Det bästa med min pappa
Det är tydligen fars dag nu på söndag. Jag har inte hängt med för tyvärr förlorade jag min pappa för flera år sen. I en av lokaltidningarna frågade en rubrik Vad är/var det bästa med din pappa? Så jag tänkte fundera lite på det en stund.
Mitt första svar är antagligen att han var ganska trevlig och snäll. Många människor man träffar är både sarkastiska och oförskämda, men pappa var vanligtvis väldigt trevlig. Han kanske retades lite ibland lite som en bror, men annars tycker jag han var jättebra.
Från min synvinkel sett är det ju ganska viktigt att vi hade mycket gemensamt och var ganska lika varandra. Han älskade till exempel böcker och att läsa. Som jag var han inte särskilt social, men jag visste att när jag behövde hjälp kunde jag räkna med pappa.
Han hjälpte mig med mina matteläxor och var den enda anledningen till att jag fick det betyg jag fick. Utan hans hjälp hade det gått mycket sämre för mig. Han körde mig nästan vart som helst dit jag behövde åka förutom de allra sista åren (eller när det inte var en utflykt som han tyckte var så viktig). Om jag var deprimerad eller orolig för något förstod pappa alltid, för han hade redan varit med om samma (eller nästan samma) sak tidigare och visste vad han skulle säga för att jag skulle känna mig bättre.
Jag har redan berättat om den gången jag skolkade från en friluftsdag på gymnasiet för jag kände verkligen inte för att spela något bollspel med mina klasskamrater (som inte tycket särskilt mycket om och det var helt ömsesidigt). Min klassföreståndare som hade hand om just den här dagen ringde för att kolla varför jag var borta (jag var minst sjutton då, så det förvånade mig faktiskt). Min pappa hade just kommit hem från jobbet och visste inte var jag hade varit under dagen, men jag kom ner för trapporna och hörde honom berätta för klassföreståndaren om min ”förkylning” eller om det nu var ”huvudvärk” eller vad det nu var, så uppenbarligen fann han sig alldeles av sig själv.
Tack så jättemycket, pappa! Det går inte en dag då jag inte saknar dig jättemycket.
När något nytt händer, som när Apple släppte iPad eller när vi fick veta att vi kunde ”köpa” mark på månen eller när Google började utveckla de förarlösa bilarna osv, tänker jag alltid att det skulle pappa ha älskat. Samma sak gäller alla de fascinerande upptäckterna i rymden angående Mars Pluto osv. Han skulle verkligen ha älskat allt det där.
På ett sätt känns det som om pappa aldrig har försvunnit alls. Vissa dagar känns det som han fortfarande är i närheten och jag hoppas han kan hålla sig ajour med alla de här nya intressanta upptäckterna. Om det är så, ha det så kul och njut av alltsammans, pappa! 
Historiska personer
Serenissima fick mig att fundera lite på om det finns någon historisk person som jag (kanske) skulle vilja vara ihop med. Det slog mig att det är jättesvårt att avgöra, även om man naturligtvis inte skulle kunna komma och kräva av mig att verkligen bli ihop med killen ifråga. Haha.
Det är nog faktiskt ungefär samma sak som att träffa någon nutida verklig person/kändis. Hur kan jag veta att han faktiskt är så underbar i verkligheten som han verkar i medierna?
Jag kom i alla fall fram till slutsatsen att jag antagligen inte skulle vilja bli ihop med Shakespeare, i alla fall inte om man ska gå efter hans mest berömda porträtt. Inte riktigt min typ.
Det vore nog lättare att fundera på om jag skulle vilja träffa de här personerna på riktigt. Bara för att prata med dem eller till och med bara se dem på ganska nära håll. Det vore nog lite enklare. I så fall skulle nog Shakespeare vara med på min lista. Jag lägger nog till den romerske kejsaren Trajanus också. (Fast kulturchocken blir nog enormt stor). Dessutom Raoul Wallenberg, för att jag råkade komma på att tänka på honom.Fast bara så här är det ganska svårt att veta. Vem skulle vara intressant att träffa?
Eftersom det nu bara gäller att träffas och prata, eller till och med bara att se någon på håll måste jag väl lägga till kvinnor också. Varför inte?
Så kanske Anne Frank. Fast jag har läst att hon nog inte var den typen av tjej jag skulle vilja träffa. För tuff och utåtriktad.
Kanske Corinna, Christine de Pizan, Jane Austen. George Bernard Shaw. Kanske Joe Hill. Jag har hört att han var ganska snygg. Men han kanske var en skitstövel mot kvinnor? Och även om vi på något magiskt, mystiskt sätt kom att hamna i samma tid, skulle han säkert inte lägga märke till mig.
Serenissima av Erica Jong
Hur kunde jag ha glömt bort den här boken? Det är förstås ganska många år sen jag läste den, men idag kom jag plötsligt ihåg den och slog upp den på Goodreads. Som det så ofta är var omdömena blandade. Vad jag kommer ihåg av boken är att den var jättebra. Jag älskade den. Men de flesta recensenterna på Goodreads tyckte den var förfärligt dålig.
Jag gillade tidsresan. Det erotiska innehållet var okej, men sen dess har jag läst en massa fan fiction/slash och så jag tror att om jag läste om boken skulle jag nog tycka det var rätt tamt. Eller också inte. Jag måste verkligen försöka hitta boken och försöka igen.
Det här är egentligen ingen recension, bara en sorts kort anteckning till mig själv. Om jag hittar boken ska jag definitivt läsa den igen och då skriver jag nog en riktig recension..
För övrigt så är det inte ”min” upplaga jag blev tvungen att lägga ut på Booklikes and Leafmarks. Min var översatt till svenska och jag tror jag fick den gratis på bokmässan. På den tiden fick man ibland gratis tryckta böcker.
Maria Lang-deckare och språkgnäll
Jag kommer snart att lägga ut en recension av den sista av Maria Langs nyutgivna deckare här. Dessutom vet jag att min mamma har/har haft några stycken böcker av Maria Lang, bland dem den bok som min mamma faktiskt ”finns med i”, så det kan bli några till så småningom, när jag har hittat dem. Nu önskar jag att mamma hade köpt fler men hon slutade visst helt att läsa skönlitteratur när hon gifte sig och fick barn. Numera föraktar hon den typen av böcker och vill bara läsa facklitteratur. Själv läser jag ju båda sorterna så jag kan inte alls förstå hennes inställning. Det finns väl inget som är lägre, eller sämre med skönlitteratur i sig. Som jag ser det hänger det mest på vad man själv tycker om, men naturligtvis också en del på den enskilda bokens kvalitet. Fast det är ju också beroende lite på den enskilda läsarens smak. Jag vet massor av bästsäljande böcker som jag själv tycker är jättedåliga (ur kvalitetssynpunkt) men som flera andra älskar. Smaken är ju helt enkelt olika. Men ändå. Undrar om det är många som hatar t ex skönlitteratur men älskar facklitteratur? Jag trodde nog att det mer handlar om folk som hatar att läsa respektive folk som älskar det. Oavsett typ av bok. Fast jag kan självklart ha fel.
En annan sak – jag märker att jag mer eller mindre skriver de här inläggen på svenska för mig själv. I bästa fall, om hon har tid, läser min syster dem också, men jag kan ju lika gärna berätta vad jag skrivit om som be henne ta tid att läsa min blogg.
Hur som helst, oavsett om jag personligen har läsare på bloggen eller inte, är jag väldigt ledsen, arg och besviken för att de flesta svenskar inte värderar sitt eget språk alls. Utom möjligen rasister och högerextremister och det är inte dem jag tänker på i det här fallet.
Jag har fått ett intryck av att de flesta bloggläsare i Sverige struntar i att läsa inlägg på svenska och föredrar att gå direkt på engelskspråkiga bloggar (vilket jag också gör, men för den skull slutar jag inte läsa svenska sidor heller). Dessutom vet jag att de glatt blandar engelska och svenska på sin egen blogg hej vilt, och då menar jag inte i olika inlägg, vilket jag mycket väl kan förstå, fast jag vet att många icke-svensktalande inte tycker om det, utan i samma inlägg. Dessutom märker jag att yngre bloggare, inte tonåringar nödvändigtvis men kanske folk under ca 30 inte vet vad saker heter på svenska och gissar och tar till något som betyder något närliggande eller rentav helt fel. (Nyligen såg jag ett blogginlägg som nämnde en ensamstående bok – en ogift bok alltså?). Nu är jag kanske något av en puritan, men jag hatar det, lika mycket som jag hatar när folk lägger in engelska ord och satser i sina muntliga meningar och firande av Halloween och – okej, ursäkta, det kanske räcker nu.
Men egentligen borde jag inte behöva be om ursäkt, här på min egen blogg. Här borde jag få göra precis vad jag vill bara det inte bryter mot lagen.
Lägga ut på Wattpad?
Jag överväger fortfarande att lägga ut mer av mina originalnoveller på Wattpad. De två största nackdelarna är ju att få tag i omslagsbilder och dessutom att jag fortfarande har problem med att få mitt nya konto att fungera. Jag kan fortfarande inte lista ut hur en novell kan gå från att ha varit läst av sex personer till bara en utan att jag ”avpubliserade” emellan. Ja, ja. Internets mysterier. Det finns säkert ett ”trick” för att få folk att läsa ens noveller på Wattpad (bortsett från tipsen man får på supportsidan). Det kan väl ändå inte bara bero på hur många kompisar författaren har?
Min syster har berättat att hon har lagt ut sina noveller på G+ flera gånger men ingen läser dem. När någon annan i hennes cirklar (?) säger att han kanske ska skriva något någon gång börjar alla kommentera att de jättegärna vill läsa det han skrivit och köpa det också när det blir tillgängligt (eller snarare om det blir det). Jag fattar inte det där. När jag bestämmer mig för att läsa något är det för jag tror jag kommer att tycka om det, inte för att hålla mig väl med någon jag känner. Eller är det jag som är konstig här? Jag menar, visst, om en nära vän bad mig betaläsa något som hon/han har skrivit skulle jag gärna hjälpa till, men jag tycker det är lite annorlunda.
Jag undrar faktiskt också om jag kommer att få fler läsare av mina noveller bara för att jag lägger ut dem på Wattpad, förutom på min egen hemsida. De flesta som kommer till min fanfiction- (och också min mera ”vuxna”=) sida. De ger dock aldrig någon feedback där. Den enda feedback jag någonsin fått under åren har varit på offentliga fanfictionarkiv som AO3. Det är faktiskt möjligt att ge kommentarer på min wordpresshemsida, så jag förstår inte varför folk inte gör det. Jag har haft sidan i många fler år än jag haft kontot på AO3. Nuförtiden kan folk också ”gilla” mina inlägg och sidor på hemsidan. Det är bara det att folk inte verkar överväga det alls. Inte för att de måste. Jag bara undrar.
Nasabilder visar fornlämningar i Kazakstan
Nasa släpper nya bilder på stäppen i Kazakstan tagna från rymden. Detta för att de fornlämningar som upptäckts där 2007 för första gången ska kunna studeras. De enorma formationerna får forskare att ifrågasätta när organiserade samhällen först uppkom.
Läs mer här.
Science fiction som förutspår framtida teknologi…
Nästan ingen kan väl ha missat alla artiklar som listar alla lyckade och mindre lyckade förutsägelser om teknologin i ”framtiden” i Back to the Future.
Det fick mig att tänka på böcker som jag läst och hur många av dem som har lyckats relativt bra med att förutspå den tid som vi lever i idag.
Eftersom jag växte upp med en sf-fan har jag ärvt så många av pappas gamla sciencefictionböcker som jag ville ha. Flera av dem är från 1950-talet och framåt.
Förvånansvärt många av dem har missat totalt när det gäller dagens teknologi.
Ett stort undantag är Arthur C Clarke som tydligen har förutspått en massa saker – kanske inte just det vi använder dagligen, men i alla fall, ganska mycket.
Jag kan bara inte säga hur många böcker som ska utspela sig i ”framtiden”, dvs det 21:a århundradet som helt har missat utvecklingen av persondatorn, mobiltelefonerna och internet, flera av dem också tv. Dessutom är familjestrukturen fast i 1950-talet. Jag tyckte det var riktigt roligt att se att rymdskeppen styrs av en stor skeppsdator, men inget annat var över huvudtaget ”datoriserat”. Det fanns bara en expert ombord som kunde handha den datorn, astrogatorn, tror jag att han kallades.
Och det var självklart en han.
Man tycker ju att de skulle ha kunnat komma på något som har med datorer att göra, men tydligen inte. Det finns ”den kalla sömnen” eller ”den långa sömnen” (alltså någon form av stasis eller nedfrysning för senare uppväckning), rymdskepp som färdas snabbare än ljuset, alla sorters robotar, kloner, tidsresor och så vidare, men inte datorer, internet eller mobiler.
Det finns i alla fall ett stort undantag som jag tycker är väldigt intressant. Min pappa hade två böcker, 43000000 mil genom världsrymden och Mot slocknande solar, av en rysk-svensk författare som hette Vladimir Semitjov. Han kom till Sverige 1923 så antingen var hans böcker ganska gamla när pappa fick tag i dem eller så skrev han dem väldigt sent i livet eller kanske både och. Hur som helst nämns ”videotelefoner” som folk bär omkring i fickorna, och det är i stort sett det enda jag har läst om något i den stilen i sf-klassikerna.
Jag vet inte säkert om någon har klarat av att förutspå persondatorn och internet – inte i de där riktigt gamla böckerna, tror jag. Böcker som skrevs från 1980-talet och framåt klarar sig bättre, men det är förstås inte så förvånande.
Mer om Ängelby
Nu har jag sett fem avsnitt av Ängelby och jag måste säga att fast det finns några få saker som är mindre bra, tycker jag fortfarande att det är en ganska bra serie. Särskilt med tanke på att så många har klagat över att den är dålig. Jag undrar vad de menar.
Vad jag inte tycker så bra om är speakerrösten i början. Den känns väldigt onödig och drar ner intrycket av serien.
En annan sak är så löjlig. Uppenbarligen har storstadsbor lätt för att tro att folk på mindre orter klär sig som på sjuttiotalet, har på sig glasögon som för trettio år sen eller mer och som vanligt har telefoner som är minst tio år gamla. Visst, jag förstår att telefonförsäljarna gärna gör sig av med urgamla telefoner som ligger osålda, men när man gör en tv-serie får man väl tänka lite på trovärdigheten.
En del av personerna är väl konstiga. Man undrar t ex hur någon som är så dum och udda kan bli polis (tjejen, alltså, inte Amos). Ibland är det snudd på parodi. Jespers f d flickvän har också en väldigt slemmig pappa. Han stämmer inte alls in på min bild av en s k överklassman. Mer en nyrik typ från väldigt låg bakgrund. Han är riktigt äcklig.
Jag tycker i alla fall att serien faktiskt är riktigt spännande och jag ser fram emot att se mer.
Tankar kring mitt skrivande
Jag har funderat på mitt skrivande, alla sorters skrivande. Det är så att det här med att skriva håller mig igång och det som fungerar bäst för mig (min bästa kick) är en roman eller åtminstone en barnbok. Om jag skriver ett blogginlägg försvinner effekten väldigt snart, särskilt om ingen läser det och det händer väldig ofta. För det andra, om jag skriver ett kort fanfic eller en kort originalnovell varar kicken lite längre. Om jag skriver ett långt fanfic eller en originalnovell (helst en kortroman) som jag är nöjd med varar det ännu längre, och som jag nämde ovan, stannar effekten kvar ännu längre när jag skrivit en roman eller i alla fall en hel bok. Det är klart att om ingen köper boken eller läser min längre berättelse avtar effekten men även om jag är den enda som läser något jag har skrivit (inte ett blogginlägg) så brukar det kännas bra för mig ändå. Att läsa en bra bok fungerar på ungefär samma sätt.
En fantasivärld att fly in i
På sista tiden har jag funderat mycket på att kunna (bokstavligt talat) försvinna in i en fantasivärld – alltså en bok eller annat fandomuniversum – och det slog mig att de böcker (eller andra fandom) som jag älskar är inte nödvändigtvis bra och säkra världar att leva i.
Till exempel, hur mycket jag än älskar Tolkiens värld i Sagan om ringen eller till och med Bilbo, tvivlar jag på att jag skulle vilja bo där. Om det nu inte var i en tidsepok som var väldigt fredlig och lycklig (och alltså inte utgjorde något bra material för en väldigt spännande berättelse, men en bättre livsmiljö).
Samma sak gäller många av mina andra favoritvärldar.
Ta till exempel Gregory Frosts Shadowbridge – ett otroligt fascinerande ”universum” men inte ett där jag skulle känna mig trygg, tyvärr.
Samma gäller Tad Williams The War of the Flowers. Det är en så fascinerande värld, men inte särskilt trevlig för människor. (Om du inte har läst den, så handlar det om en sorts alver – de som kallas Faerie.)
Det här gäller också Sabriel/Abhorsen-serien av Garth Nix om det gamla kungadömet. På den civiliserade sidan av muren skulle jag antagligen kunna bo rätt så bra, men den verkar utspela sig i en värld lik början på nittonhundratalet så det är nog inte så jämställt tyvärr.
Jag tänker i alla fall att Dinotopia skulle vara perfekt att fly till. Det är en riktigt intressant och vacker värld, fast den är ändå mer eller mindre säker och trevlig att bo i. Jag skulle gärna ta med mig allt och bara åka dit och aldrig komma tillbaka.
Ursula K LeGuins Övärlden skulle antagligen fungera också, men jag är inte helt nöjd med kvinnornas ställning på de flesta av öarna.
Jag inser att jag bara har nämnt böcker så här långt, så jag får väl komma med Star Trek nu (TNG och Voyager). Den världen skulle antagligen vara fantastisk att bo i, om jag nu inte hamnade i en krigszon. De har ju replikatorer, medicinska tricorders och ett samhälle som är mer eller mindre helt jämlikt, inte bara mellan könen utan också på andra sätt. Det finns ingen fattigdom, ingen valuta ens (i Federationen alltså).
En del av Diana Wynne Jones böcker kan nog gå bra också, till exempel Chrestomanci-serien. Om jag nu inte hamnade mitt i en magisk kris. Tyvärr har jag nog ingen som helst talang för magi och om jag gjorde det, skulle min kraft nog vara svag och/eller lite bakvänd.
Jag kan inte påstå att jag känner lika starkt för Maria Langs deckarklassiker, men nästan. För mig känns den världen väldigt harmlös, trygg och ändå kul. Den ser ”färgstark” ut i min fantasi. Enda nackdelen skulle vara bristen på jämställdhet mellan könen. Fast det behöver förstås inte Puck bry sig om. Hennes killar behandlar henne väldigt väl så hon vet antagligen inte ens att andra kvinnor blir diskriminerade.
För att sammanfatta: det blir nog oavgjort mellan Dinotopia och Star Trek. Vilken av dem som helst skulle fungera jättebra om jag bara kunde hitta ett sätt att ta mig dit och aldrig åka därifrån.
