Evig eld av Jonas Moström
Den här boken följer samma stil som Jonas Moströms andra deckare. Jag gillar dem, även om jag ibland kan le lite förvånat över huvudpersonernas såpaliknande förvecklingar i privatlivet. Nästan alla har varit otrogen minst en gång, till exempel. Men som jag nämnt tidigare, utspelar sig böckerna ibland i Östersundstrakten, vilket är roligt för mig som en gång bott där. Även de som inte utspelar sig där är naturligtvis också intressanta. Jag har absolut ingenting emot böcker som utspelar sig i Stockholm eller Skåne. Tvärtom. Men det är alltid roligt när man får lära känna en ny trakt.
Det som utmärker just den här boken är att jag faktiskt sympatiserade mer med mördaren och en annan brottsling i boken än poliserna, eftersom jag förstod de förras motiv (även om jag själv skulle ha valt en helt annan väg). I jämförelse med dem och deras motivation kändes poliserna lite som robotar. De följer lagens bokstav men struntar i rättvisan. Bara en av poliserna hade över huvud taget lite förståelse för mördarens motiv (och det var för övrigt en person jag kanske inte hade gissat skulle göra det).
Som så ofta förr i många aktuella deckare finns det en koppling till historien och det tycker jag, som mina läsare nog redan vet, är väldigt intressant. Däremot får nog inte den där kopplingen gå för långt, för då kan jag tröttna. Hellre då en helt historisk deckare än en som valsar fram och tillbaka mellan tidsepokerna i vartannat kapitel. Det känns på något sätt lite långsökt. I Evig eld går det absolut inte för långt, blandningen kändes helt lagom.
Jakthundarna av Jørn Lier Horst
När jag började läsa den här boken trodde jag först att det var en dansk deckare, men till min glädje insåg jag snart att den var norsk. Jag har inte läst så särskilt många norska deckare, och det här är den jag tyckt bäst om hittills. Författaren jämförs med Jo Nesbø men det håller jag inte alls med om. Jørn Lier Horst är mycket bättre. Jag tycker inte alls om Nesbøs hårdkokta otrevliga stil. Här får själva handlingen komma fram och man störs inte av huvudpersonens/författarens machostil.
Den erfarne polisen William Wisting blir helt utan förvarning avstängd från sin tjänst, anklagad för att ha fabricerat bevis i en gammal utredning. Fallet som är 17 år gammalt, ansågs löst, men nu börjar Wisting undra. Gärningsmannen är redan frigiven och anser sig felaktigt behandlad.
Wisting tar med sig pärmar med dokument rörande det gamla fallet, som också verkar ha en koppling till ett ännu äldre fall och börjar gräva i det, eftersom han nu har tid. Sambon distanserar sig från honom och han orkar inte göra något åt det, utan utreder de gamla fallen, med hjälp av sin dotter som är kriminalreporter. Han har dessutom en och annan gammal vän som rycker in när det behövs. Dottern blir för övrigt, genom sitt jobb, inblandad i ett mord på en man och en stund senare blir hon också överfallen av en maskerad man som gjort inbrott i mordoffrets hus. Det fallet visar sig också ha kopplingar till de tidigare fallen. Hon har för övrigt också vänner och kollegor som rycker in när hon behöver hjälp.
Wisting inser att någon vill sätta dit honom och att tiden är knapp, särskilt när en tonårsflicka försvinner och man börjar undra om den frigivne gärningsmannen har begått ett nytt brott. Naturligtvis under förutsättning att han verkligen var skyldig.
Jag tyckte riktigt bra om Wisting. Han är seriös och hängiven sitt jobb utan att för den skull försumma sin familj (den vuxna dottern och sin gamla pappa). Dottern är också trevlig och jag uppskattar verkligen hennes del av utredningen, eftersom hon är reporter. Det blir en annan typ av forskning än polisarbetet och det kompletterar handlingen väldigt bra.
Det var roligt att läsa en norsk deckare för omväxlings skull. I alla fall den här var mycket mer ”äkta deckare” än de danska jag tidigare läst. Jag föredrar alltid mysterium framför spänning och framför allt vill jag inte läsa något som är riktigt obehagligt. Jag upplever att Norge och Sverige är mycket lika varandra som länder och det bekräftar min tidigare uppfattning. Samma gäller för övrigt Finland och Estland. Tyvärr har jag inte läst någon estnisk deckare än, men jag hoppas jag hittar någon. Island är väl inte så likt Sverige, men jag tycker ändå att isländska deckare är väldigt bra.
Storsjöodjuret av Jonas Moström
Hittills har jag läst nästan alla av Jonas Moströms deckare. En anledning är att författaren är född i Bräcke och att fast huvudpersonerna bor och verkar i Sundsvall, så utspelar sig en del av handlingen, i alla fall i några av böckerna, i Östersund. Att det är så roligt för mig beror på att jag själv har bott några år i både Bräcke och Östersund. Jag trivdes jättebra, särskilt i Östersund, som är en otroligt vacker stad. Dessutom är förstås böckerna riktigt bra. Fast det är deckarfallen som intresserar mig mest, inte huvudpersonernas såpaliknande privatliv, trots att båda huvudpersonerna är tillräckligt sympatiska för att jag ska kunna läsa böckerna med behållning.
Just Storsjöodjuret är en titel som jag uppskattar extra mycket, för som väl alla vet, lär det finnas ett sjöodjur i Storsjön, vid vars strand Östersund alltså ligger. (För övrigt spelar Fröson som ligger i Storsjön och den gamla runsten som står där, en viktig roll i boken, och än en gång, det är roligt för mig att minnas barndomen när jag läser om den stenen som jag varit och tittat på många gånger.)
Handlingen är på ett sätt otäckt aktuell. En högerextrem, invandrarfientlig och ultrapatriotisk politisk/terrorgrupp dyker upp i Jämtland och protesterar mot det turistiska samarbetet med tyskar och norrmän. Man skulle ju trott att de skulle vara än mer fientliga mot thailändare och östeuropéer (fast det är de i och för sig), men grannarna i Norge? Känns lite långsökt. Jämtarna är ju åtminstone ursprungligen trönder, precis som grannarna i Tröndelag och Trondheim på andra sidan gränsen. Dessutom dyker det upp andra potentiella motiv för morden som har rötter långt tillbaka i tiden. Även där spelar en motsättning mellan olika ”etniska” grupper en roll – den mellan ”klyktattarna” och ”surjämtarna”. Själv träffade jag nog inte så många surjämtar när jag var liten. De flesta Östersundsborna är visst vanliga ”svear”.
Egentligen skullle det vara roligare för mig om alla böckerna utspelade sig i Östersund, men det lär finnas en annan serie som gör det, så den ska jag försöka få tag i i stället.
Gammal ost av Ulf Durling
Den här boken visade sig vara utgiven 1971 och antagligen skriven 1969. Det var lite av en överraskning, men det visade sig vara riktigt roligt att läsa en så pass gammal bok. Jag är ju för övrigt väldigt förtjust i historiska böcker och för mig får man väl säga att 1969 är historiskt. Själva deckaren var rolig och tillräckligt intressant för att fånga mitt intresse, vilket inte alltid går.
Handlingen kretsar kring tre gamla män som är galna i att läsa deckare och brukar träffas regelbundet för att diskutera sina favorittitlar. När ett mystiskt dödsfall inträffar på ett lokalt pensionat bestämmer sig herrarna för att försöka lösa fallet.
Boken berättas ur (huvudsakligen) tre perspektiv – en av de deckargalna männens (en lustig egenkär man), en polis (son till en av de andra männen) och så ytterligare en av männen (som i sanningens namn inte helt har pensionerat sig, utan fortfarande arbetar som läkare). Fast den tredje mannen visserligen inte får komma till tals, citeras han flitigt framför allt av sina två vänner.
Man får fallet framlagt så som de tre pensionärerna lyckas få reda på alla detaljer, genom lite list och lite personligt detektivarbete. I del två, får man dock veta mera, eftersom det berättas av polisen som är ansvarig för fallet. Flera andra lustiga och intressanta personer dyker också upp under handlingens gång. Språket är lite skruvat och roligt och jag gillar den typen av drastiska formuleringar.
Det finns i och för sig några få småsaker som jag inte är så förtjust i. Till att börja med en del något mansgrisiga eller i alla fall gammaldags kommentarer om kvinnor. Personligen tyckte jag om de flesta kvinnliga huvudpersonerna, så det var verkligen inte nödvändigt att tala illa om dem. Slutligen lite personligt gnäll. Flera av huvudpersonerna blandar in engelska uttryck i sina vanliga svenska meningar. Det är en sak jag verkligen ogillar. Jag är medveten om att det av språkvetare kallas kodväxling och att dessa experter nonchalant brukar hävda att kodväxling är så bra. Själv håller jag inte alls med om detta. Tydligen är det inte ett fullt så nytt fenomen som jag trodde.
Bara ett par ord om själva upplagan. Den är uppenbarligen skannad från den tryckta utgåvan från 1971. Inget ont om det. Trots att det här är en rätt klumpig metod så har skanningen lyckats bättre än formateringen av många av de nya digitala upplagorna, som oftast behöver mycket mer korrekturläsning, till och med i böcker från de stora förlagen.
En tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Äntligen har jag läst färdigt nästa bok av Maria Lang. Den handlar om delvis samma persongalleri som i de övriga böckerna – Puck, Einar, Christer Wijk och den här gången också Pucks pappa. Dessutom får man nu träffa Pucks farbror och elvaåriga dotter och en av Thotmes kattungar, Nefertiti. Allesammans (förutom Christer Wijk) ska fira jul i farbroderns prästgård. Det är lugnt, vackert och idylliskt som det brukar vara där uppe i Bergslagen i Maria Langs böcker. Men så kommer en vacker kvinna springande och berättar att hennes man, specerihandlaren är försvunnen. Snart hittar Puck honom död, bakom sin egen disk i butiken. Det är förstås bara början och det för åtminstone med sig att Christer Wijk anländer till den inte längre så fridfulla lilla byn.
Han och hans män börjar utreda fallet och man ställs inför alla de misstänkta.
Jag tyckte lika mycket om den här delen som alla de övriga hittills, men jag måste erkänna att jag relativt snart började misstänka vem som var mördaren på grund av Pucks funderingar. Hon verkade göra lite för stor affär av en viss person, så det var väl oundvikligt att det var den som var skyldig. Här varierade sig motivet lite, jämfört med andra Lang-deckare, för det låg mer bakom än man kunde trott.
Tyvärr måste jag säga att jag var lite besviken på Einar som bar sig rätt löjligt åt i närheten av en ung kvinna som Puck själv ansåg vara ”billig” och ”vulgär” med ganska gräll smak, när det gäller kläder. Det tycker nog inte Puck att hon själv har, med sina svarta och gula klänningar. Själv ägnade hon sig mest åt sin lilla kusin. Dessutom mådde hon illa. Men jag minns inte några barn i familjen Bure så det där var nog bara en tillfällighet.
Christer Wijk får verkligen en chans att visa sig från sin hjältemodiga sida innan boken är slut. Och som vanligt slutar det mesta ganska bra. Det är en av de saker som gillar så mycket med Maria Langs deckare. Man vet vad man får och det är (i alla fall för det mesta) något som gör en glad och förhoppningsvis distraherar en lite från ”verklighetens värld där man har tråkigt”.
Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist
”Vill du veta vem som får årets Nobelpris i litteratur? Helena Wallner tror inte sina öron när stiftelsens ordförande avslöjar hemligheten.
På vackra Bjertorps slott möts ett sällskap för att utse den författare som ska tilldelas ett prestigefullt pris. Men inget blir som de tänkt sig. Morgonen därpå hittas en av medlemmarna död under märkliga omständigheter. Plötsligt förbyts den trevliga samvaron i en mardrömslik jakt på en oberäknelig mördare som tycks vara ute efter fler offer.
Litteraturforskaren Helena Waller dras allt längre in i ett kusligt morddrama som tycks ha egendomliga beröringspunkter med Svenska Akademien, en gammal kärlekshistoria, en okänd opera och den danska författarinnan Karen Blixen.”
Precis som i tidigare böcker av Kristina Appelqvist, njuter jag av skildringarna av det vackra Skaraborg. Jag tycker också om att de här böckerna är vad jag skulle kalla äkta pusseldeckare, med fokus på mysteriet och relationerna mellan de olika personerna i handlingen, inte våld och skräckeffekter. Vad jag däremot inte tycker så mycket om är huvudpersonerna. Jag uppfattar både högskolerektorn och litteraturforskaren som mjäkiga, tråkiga personer utan egentlig personlighet. Det där är en väldigt vanlig fälla som författare kan fastna i. Hennes eller hans alter ego får för lite personlighet. Men jag tycker om Helena Wallners äldre väninna och då är det ju inte så illa. Själva handlingen är väl ihopsatt och det finns inte så mycket mer att säga om den än att man naturligtvis vill läsa vidare så man får veta vad som egentligen hände.
Inte flera mord av Maria Lang
E-bok (nedladdningsbar)
Filformat: EPUB med vattenmärke (0.5 MB)
Språk: Svenska
Utg.datum: 2013-03-04
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113051383
”Skoga är allt en riktig idyll. Det nygifta paret Puck och Einar Bure far till Einars hembygd för att få sig en lugn och skön semester. De har med sig Pucks far, professor Johannes Ekstedt, som följt med på ett villkor: Inte flera mord!
Men knappt har solen gått upp förrän de upptäcker att det ligger ett lik på gräsmattan nere vid ån, med pappa Johannes egyptiska papperskniv stucken djupt i bröstet.
För att lösa mordet skickar Stockholmspolisen kommissarie Christer Wijk, och med Puck som assistent börjar förhören i grannskapet.
Det visar sig att Skoga bubblar av hat, passion, svartsjuka och grymhet under ytan. Och snart nog får de ännu ett dödsfall på halsen samtidigt som bekännelserna börjar strömma in.”
Ytterligare en anledning till att jag tycker om de här gamla deckarna, är omslagsbilderna. På den här, till exempel, finns en väldigt fin katt som i boken heter Thotmes III, trots att det är en honkatt. Det var samma sak med den hittills enda filmen jag sett (Mördaren ljuger inte ensam). Själva handlingen är bara en del i upplevelsen. Inredningen, bilarna, modet och frisyrerna bidrar lika mycket eller mer till stämningen. Jag är säker på att tiden inte alls var fullt så oskyldig och idylliskt som det verkar (som lilla Skoga i författarinnans fantasi), men i jämförelse med vår tid så känns allt lite mindre dystert.
Nu ska jag inte ifrågasätta författaren, för jag är själv, om inte en världsfrånvänd akademiker så i alla fall en stillsam bokmal, men ibland undrar jag lite över hur skillnaden mellan könen skildras.
Det är i alla fall ingen tvekan om att de här böckerna är väldigt trevliga att läsa när man behöver en stunds välskriven verklighetsflykt.
Drömmar ur snö av Anna Jansson
”Visst är det skönt att tonåringarna har sysselsättning hemma med sina datorer. Då vet man ju var man har dem. Eller?
”Vi söker ett ansikte till vår nya sminkkollektion. Kan vi ses så jag får ta några bilder. Sminket får du givetvis behålla oavsett hur det går. Och du, lova att det stannar oss emellan. Det här är vår hemlighet.”
Vem möter tonåringerna i cyberrymden? Och vart kan det locka dem? En 14-årig flicka försvinner på väg hem efter skolan. Dagen därpå hittar man hennes kropp i skogen. Kriminalinspektör Maria Wern får utredningen på sitt bord, och när ytterligare en flicka försvinner ligger paniken på lur och man söker en syndabock bland samhällets utstötta.
I Anna Janssons deckare ställs ofta intressanta och angelägna frågor om vårt samhälle. I Drömmar ur snö handlar det om vad som sker när vi inte längre har råd med ett fungerande rättsväsende, när vår medkänsla med de mest utsatta upphör och människor tar lagen i egna händer.”
E-bok (nedladdningsbar)
Filformat: EPUB med vattenmärke (0.6 MB)
Språk: Svenska
Utg.datum: 2014-11-30
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113068206
Jag ska väl inte säga så mycket om handlingen, eftersom beskrivningen ovan redan går in på vad det rör sig om. Hur som helst, boken är välskriven och spännande. Jag blir lite konfunderad av ett par saker som inte stämmer överens med tv-serien. Men å andra sidan finns det ju ingen anledning att det ska vara exakt likadant. Om jag inte har missuppfattat verkar boken utspela sig tidigare i serien, men också någon annanstans än på Gotland. Kan det verkligen stämma? I övrigt kan jag bara upprepa, vad jag ofta säger i mina recensioner, att jag kan rekommendera boken till den som gillar ”vanliga” deckare/kriminalromaner, alltså inte i första hand spänningslitteratur. Jag ger boken en 4 av 5 möjliga.
Havskatten av Ann Rosman
”År 1906 anländer kung Oscar ii till kurorten Marstrand. Runt honom flockas societeten och under två intensiva sommarmånader badar man tångbad, knyter kontakter och väver intriger. Direktör Lundberg med familj har tagit in på Turisthotellet, trots att det egentligen är alldeles för dyrt. Men förhoppningsvis kan den stärkande havsluften kurera den sjukliga dottern Karolina, och kanske kan de på köpet finna henne en välbeställd make.
Men det sociala spelet visar sig vara förrädiskt, och ofrivilligt dras Karolina in i societetens intriger. Hon möter greve Douglas Lagercreutz och allt ser ut att falla på plats, tills hon inser att också han spelar ett spel. Ett spel med orimligt höga insatser.
En kväll i maj 2013 övar Marstrands räddningstjänst rökdykning inne på det anrika men numera förfallna Turisthotellet. Övningarna får ett abrupt slut när brandmännen hittar en död man. Karin Adler vid kriminalpolisen i Göteborg kallas in för att utreda fallet. Allt tyder på att mannen blivit mördad. Men vem kan tänkas ha vinning av hans död?”
E-bok (nedladdningsbar)
Filformat: EPUB med vattenmärke (4.3 MB)
Språk: Svenska
Antal sidor: 673
Utg.datum: 2014-05-05
Förlag: Damm Förlag
ISBN: 9789175370149
Jag har läst alla Ann Rosmans deckare, men jag måste säga att Havskatten är den bästa av dem allihop. Man kanske kan säga att jag är ovanligt känslig, men de tidigare böckerna var så deprimerande, trots att de allihop var väldigt välskrivna och intressanta. Det är faktiskt till och med så att jag som funderat på att åka på en utflykt och se mig omkring i (på?) Marstrand, särskilt fästningen, efter att ha läst om allt tragiskt som hänt där, har börjat tveka lite.
Kanske är det också så att just det tidiga 1900-talet visade sig vara ännu mer intressant än de tidigare epokerna. En annan viktig detalj är att jag uppfattar de flesta huvudpersonerna som tillräckligt sympatiska. I många fall är de ju inte det, när det gäller andra böcker. Tvärtom. Jag förstår faktiskt inte hur någon orkar bry sig om hur det går för de verkligt osympatiska huvudpersoner som är vanligare i populära deckare. Hur som helst kan jag verkligen rekommendera Havskatten till vem som helst som tycker om deckare med historiska tillbakablickar. Personligen tycker jag också att det är extra roligt att läsa böcker som utspelar sig i Västsverige där jag själv bor (fast det betyder inte att jag inte uppskattar de som utspelar sig på andra ställen också).
Den här boken läste jag som e-bok, lånad från biblioteket, men jag tänker faktiskt köpa ett tryckt ex också. Jag ger den 4 av 5 möjliga i betyg.
