Rosor kyssar och döden
Jag har alldeles nyss läst färdigt Rosor, kyssar och döden av Maria Lang. Nu är jag inte helt säker på att det här är ”rätt” bok i ordningen. Det kan vara den sista eller den näst sista – om det är det senare, då har jag valt rätt, annars har jag läst de två sista i lite fel ordning. Jag gjorde så i början också och det gick ganska bra. Det finns inte så många ”spoilers” i de här böckerna.
Hur som helst har Christer Wijk förlovat sig – fast med en fasligt ung tjej. Hon är nästan hälften så gammal. När Puck och Einar hör talas om det åker de genast iväg för att ta sig en titt på de nyförlovade, som bor på ett gammalt bruk. Genast märker de att något inte är riktigt som det ska. Det viskas om spöken, mystiska dödsfall och försvinnanden som ligger långt tillbaka i tiden och stämningen känns något olycksbådande. Mitt i detta blir Puck sjuk och Einar måste åka sin väg och lämna henne ensam kvar.
Snart har ett mord begåtts och det verkar svårt att få alla pusselbitar att stämma. Christer Wijk är för övrigt ganska passiv i början. Kan det vara så att det redan knakar lite i förhållandet?
Här finns som vanligt ett fascinerande persongalleri och i det här fallet också en fascinerande miljö. Som jag nämnt tidigare är ju inte det här några riktigt djupa, psykologiska skildringar och det är inte alls det jag är ute efter. De är klassiska, traditionella pusseldeckare och lite – tror jag i alla fall – för nu är de ju rätt så gamla – imiterande klassiska brittiska deckare. Det gör absolut ingenting. Tvärtom. De här böckerna är charmiga och ändå ganska spännande, i form av välskrivna mysterier. Man blir nyfiken och vill gärna veta hur det går.
Väldigt dåligt, Västtrafik!
Idag skulle jag iväg till mödravårdscentralen (på det nya stället). Tyvärr är inte flytten klar än. Som många kanske har märkt har det börjat bli jättesvårt med flyttföretag. Vi vågar helt enkelt inte boka en flyttbil nu, för vi tänker inte bli hotade av personalen. Lyckligtvis har vi en alternativ plan, men det drar ut på tiden.
Så jag skulle åka tåg, men när jag kom till järnvägstationen visade det sig (ca två minuter innan avgång) att tåget var inställt. Kvinnan inne på biljettkontoret sa att jag kan ju åka senare (alltså ca en och en halv timme efter min tid på mödravårdscentralen, extremt praktiskt, eller hur?). När jag ringde till Västtrafik, svarade den där otrevliga kvinnan bara att ”ja, det stämmer, tåget är inställt”. Det hängde ett ”och hur så?” i luften också. Som om det inte betydde något alls att jag nu kommer att missa min tid på mödravårdscentralen (för inskrivning, som för övrigt har blivit försenad med ganska många veckor).
Det blir alltså ingen ersättningsbuss, ingen ursäkt, ingen ersättning. Tur i oturen att jag har hunnit omboka på nätet. Hoppas jag inte måste betala extra för det uteblivna besöket. Dessutom har jag ju ett kort med kontoladdning, så jag hade inte bokat en biljett som jag skulle förlora pengar på. Laddningen går ju att använda när som helst. Men det är inte det som är poängen.
Andra företag måste ju tillhandahålla någon form av service. Uppenbarligen gäller det inte Västtrafik. Väldigt dåligt! Inte konstigt att folk är missnöjda. Det är verkligen jag också.
”Rullstolsburen”?
Jag är lite sur på eufemismer som rullstolsburen. En gång för ganska många år sen var jag svårt sjuk. Jag dog nästan. Men jag blev helt frisk igen som tur var (eller vem vet? kanske hade jag haft mer tur om jag dött, det är ju svårt att avgöra). Under en kort period kunde jag inte gå själv, utan att ofta svimma av och ramla ihop var jag än var. Jag ska inte gå in på fler aspekter av sjukdomen, men hur som helst hamnade jag till slut i rullstol. Annars hade mina föräldrar och min syster fått bära/släpa på mig. Det gjorde de också om jag bara svimmade ute någonstans, fast rullstolen gjorde förstås allting lättare.
Men aldrig kände jag mig rullstolsburen. Jag hade inget alternativ – utom att bli buren av en eller flera familjemedlemmar. Så jag var definitivt rullstolsbunden. (Vad hade jag för alternativ? Att förbli liggande på en offentlig plats?)
Nu tycker jag absolut att den som har ett mer permanent funktionshinder ska få avgöra själv vad hon/han vill kalla sig, men jag har rätt svårt att tänka mig att man känner sig mindre bunden till rullstolen om man har ett permanent funktionshinder än om man bara tillfälligt är sjuk.
Om mobbning
Just nu är det mycket uppmärksamhet på mobbning. Personligen var jag mest utfryst och utesluten i skolan och inte faktiskt mobbad för det mesta medan jag gick i skolan. Mobbning började senare. Jag tänker inte gå in på det nu, för det är för jobbigt för mig, men med tanke på mina tidigare erfarenheter så har jag ändå ett par idéer. Eftersom jag har blivit mobbad och blev ”passivt mobbad” i skolan kan jag lätt föreställa mig hur det skulle vara att bli ”aktivt mobbad” också.
Första åtgärden och enklaste:
Vad jag undrar över är varför de här tonåringarna och barnen inte raderar sina konton på sociala medier och skaffar nya under nya namn. De gånger jag känt mig förföljd och utsatt för obehaglig uppmärksamhet online, har jag tvingats radera hemsida, konton på social medier osv och börjat om igen. Hur svårt kan det vara? Naturligtvis har jag meddelat mina riktiga vänner var de kan hitta mig.
Min andra idé är detta:
Jag vet i och för sig att jag är annorlunda och det är naturligtvis en anledning till att folk tycker så illa om mig, men det finns faktiskt en fördel med det. Om någon hade aktivt mobbat mig i skolan skulle det inte ha gjort mig ett dugg att bli tvungen att flytta till en annan skola och börja om igen. Eftersom jag är den jag är, vilket också innebär att jag är en pessimist, skulle jag i och för sig inte lita på att det skulle hjälpa, men jag skulle inte tveka att ge mig iväg. Det skulle vara så mycket bättre att lämna mobbarna bakom mig och få avsluta skolgången ifred.
Slutligen, och det är är den svåraste delen och den dyraste, men lyckligtvis måste de flesta inte gå igenom den. Om hela familjen är måltavla för trakasserier och mobbning, att på något sätt få föräldrarna att gå med på att flytta till en annan stad.
Ja, jag håller helt och hållet med om att det är synd att offret/offren ska behöva flytta på sig, men att envist stanna och lida är väldigt likt en person som insisterar på att utnyttja sin förkörsrätt när man är på väg rakt mot en lastbil som har fel på bromsarna. Visst, enligt trafikreglerna så har man ju rätt, men man är ju lika död och krossad om lastbilen kör över en.
Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar
För ett tag sen läste jag en lite ovanlig bok som heter Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar.
Jag är lite tveksam till vad jag ska säga. Å ena sidan är jag väl inte en del av den typiska målgruppen för den här boken (antagligen homosexuella män). Å andra sidan är jag en gammal fanfiction- och slashförfattare och har ett visst intresse för den här typen av litteratur.
För mig känns boken lite mycket yta. Ett tag är det jättekul att läsa om alla de här söta killarna och deras relationer och inte minst deras sex, men till slut saknar jag lite mer. Lite djup. Visst finns det lite mörker så allt är inte bara mode. Men ändå, i slutändan känns det som en liten ”fluffig” vinjett eller vad man ska säga. Men jag kanske inte förstår författarens intentioner, så jag ska väl inte döma
Hur som helst, det är kul att det kommer fler böcker som handlar om homosexuella män och homosexuella relationer. Det har fortfarande varit lite sällsynt, åtminstone här i Sverige.
Än skyddar mörkret
Jag har just läst färdigt Än skyddar natten av Anna Lihammer. Precis som första boken i serien Medan mörket faller var den här bra, fast kanske lite mer som en vanlig deckare. Hur som helst, det är ju numera rätt sällsynt att svenska deckare har (tillräckligt) sympatiska huvudpersoner. De här kan man nog säga är det, trots alla deras personliga problem och hemligheter. Också den här gången är fienden nazister och stämningen är lika hotfull som tidigare. Det läskiga är att man känner igen sig, idag. Kul i alla fall med en så skicklig och påläst författare. Det är man inte bortskämd med nuförtiden.
Man kanske kan sammanfatta boken så här:
En bebis är försvunnen. Det är en kamp mot klockan att hitta henne innan det är för sent. Och trots att man har flera potentiella förövare är det inte förrän i slutet som man får veta vem som verkligen är skyldig.
Var balterna kristna på 1000- och 1100-talen?
All forskning ger vid handen att kristendomen på 1100-talet hade rönt ytterst små framgångar bland flertalet invånare i nutidens Estland, Lettland och Litauen, möjligen med undantag för vissa stormän längst i öster, som av politiska skäl valt att anamma den rysk-ortodoxa formen av kristendom.
Läs mer här.
Peter Hjörne: Ord, språk och böcker är värda en mässa
Missunnsam är varken en vacker egenskap eller ett vackert ord. Inte heller avundsjuk. Det är absolut inte egenskaper som man tar med i intervjuernas ”beskriv dig själv med tre ord”.
Läs mer här.
Börjar tröttna på Wattpad
Jag börjar tröttna lite på Wattpad som inte fungerar som det ska. När jag började använda sajten för minst ett år sen, med mitt första konto, kändes det som jag faktiskt fick några få träffar fast jag mest publicerade noveller på svenska och dessutom en samling extremt korta kortnoveller (som inte riktigt är min grej, faktiskt). Visst, jag använder också Wattpad för att hitta några få riktigt bra böcker att läsa. Och jag hade faktiskt en liten minimal interaktion med andra användare.
Men så började jag skriva en annan sorts novell och ville ha någonstans att lägga ut den på, då skaffade jag ett nytt konto och så här långt har det inte fungerat alls. De få som jag känner som har velat läsa mina noveller känner mig och kan hur lätt som helst besöka min personliga hemsida för att läsa dem. Och det får mig att undra vad poängen egentligen är. Kanske har Wattpad förändrats – eller så har det blivit tvärt emot vad jag väntade mig – att folk faktiskt tycker illa om mina nya noveller och att de faktiskt tyckte om de gamla lite grand. Hur som helst känns det inte som Wattpad fungerar för mig längre.
Om jag vill att mina närmaste vänner och familjen ska läsa mina noveller behöver jag ju inte Wattpad. De kan läsa dem på vilket sätt som helst (t ex på min hemsida eller i ett mejl osv).
Så många fandom…
Ibland funderar jag på hur många olika fandom det måste finnas. Jag stöter ibland på andra fanfictionförfattare ute på nätet och många gånger har de också riktigt många fandom, men vi har inte ett enda gemensamt, eller så kanske bara ett eller två. Jag skriver om eller har skrivit om omkring 100 olika fandom, om man räknar de enbart nordiska, men jag har naturligtvis också läst eller på annat sätt varit inblandad i många andra fandom, som jag inte har skrivit om. Minst flera hundra. Särskilt om jag inte bara räknar tv-serier och filmer utan också böcker, och jag vet ju också att det finns flera andra ”medier”. Kan det vara så att det finns flera miljoner fandom? Jag antar att det är möjligt. Ibland önskar jag att det var lättare att hitta de fandom jag kommer att tycka om och slippa alla andra. Det skulle ju göra allt mycket lättare. Nu menar jag inte bara de fandom som jag kanske kommer att skriva om utan alla möjliga som jag skulle vilja läsa och/eller se på.
Hur många fandom är du inblandad i? Vet du antalet?
