Bokmeme
En enkel meme – svara på följande frågor:
1. Vilken bok läser du just nu?
2. Varför valde du den?
3. Vad är det bästa med den?
4. Vad är det sämsta med den?
Här är mina svar:
1. Sveriges historia , band 2
2. Jag är väldigt intresserad av historia och när en ny serie böcker kommer ut – det ska bli åtta till slut – kände jag bara att jag måste ha dem allihop.
3. Det är en välskrivern bok, som handlar om ett ämne jag är intresserad av.
4. Det här bandet, och det förra, handlar om saker som gör mig väldigt illa berörd – krig, jakt/dödande, kannibalism, offer. Under större delen av vår historia – världshistorien också – har det tydligen varit så att alla som var mindre och/eller svagare ansågs som byte, och då menar jag vem som helst, djur, barn, kvinnor, män.
Nu räcker det!
Jag har fått nog av snö och vinter!
Böcker som gör mig besviken
Varning: gnäll.
På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.
Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.
En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.
Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.
Varning: gnäll
På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.
Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.
En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.
Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.
Kattmänniska? Hundmänniska?
Är du en kattmänniska eller hundmänniska? Det är en fråga jag ser ganska ofta. Jag måste säga att jag är båda eller snarare en djurmänniska, och inte en ”männniskomänniska”. Någon som kommer mycket bättre överens med djur än med människor i allmänhet.
På tal om djur och folk (eller personer), tänker jag att djur kan vara, och är, personer – för mig betyder det individ, snarare än homo sapiens. Så varför skulle inte djur kunna vara personer, individer eller folk? Vad som helst utom människor och homo sapiens. Vi är ju trots allt djur allihop, fast vi tillhör olika arter.
1990-talet
Ok, det var det. 1990-talet försvinner längre och längre tillbaka i det förflutna. Från och med nu måste jag betrakta berättelser/tv-serier/filmer osv från 1990-talet som ”historiska”. Det känns konstigt. Jag hade ju knappt vant mig vid ”nollnoll-talet” och nu är vi på tiotalet? Hur som helst, Arkiv X, Roswell och de där andra ”stora” 90-talsserierna är nu historiska, på det sättet att man inte längre kan se dem som mer eller mindre ”nutid”. Inte som Heroes, FlashForward, Being Human mm. Det känns lite hemskt, men jag antar att man bara måste acceptera och gå vdare. Kanske skulle det vara lättare om bara tv-serierna, filmerna och musken var lite bättre.
Prinsessmyten
Jag läste just den här artikeln om prinsessmyten och om den är skadlig för små flickor.
Fast jag gillade rosa en kort tid när jag var liten och tyckte om att rita prinsessor då också, har jag aldrig identifierat mig med prinsessor och jag har aldrig velat vara en dum, blond kändis. Min syster och jag lekte aldrig prinsessor, vi lekte skeppsbrott och expedition (utforskning) – det var våra favoritlekar. I flera år trodde jag att jag var en pojkflicka, men nu har jag insett att jag bara inte var en typisk flicka, bara en flicka och inget annat. Och ja, jag tror att prinsessmyten kan vara skadlig för småflickor, precis som allt annat. Det kan lära dem att bli passiva offer och jag hatar verkligen det. Å andra sidan, som någon påpekade, så kanske den också kan vara ofarlig. Nuförtiden finns det ju krigarprinsessor också.
Förra sommaren såg jag en grupp barn leka. Förutsägbart nog, var pojkarna cowboys och flickorna var – byte? Squawer? I vilket fall som helst, jagade pojkarna som var ”beväpnade” flickorna som skrek och på alla sätt passade in i myten om den hjälplösa lilla flickan. Det var jättesvårt för mig att hålla tyst (ibland kan jag inte, som när jag ser ungar göra något som kan vara farligt), men jag lyckades faktiskt. De är ju inte mina barn och jag är säker på att deras mammor skulle ha haft synpunkter på att jag försökte uppfostra deras barn.
Grr. Ja, ja, kanske kommer de där småtjejerna också att växa upp och bli vettiga vuxna, och om de inte gör det, då är det inte helt överraskande. Suck. Jag är en massa saker, bland annat pessimist.
Vaf? Mentalsjuka fantasier
Nyligen läste jag den här artikeln och den gjorde mig rasande. I den står det att en av de vanligaste sexfantasierna hos kvinnor är att bli våldtagen? Vaf? (Som Berglin säger.)
Jag fattar verkligen inte det här. Om någon för några år sen hade frågat mig om jag trodde att kvinnor hade fantasier om att bli våldtagna hade jag sagt nej. Men uppenbarligen är det sant. Det är totalt främmande för mig och de kvinnor jag känner bäst.
Det är helt mentalsjukt. Deras omdömeslösa fantasier kan göra livet svårare för andra kvinnor (eller förstöra deras liv för alltid). Det borde de tänka på innan de går ut med de där fantasierna.
Faktiskt får det mig att undra om jag verkligen är en kvinna, och om jag inte är det, vad är jag då?
Kul video
Eftersom jag behöver tänka på något annat och skratt är nyttigt, tänkte jag dela med mig av den här roliga videon.
