Inspiration
Vad får dig att vilja skriva fanfiction? Jag har tänkt rätt mycket på det och jag har kommit fram till att man måste tycka om fandomet men inte för mycket. Varför det då? Jo, därför att om jag inte engagerar mig i fandomet alls är det ju ingen idé att ägna tid åt att hitta på berättelser. Det kommer inte att hända. Där finns inget som sätter igång min fantasi. Å andra sidan, om jag älskar serien/filmen alltför mycket finns det liksom inget att tillägga. Då blir jag naturligtvis inte inspirerad heller.
Och vad är det som inspirerar mig då? Bra karaktärer i första hand. Om de inte är intressanta, engagerande, attraktiva – eller kanske fantasieggande obehagliga, blir jag mer intresserad än om karaktärerna är dåligt utvecklade. Det är klart att jag också kan utveckla dem ännu mer… Dessutom är typen av serie viktig också. Till exempel, jag blir oftast inspirerad att skriva deckargåtor som bygger på polisserier och när det är science fiction kan jag utvidga valet av handling. På ett sätt är ju vad som helst möjligt. Det kan ju också begränsa idéerna. Om allting går att göra, vad kan jag då tillför fandomet?
Jag har diskuterat det här på annan plats, men jag antar att jag kan nämna det igen. En viktigt motivation för att skriva fanfiction är att göra en ”död” karaktär levande igen. Naturligtvis brukar många också para ihop karaktärer som inte vanligtvis får vara ett par. Det är oftast två killar (eller två tjejer) men kan lika gärna, i alla fall när det gäller mig, vara en kille och en tjej (eller en tjej och två killar…) Jag brukar föredra lite ovanligare heterosexuella par (eller trekanter…).
På tal om typ av serie, förresten. Jag har upptäckt att när atmosfären, undertexten i serien (eller filmen) inte tilltalar mig, blir jag inte inspirerad. Det går ju inte att ändra för mycket när det gäller ”andan” i fandomet. Bortom en viss nivå är det bara inte värt besväret.
Att lära sig skriva bättre
Säg att du känner dig lite osäker på stavning och grammatik. Vad gör du då? Det beror på. Bryr du dig? Vill du förbättra ditt skrivande? Om du gör det, så finns det en massa du kan göra.
Det viktigaste av allt är att inse problemet och vara beredd att ändra sig.
1. Använd stavningskontrollen i ditt ordbehandlingsprogram. (Men glöm inte att utländska program kan stava fel).
2. Läs igenom ett par extra gånger. Det ser inte bra ut om du bara slänger ut det du skrivit färdigt utan att läsa igenom det.
3. Du kan be en kompis att läsa igenom det du skrivit. Två personer hittar fler fel än en. Det här är något väldigt lätt. Om du inte har någon kompis som är bättre på det här än du, så be en lärare, förälder, annan släkting eller be att få en s k betaläsare på nätet.
4. Du kan låna (eller köpa) någon eller några böcker om stavning och/eller grammatik. Läs på lite. Det behöver inte vara tråkigt. Du bestämmer ju själv hur mycket du orkar ta in på en gång. Ingen lärare kommer att betygsätta dig. Det är bara du som bestämmer när det räcker.
5. Kanske kan du gå på en kurs i svenska språket någonstans? Eller engelska om du föredrar att skriva för en större publik. Det kanske är det jobbigaste du kan göra, men också det mest användbara, förutom nästa tips som kommer här.
6. Det bästa du kan göra på längre sikt är att läsa en massa böcker. Fackböcker och skönlitteratur. Allt möjligt går bra egentligen. Jane Austen. En deckare. Harry Potter. Läs det du tycker är kul.
Att läsa hjälper dig inte bara med att bli bättre på språket, du får också mer att skriva om. Fast en sak måste du vara medveten om. Det är svårt, kanske nästan omöjligt att skriva science fiction eller en thriller om du själv bara läser kärleksromaner och tvärtom. Skriv om det du kan säger man ju.
Det behöver inte betyda att du måste ha upplevt allt själv. Du kan skriva om det du läst mycket om också. Eller hört talas om av andra. Fast då menar jag inte lite löst skvaller utan t ex om du vuxit upp med någon som kan mycket om ett speciellt land, yrke eller någon udda hobby. Man kan förstås forska innan man skriver (det här gäller framför allt romaner). Men då läser man ju antagligen om vad det nu är man tänker skriva om förstås.
Så läs mycket. Inte bara böcker förresten. Deckardrottningen Agatha Christie ansåg att man borde läsa dagstidningarna och facktidskrifter regelbundet. Det kan definitivt inte skada. Nuförtiden finns också radio, tv (inklusive text-tv) och internet. Håll reda på vad som händer. Gå på bio eller se på video/DVD också.
7. Jag har själv inte prövat att vara med i en grupp som diskuterar varandras berättelser. Tyvärr känner jag bara en person som skriver i verkliga livet, på nätet ingen alls egentligen. Annars kan det nog vara väldigt bra. Feedback är viktigt. Försök få någon/några personer att läsa det du skrivit, och lyssna och ta till dig av kritiken/synpunkterna. Men den här andra personen är ju ingen gud. Om du på allvar tagit till dig kritiken och fortfarande inte håller med, så strunta i det. Men först är det nog bra att vara öppen för konstruktiv kritik. Man föds inte som litteraturpristagare.
Hur lång är en novell?
Om du vill få din berättelse publicerad i en tidskrift eller ett ezine finns det oftast en övre gräns för hur lång berättelsen får vara. Det är naturligtvis förståeligt, men jag kan faktiskt inte skriva så korta berättelser. Hur ska man kunna utveckla karaktärer eller handling på bara 1000-3000 ord (eller ännu mindre)?
Om man börjar med romaner, har jag alltid hört att de måste bestå av minst 70000 ord och en kortroman eller ungdomsroman ska ha minst 30000 ord. Det måste ju betyda att allt kortare än så är en novell. Det kanske är dags att införa nya nivåer. Till exempel en kortnovell, novell, långnovell. Varför inte? Jag skulle gärna vilja veta vad andra tycker om det här.
Fast på spanska heter alla berättelser från novell till roman ”novela”. Vi kanske istället borde använda bara ett ord för skönlitterärt verk.
Vad tycker du? Föredrar du de kortkorta noveller som blir mer och mer populära nuförtiden, eller håller du med mig om att en text behöver vara lite längre än så för att räknas som en berättelse?
Varför fanfiction?
Varför skriva fanfiction? Det är en fråga många människor nog ställer. Och det är faktiskt en bra fråga. Det beror lite på vad du är ute efter. Om du vill bli publicerad av ett förlag på papper, då är det naturligtvis inte så användbart att skriva fanfiction. Samma sak gäller om du bara vill verka skicklig och bli beundrad för ditt skrivande.
Å andra sidan, vad du än vill med ditt skrivande är det alltid nyttigt att skriva, vad det än blir. En del skriver dagbok ock liknade (bloggar!). Andra skriver “övningstexter” som inte går att använda till något mer än den övning man får. Och så, om du tycker det är kul och tillfredställande, kan du lika gärna skriva fanfiction som något annat.
Och det är faktiskt många som tycker jättemycket om den här typen av berättelser, antingen som läsare eller som författare eller både och.
Har du kul med andra människors karaktärer så känn dig inte skyldig för det. Kul är inte dåligt, det är faktiskt bra för dig. Och om du lär känna andra som har samma intressen så är det bra också.
Det kan finnas anledningar att inte skriva fanfiction eller typer av fanfiction du kanske borde undvika, men det är andra ämnen som får tas upp någon annanstans.
Oväntad vänlighet
Igår var jag ute på en liten (läs: lång) resa. Det var en ganska tröttsam och intensiv utflykt. Till slut tog dagen i alla fall slut och jag fick äntligen vila mig.
Mamma följde med mig. På ett av tågen satt en man som såg ganska ovänlig ut. Så ringde en mobiltelefon och mamma sa: ”Är det min?” Då plötligt log mannen mitt emot oss och sa riktigt vänligt: ”Nej, det är min”. Och så stängde han av den. Där ser man. Folk kan se otrevliga ut och inte vara det.
På vägen tillbaka, satt en kille som visserligen inte alls såg ovänlig ut, men visade sig vara ännu trevligare än vi hade väntat oss. Han råkade höra att mamma hade huvudvärk och väntade på att serveringen skulle komma på tåget lite senare. Då sa han: ”det finns visst en kaffeautomat någonstans här på tåget”. Lite senare började jag undra var en ganska stor sedel som jag hade haft hade tagit vägen. Den låg inte i någon av mina fickor. Då frågade killen om vi behövde växelmynt.
Det är alltid trevligt med positiva överraskningar.
Urgammalt hantverk
Först kom Gutenberg, i Tyskland på 1400-talet. Hans uppfinning sågs inte med blida ögon av alla inom etablissemanget. Utvecklingen gick vidare. Så småningom gick det också att massproducera böcker.
Du kanske undrar varför jag tycker det här är så intressant. Det är väldigt enkelt. Jag skapar också böcker. Visserligen skriver jag böcker och självklart läser jag dem också, alltså mina egna naturligtvis, men framför allt andras. De som redan är publicerade.
Men jag håller också på att lära mig att binda böcker. När min lärare/instruktör, som också är min mamma, har lärt mig den här fantastiska konsten, så kommer jag att kunna skapa böcker från en hög papper, binda in pocketböcker eller andra ”enklare” typer av böcker och reparera trasiga böcker.
Även om jag inte varit författare (det är klart man är författare om man skriver – jag påstår ju inte att jag är publicerad – än.), hade jag velat kunna det här. Jag älskar nämligen böcker.
Men det här att jag lär mig att binda böcker har en mycket mer direkt koppling till min egen familj. Jag är nämligen tredje generationen i vår familj som håller på med bokbinderi. Vissa av verktygen och annat man behöver för att binda böcker, har mamma ärvt efter sin pappa, min morfar.
Jag och mamma använder samma saker som morfar använde för femtio år sedan och ägnar oss åt samma hantverk.
Vi har till och med ett gammalt svartvitt foto av morfar när han häftar en bok. Häftlådan har vi kvar också och använder. Här kan man verkligen tala om att känna historiens vingslag.
Folk har kunnat skapa böcker i snart sexhundra år och nu sitter vi här också, hemma hos oss, och gör samma sak, mer eller mindre. Vi är självklart amatörer och jag har bara börjat att lära mig, nu i år, men i alla fall. Mamma och jag och alla andra amatörbokbindare för vidare det här gamla hantverket.
Det är faktiskt rätt så fantastiskt. Cool, helt enkelt. 1400-talet möter 2000-talet.
Revolutionen
En del av revolutionen (och evolutionen). Det är lite så det känns. En liten länk i den långa kedjan sedan skrivkonsten uppfanns i Mesopotamien för kanske fem tusen år sedan.
I artikeln ovan står det att bloggen – den här du läser är bara ett exempel av många – är en del i utvecklingen ända sedan Gutenberg och boktryckarkonsten. Så du och jag och alla andra som bloggar är ett litet led i evolutionen.
I artikeln står också en hel del intressant om att det här kollektiva sättet att uttrycka sig kommer att påverka vår ”kollektiva hjärna” och samhället.
Väldigt fascinerande och vi – du och jag och alla andra bloggare – är med i revolutionen. Vi är med när historien skrivs. Här kan man verkligen känna historiens vingslag.
En gång i tiden sågs tryckta böcker som ett hot mot finkulturen. Idag kanske internet upplevs som mer hot än en tillgång. Andra ”tror” inte på bloggen. Men om spionerna inte vinner, om de giriga pengasamlarna inte får vinna, då kanske vi om femhundra år kommer att se tillbaka på internets genombrott som en ny fas i kulturhistorien, och bloggandet som ett inslag i journalistiken, lika viktiga som perspektivet inom konsten, inspelning av musik, litteratur i form av tryckta böcker eller tryckta nyhetsblad – tidningar.
En gång för inte så väldigt länge sedan kunde man inte få veta något om aktuella händelser genom att slå upp tidningen på morgonen. Man visste inte vad en tidning var. Nu kan man få nyheter lite hur som helst, men då fick man vara tacksam om man fick veta något muntligt av någon som varit på plats och sett vad som hände.
Det är lätt att glömma bort att blogg inte bara är en cool liten hemsida där man kan lägga ut foton på sig själv eller klistra in och visa upp små roliga test med bilder.
Tänk på krisen i Burma – där var bloggen ett av de viktigaste sätten att förmedla nyheter till omvärlden. Det kan vara något att tänka på när man sätter sig och uppdaterar sin personliga blogg. Mediet är verkligen mångsidigt och viktigt.
Länge leve bloggen!
Nysvenska
Så där, nu hörde jag det igen. Nysvenskan. Snart förstår vi inte varandra alls.
Här följer några exempel: (ni som inte bor i Stockholmstrakten fattar nog vad jag menar) numera ägnar man sig åt ”passionssparande” – betyder det att folk sparar på passionen till ett senare datum?
Alla sche-ljud utom ett har rationaliserats bort. Allt låter likadant nu.
Och så det här: Kristina uttalas numera Kistina och den som gjort något fel får stå ut med att få ”kitik” och – det här skäms jag nästan för att nämna – det politiska partiet ”kissdemokraterna”. Undrar vad de jobbar med?
Här kommer ett gammalt exempel, men det är lika aktuellt idag som när jag först hörde det: for-sätta. Vad betyder det? Vad är en for – eller ska det vara fora? Och var sätter man den och varför?
Vi får heller inte glömma den ohälsosamma drycken ”mjulk”, den vackra årstiden ”hust” som vi upplever just nu och till slut, i Idol och liknande ”pogram” blir ju folk som bekant ”utrustade” – med vad då, får jag fråga? (Sångröster, eller?) Publiken eller juryn ”rustar” ju på dem, vad det nu betyder.
Till slut, det här exemplet har jag reagerat på i flera år nu: ”fopp-boll” – vad sjutton är en eller ett fopp? Var sitter den eller det? Är det en kroppsdel? Obs! Har inget med foppa-toffel att göra, får man väl anta – det uttalas ju annorlunda.
Klok hund
Häromdagen skulle min lhasa apso och jag gå in på mitt rum. För att ta sig dit, måste vi gå igenom ett par andra rum först. Hon har inte full syn på båda ögonen så ibland kan det hända att hon stannar och nosar lite på dörrar och möbler, för att kolla var hon är. Jag såg att hon tvekade lite om riktningen, fast vi går igenom huset varje dag, och jag sa ”lite till vänster”.
(Hon kanske inte alls tvekade, förresten. Snarare höll hon på att fundera lite eller övervägde om hon skulle sätta sig och tvätta sig eller klia sig lite. Hon brukar stanna till och grubbla ganska ofta, och det kan vara irriterande ibland.)
Gissa vad hon gjorde? Hon gick åt vänster och kom in på vårt rum utan några problem alls. Fast det har hon nästan aldrig. Däremot kommer hon oftast inte fram fullt så fort, mest därför att hon har så mycket annat att stå i, även om jag har bråttom. Jag menar, vad spelar mänskliga angelägenheter för roll egentligen? 
