnlig föreståndare för ett varuhus som av en slump dras in i politiken och plötsligt blir Englands premiärminister.
Man har svårt att hålla sig för skratt, men det är inte en enbart komisk serie. Jag tycker att avsnittsförfattarna får in en och annan känga mot det politiska systemet och alla gamla idiotiska sedvänjor där.
Tyvärr har den populära Mrs Pritchard inte riktigt räknat med hur hårt en politiker – och värst av allt, hennes familj – blir granskade. Hennes man har ett och annat skelett i garderoben, och äldsta dottern klantar också till det. Bl a viker hon ut sig, vilket får rätt så enorma proportioner, bokstavligt talat. En morgon är en jättebild av henne projicerad mot parlamentsbyggnaden.
Pappan har klantat sig värre, och tyvärr kan han inte låta bli att berätta för dottern, som till slut berättar för mamman och så var den korta framgångssagan slut. Mr Pritchard spelas av Steven Mackintosh som varit med i flera tv-serier och filmer. En väldigt duktig skådespelare. Särskilt den yngsta dottern är väldigt rolig. Den äldre är väl rätt rolig också, men verkar mer ha blivit vald på grund av sitt utseende.
Flera biroller är också riktigt intressanta. Man skymtar flera bekanta ansikten. Mest kvinnor, men det finns också en riktigt gullig ung man som har en affär med en betydligt äldre kvinna.
Hur som helst, här är en kort, avgränsad serie som nog de flesta ska orka med att se.
Plus ça change, plus c’est la même chose… Ju mer saker ändrar sig, desto mera är samma sak…
Så blev det då ett annat gäng som vann valet. Eller kanske inte. Lite andra ansikten, men vad har egentligen ändrats? Ett stort parti som släpar några småpartier efter sig. Inte mycket nytt där.
Visserligen tror jag det är bra att inget parti gör det för bekvämt för sig i maktställning. En bra växling kanske skulle kunna vara ca tio-femton år vid makten. Men som sagt, jag tycker inte att det är så stor skillnad på de där betongpartierna. Egentligen är det tragiskt, men vad som är ännu mer tragiskt är att de mindre partierna, som åtminstone en gång var alternativa, nya och fräscha nu har rättat in sig i leden.
Jag talar om Miljöpartiet, Vänstern och Folkpartiet. Ja, faktiskt folkpartiet. De flesta av oss är visserligen för unga för att minnas det, men jag som studerat historia och dessutom pratat med mina föräldrar vet att det en gång var både socialliberalt, radikalt och alternativt.
Jag minns faktiskt en tid, fast jag ännu var för ung för att rösta då, när Miljöpartiet var fräscht, nytänkande och alternativt. Vad hände? Var längtan efter makt för stor? Ok, jag inser att man kanske kan säga att det är bättre att sälja ut och få igenom några viktiga frågor än att inte få någon makt alls. Men jag råkar tro att det är bättre att man håller sig utanför de där betonggrupperingarna och använder sin vågmästarroll eller sin plats i oppositionen till att ta upp viktiga frågor.
Rena händer, lite makt skulle passa mig bättre. Men, men… Som i allt annat är jag i minoritet. Ibland undrar jag varför jag över huvud taget bryr mig. Lika bra att vända sig från samhället och politiken och ägna sig åt något annat, där man faktiskt kan känna sig lite nöjd och glad.
