Militärer i USA får ospårbara läsplattor
Kul för militärerna. Jag märkte att den som skrivit det här faktiskt verkar förstå skillnaden mellan läsplatta och surfplatta, vilket inte alltid är fallet i våra dagstidningar.
Läs mer här.
Nya fandom
Jag tänkte nämna några av mina nya fandom – som jag inte nödvändigtvis kommer att skriva fic om – men fandom som jag tycker bra om på ett eller annat sätt. Antagligen kommer jag att skriva recensioner om de flesta av dem.
Mr Selfridge
Mord i Paradiset
Bletchley Circle
VikingsHill
Sherlock
Miss Fisher’s Murder Mysteries
VikingsHill är en ungdomsserie som är ganska spännande, men med irriterande korta avsnitt – bara fem minuter varav en bit är en mycket kort förhandstitt på nästa veckas avsnitt. Serien handlar om en tonårstjej som flyttar till ett nytt bostadsområde som jag tycker är lite läskigt. Alla husen är exakt likadana och området verkar vara helt dött hela tiden. Man ser bara tonåringar på väg till och från skolan. Den nya tjejen har en mystisk bakgrund och allt blir mer mystiskt när hon börjar skolan. Alla stirrar och viskar om henne. Till slut får hon veta att det har funnits en tjej som var exakt lik henne, en tjej som försvann fem månader tidigare. Hon lär känna några andra tonåringar och försöker ta reda på vad som ligger bakom mysteriet, men ingen verkar vara den de borde vara och hon vet inte vem hon kan lita på. I alla fall är det inte de maskerade människor som dyker upp och stannar ett tag och stirrar på henne. Serien går enbart online. Det gillar jag, men numera går ju alla serier, mer eller mindre, på nätet och det är väldigt praktiskt för mig. Jag klarar visst inte att passa sändningstider längre.. 😉 Här hittar du en bild från serien.
Eftersom jag är ganska säker på att de flesta känner till Sherlock ska jag bara nämna att jag verkligen tyckte om sista avsnittet i tredje säsongen. Jag var inte säker på att jag skulle göra det, men det gjorde jag.
Ifall du inte känner till serien, är Miss Fisher’s Murder Mysteries en riktigt intressant australiensisk deckarserie om en kvinna som löser mysterier i 1920-talets Melbourne, med hjälp av sin piga Dot, två poliser, två taxichaufförer och en kvinnlig läkare. Phryne Fisher har en intressant bakgrund, en del av den ganska mörk, men nu lever hon livets glada dagar, festar och jagar killar, när hon inte är ute och löser mysterier och skipar rättvisa för brottsoffer. Hon är också en tidig feminist.
Jag antar att de flesta också känner till resten av de här serierna, men för den som inte är det ska jag nämna lite om varje.
Mr Selfridge är en historisk serie om mannen som grundade varuhuset Selfridges i London. I andra säsongen har producenterna slutat försöka gå efter den verklige Selfridges liv, för man känner till förhållandevis lite om honom. Det verkar vara en fördel. Den här säsongen verkar vara ännu bättre än den förra.
Mord i paradiset är, precis som väntat, en polisserie, med lite komedi. Den utspelar sig på en tropisk ö. Här finns också en jättesnygg polis – Fidel Best (spelad av Gary Carr, känd från Downton Abbey) – men jag tycker faktiskt om de andra poliserna också.
Bletchley Circle handlar om en grupp kvinnor som arbetade på Bletchley Park under kriget. De är mer eller mindre genier när det gäller att knäcka koder. Nu har de svårt att anpassa sig till livet i efterkrigsengland och den påtvingade sysslolösheten så de börjar lösa mordgåtor.
Det är ingen tillfällighet att hälften av de här serierna är historiska. Jag älskar verkligen genren. (Dessutom älskar jag science fiction, men det går inte mycket sånt på svensk tv. Inte för att jag ser så mycket på vår tv ändå. Netflix har varit en livräddare.)
Bletchley Circle är antagligen den serie jag tycker mest om, trots att jag nog aldrig kommer att skriva fanfic om den. Förresten tycker jag om (eller tyckte om) alla de här serierna.
Bara för att jag är ledsen…
En del saker går aldrig över, ibland hjälper tiden lite – eller en vacker sång.
Så kommer du igång med ditt skrivande | Språkligt
Många tycker att det svåraste med att skriva är just att börja skriva, att komma igång. Tiden innan man äntligen kommer igång med skrivandet kan kännas lite som ett vakuum, ett slags tomrum där man går omkring och stressar sig över att man ännu inte börjat skriva. Här får du några tips som förhoppningsvis gör detta tomrum lite mindre så att du kan komma igång med ditt skrivande lite snabbare.
Läs mer här.
Booklikes
Jag tänkte puffa lite för den jättefina och trevliga boksajten Booklikes. Den är ”internationell” på så sätt att man kan lägga till (en del) böcker på bland annat svenska. Annars är det förstås mest böcker på engelska (och några språk till). Men det verkar som jag är den enda svenska aktiva medlemmen där. Jag tror att många svenskar skulle trivas där. Grundarna har lovat att lägga till Bokus och Adlibris till de bokförsäljare som man kan söka bland. Hittills finns Bokia. Naturligtvis finns också Amazon (amerikanska, kanadensiska, brittiska, tyska, franska, italienska och spanska), Barnes & Noble och många andra.
När Goodreads köptes upp av Amazon, började jag se mig om efter alternativ. Jag hittade några stycken sidor och gick med i två-tre av dem. Booklikes är absolut bäst. Jag var tidigare med i Bok.nu, men den var absolut inte lika bra som Goodreads på den tiden. Det finns andra, t ex Bokhyllan, men jag tycker inte alls den är som de internationella, tyvärr. Så nu är Booklikes den boksida jag är mest aktiv på. Jag har försökt lägga ut recensioner på svenska, och fått en del ”gillanden” men det verkar inte finnas några svenskar alls, bara språkentusiastiska engelsktalande. Det skulle vara roligt att se fler aktiva svenskar där också.
Här följer en liten beskrivning av Booklikes:
Precis som på Goodreads kan man lägga in böcker man läst (man söker på den bokhandel man köpt sin bok ifrån, eller försöker i alla fall, ibland lånar man ju böcker, t ex) i sina ”bokhyllor”. Skillnaden mellan Booklikes och många andra boksidor är att man också får en egen liten Tumblr-liknande bokblogg. Där lägger många, precis som på Tumblr, ut en massa trevliga bokrelaterade bilder, infographics osv, men också självklart, sina bokrecensioner. Jag brukar också blogga lite allmänt bokrelaterat, lite mer personliga inlägg om min syn på böcker, skrivande och språk. Det är ett trevligt aktivt bokcommunity där de anställda ofta tar kontakt och hjälper en till rätta om man har något problem och de tar också gärna emot förslag på nya funktioner som man skulle vilja se. Tyvärr har de inte anmält Booklikes till AddThis, som är ett jättebra litet tillägg till Firefox, som gör att man lätt kan dela en intressant bokrelaterad artikel som man hittar någon annanstans på nätet.
En liten nackdel med Booklikes är att man bara har tre (gratis) teman att välja mellan till sin bokblogg om man inte själv kan programmera. Annars får man betala. Tyvärr är det ovanligt svårt att ändra i koden, annars hade jag nog försökt mig på att själv skapa ett tema som passar mig. Jag tycker också att det är svårt att söka på sidan. Man kan liksom bara hitta böcker att köpa (dvs att recensera), inte söka bland andras bokrecensioner, som på Goodreads. Eller så är det bara jag som inte har lärt mig hur man gör än.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag verkligen kan rekommendera Booklikes till bokälskare som gärna lägger ut sina bokrecensioner på nätet. Jag har för övrigt också en egen hemsida, den här, där jag lägger mina bokrecensioner, men den läser nästan ingen. Man får mycket mer feedback på Booklikes. Det är gratis att använda sidan och man kan importera sina böcker från Goodreads och LibraryThing om man redan har ett konto där. Tyvärr kan det ta ett tag, och ibland kan man behöva försöka igen, men efter ett par dagar brukar alla ha fått in sina sparade böcker från andra håll. Och som sagt, personalen är mycket hjälpsam. Man kan koppla sin blogg till Disqus om man har ett konto där, men det går att kommentera på vanligt sätt också, så det är inget krav att vara med där. Den som redan har (eller som jag, har haft) Tumblr, har antagligen också ett Disquskonto.
Rörgast av Johan Theorin
Efter en lång väntetid har äntligen sista delen av Johan Theorins serie av Ölandsdeckare, kommit ut. Så fort jag upptäckte det skyndade jag mig att låna eboken från mitt bibliotek och läste färdigt den på ett par dagar.
För att vara helt ärlig, tyckte jag från början att hans Ölandsdeckare var välskrivna, spännande – men också hemska. Jag är en person som bara inte tål att läsa om djurplågeri och i längden kan jag också tycka att alla mänskliga tragedier som staplades på varandra blev lite för mycket. Ändå är jag glad att jag har läst de tre första böckerna i serien. Som sagt, de var ändå väldigt intressanta. Även om jag fick bläddra förbi djurplågeriet.
En anledning till att jag tycker de här Ölandsdeckarna är så spännande är att jag som liten tillbringade fem somrar på Öland och ett par gånger åkte jag och min familj dessutom dit vid andra tider på året. Som jag berättat tidigare, har jag också ett av mina finaste bokminnen från en av de där somrarna. Någon enstaka gång nämns också min familjs smultronställen, men oftast inte. Det är häpnadsväckande att Öland (och i det här fallet norra Öland) som är så förhållandevis liten, ändå har så många gamla byar. De flesta av de mindre ortsnamnen är helt okända för mig, trots mina somrar på ön. Och var mest just på norra Öland, där böckerna till största delen utspelar sig.
Men nu ska jag komma till Rörgast, den fjärde och sista boken i serien. Jag tycker nog att den här är den allra bästa av de fyra. Rent själviskt tycker jag också om att det inte förekom något djurplågeri i den. Däremot, precis som tidigare, berättades det mycket om mänskiiga tragedier, som också kändes svårt att läsa om, men ändå intressant. Det mesta utspelade sig i tillbakablickar till (mestadels) 1930-talet. Man förstår att det som händer i nuet, har rötter långt tillbaka i familjen. Handlingen kretsar kring en för Ölandsförhållanden mycket rik familj, som har gått väldigt långt i sin kamp för att behålla sin rikedom och de har inte brytt sig det minsta om vilka de har skadat under tiden.
Även om Gerlof, bokens huvudperson, inte är lik någon person jag träffat i verkligheten, är han en väldigt bra huvudperson. På grund av sin höga ålder har han massor av intressanta minnen från Ölands historia. I just den här boken, handlar det också om en del yngre personer, som man lär känna och får en del sympati för under handlingens gång. Precis som i tidigare böcker dyker det upp en spöklik händelse, fast bara en den här gången.
Törnrosens nyckel
Jag läste nyligen Törnrosens nyckel, av Tone Almhjell. Enligt en recension av en norskspråkig tjej, var det engelska originalets språk inte så bra. Det kan jag inte uttala mig om. Jag läste den svenska översättningen. Den var så pass bra att jag lät mig luras. Jag trodde att det var en bok med svenska som originalspråk (eller kanske finlandssvenska), detta för att miljön i boken så tydligt kändes nordlig.
Det känns lite konstigt att en norsk författare skulle försöka sig på att skriva en bok på engelska. Jag måste erkänna att jag uppfattar min egen engelska som riktigt bra, men jag skulle själv aldrig våga mig på att skriva en bok som ska ges ut av ett förlag på ett annat språk än mitt eget. Däremot skriver jag utan att skämmas blogginlägg, kortare noveller och fanfiction på engelska och i undantagsfall enkla kommentarer i diskussioner på franska. Någon enstaka gång har jag också chattat (hjälpligt) på tyska, italienska och spanska. Bara en liten utvikning. 
Bortsett från det underliggande sorgliga temat (död och att förlora någon man tycker om), var det här en spännande och välskriven bok. Boken bygger på en mycket intressant idé – en särskild värld dit barns döda sällskapsdjur kommer. Men den världen hotas av en livsfarlig fiende och huvudpersonen – Lin (eller Lindelin) Rosenquist som har fått sitt namn från en gammal sång, kommer till undsättning. Hon tillhör en liten grupp barn, Törnroser, som kan resa till djurens värld för att rädda dem från faror. I sin kamp för att rädda djurens värld, har hon glädje av sina trolljägartalanger hemifrån gården hon kommer ifrån.
I sin nya värld, växer djuren till ungefär människostorlek och kan då också prata människospråk. Det är en fascinerande, ja rentav oemotståndlig idé. Tänk att en dag få möta sina älsklingar igen och få prata med dem. Jag blir riktigt tårögd vid tanken.
I stort sett slutar boken lyckligt och det är åtminstone viktigt för mig och kanske också för de barn boken är skriven för i första hand. Men jag måste erkänna att en av ”fienderna”, tyckte jag väldigt synd om och önskar att det hade kunnat sluta annorlunda för honom.
Dessutom, en liten reflektion – boken verkar förutsätta att bara barn älskar sina sällskapsdjur och saknar dem. Det finns faktiskt vuxna (så att säga – hihi) som också gör det. Kanske mer än många barn, faktiskt.
Klingonerna och kalla kriget
Det sägs att många populärkulturella företeelser på bio och TV föddes som en följd av kalla kriget mellan NATO och Warszawapakten, med intrigerna i James Bond-filmerna och andra agentspektakel som paradexempel. Gäller det klingonerna i Star Trek också? De dök väl upp mitt under kalla kriget?
Läs mer här.
Personligen får jag ett annat intryck av klingonerna, men jag var ju inte heller med och såg på Star Trek 1967. Fast jag känner till originalserien, så började jag med Next Generation och där tycker jag klingonerna verkar vara mer som araber, vulcans verkar som japaner och romulans mer som kineser, men det sena 1980-talet då TNG spelades in var ju i slutet på kalla kriget eller till och med alldeles efter.
Var de ”mörka tidsåldrarna” verkligen så mörka? | Historiebloggen
Intressant om tidig medeltid.
Läs mer här.
7 e-boksläsare i stor jämförelse
De nya e-boksläsarna är här. Med pekskärm, bakgrundsbelysning och wifi är de ett lockande alternativ till både surfplattor och vanliga böcker. Lajka har testat sju heta modeller.
Läs mer här.
Mina kommentarer:
Jag älskar min Cybook Odyssey HD Frontlight från Bookeen så jag kan bara hålla med om att den är jättebra. Batteritiden är t ex fantastisk – nära två månader beroende på hur mycket man läser. En nackdel är att det tar nästan åtta timmar att ladda läsplattan, men det kan det vara värt.
När det gäller Kindle (i mitt fall Kindle Touch) håller jag inte med om att den ”inte är en vinnare”. Fast det beror förstås på. Jag har två läsplattor, de kompletterar varandra. Förutom Amazons egna eböcker (många gratis eller väldigt billiga) finns också massor av sidor där man kan ladda ner gratis eböcker som man kan läsa på sin Kindle, så man är inte alls så låst som det framgår i recensionen. Kvaliteten är väldigt blandad, men jag har redan hittat flera böcker som var så bra att jag lika gärna hade betalat för dem. Det gäller att sålla bort de dåliga bara. De är ju i alla fall gratis.
Kanske skulle jag hellre ha en iPad Mini om jag bara skulle välja att ha en enhet att läsa på. Eller – om jag hade en mobiltelefon modell större, som tydligen kommer mer och mer, skulle jag kanske strunta helt i att ha en särskilt enhet för att läsa böcker och bara använda mobilen till allt.
Fast å andra sidan… Ebläcket och batteritiden är ju fantastisk på de särskilda läsplattorna.
