Jakthundarna av Jørn Lier Horst
När jag började läsa den här boken trodde jag först att det var en dansk deckare, men till min glädje insåg jag snart att den var norsk. Jag har inte läst så särskilt många norska deckare, och det här är den jag tyckt bäst om hittills. Författaren jämförs med Jo Nesbø men det håller jag inte alls med om. Jørn Lier Horst är mycket bättre. Jag tycker inte alls om Nesbøs hårdkokta otrevliga stil. Här får själva handlingen komma fram och man störs inte av huvudpersonens/författarens machostil.
Den erfarne polisen William Wisting blir helt utan förvarning avstängd från sin tjänst, anklagad för att ha fabricerat bevis i en gammal utredning. Fallet som är 17 år gammalt, ansågs löst, men nu börjar Wisting undra. Gärningsmannen är redan frigiven och anser sig felaktigt behandlad.
Wisting tar med sig pärmar med dokument rörande det gamla fallet, som också verkar ha en koppling till ett ännu äldre fall och börjar gräva i det, eftersom han nu har tid. Sambon distanserar sig från honom och han orkar inte göra något åt det, utan utreder de gamla fallen, med hjälp av sin dotter som är kriminalreporter. Han har dessutom en och annan gammal vän som rycker in när det behövs. Dottern blir för övrigt, genom sitt jobb, inblandad i ett mord på en man och en stund senare blir hon också överfallen av en maskerad man som gjort inbrott i mordoffrets hus. Det fallet visar sig också ha kopplingar till de tidigare fallen. Hon har för övrigt också vänner och kollegor som rycker in när hon behöver hjälp.
Wisting inser att någon vill sätta dit honom och att tiden är knapp, särskilt när en tonårsflicka försvinner och man börjar undra om den frigivne gärningsmannen har begått ett nytt brott. Naturligtvis under förutsättning att han verkligen var skyldig.
Jag tyckte riktigt bra om Wisting. Han är seriös och hängiven sitt jobb utan att för den skull försumma sin familj (den vuxna dottern och sin gamla pappa). Dottern är också trevlig och jag uppskattar verkligen hennes del av utredningen, eftersom hon är reporter. Det blir en annan typ av forskning än polisarbetet och det kompletterar handlingen väldigt bra.
Det var roligt att läsa en norsk deckare för omväxlings skull. I alla fall den här var mycket mer ”äkta deckare” än de danska jag tidigare läst. Jag föredrar alltid mysterium framför spänning och framför allt vill jag inte läsa något som är riktigt obehagligt. Jag upplever att Norge och Sverige är mycket lika varandra som länder och det bekräftar min tidigare uppfattning. Samma gäller för övrigt Finland och Estland. Tyvärr har jag inte läst någon estnisk deckare än, men jag hoppas jag hittar någon. Island är väl inte så likt Sverige, men jag tycker ändå att isländska deckare är väldigt bra.
Storsjöodjuret av Jonas Moström
Hittills har jag läst nästan alla av Jonas Moströms deckare. En anledning är att författaren är född i Bräcke och att fast huvudpersonerna bor och verkar i Sundsvall, så utspelar sig en del av handlingen, i alla fall i några av böckerna, i Östersund. Att det är så roligt för mig beror på att jag själv har bott några år i både Bräcke och Östersund. Jag trivdes jättebra, särskilt i Östersund, som är en otroligt vacker stad. Dessutom är förstås böckerna riktigt bra. Fast det är deckarfallen som intresserar mig mest, inte huvudpersonernas såpaliknande privatliv, trots att båda huvudpersonerna är tillräckligt sympatiska för att jag ska kunna läsa böckerna med behållning.
Just Storsjöodjuret är en titel som jag uppskattar extra mycket, för som väl alla vet, lär det finnas ett sjöodjur i Storsjön, vid vars strand Östersund alltså ligger. (För övrigt spelar Fröson som ligger i Storsjön och den gamla runsten som står där, en viktig roll i boken, och än en gång, det är roligt för mig att minnas barndomen när jag läser om den stenen som jag varit och tittat på många gånger.)
Handlingen är på ett sätt otäckt aktuell. En högerextrem, invandrarfientlig och ultrapatriotisk politisk/terrorgrupp dyker upp i Jämtland och protesterar mot det turistiska samarbetet med tyskar och norrmän. Man skulle ju trott att de skulle vara än mer fientliga mot thailändare och östeuropéer (fast det är de i och för sig), men grannarna i Norge? Känns lite långsökt. Jämtarna är ju åtminstone ursprungligen trönder, precis som grannarna i Tröndelag och Trondheim på andra sidan gränsen. Dessutom dyker det upp andra potentiella motiv för morden som har rötter långt tillbaka i tiden. Även där spelar en motsättning mellan olika ”etniska” grupper en roll – den mellan ”klyktattarna” och ”surjämtarna”. Själv träffade jag nog inte så många surjämtar när jag var liten. De flesta Östersundsborna är visst vanliga ”svear”.
Egentligen skullle det vara roligare för mig om alla böckerna utspelade sig i Östersund, men det lär finnas en annan serie som gör det, så den ska jag försöka få tag i i stället.
Jazzgossen
Eftersom jag är väldigt intresserad av historia, tycker jag mycket om att se på gamla svartvita filmer, som till exempel Jazzgossen som jag såg häromkvällen. Själva handlingen är ganska tunn och jag tycker inte att jag blir riktigt övertygad, men den är säkert bara en ursäkt för att få visa en massa kända sånger och dansuppträdanden. Behållningen är egentligen, i alla fall för mig, det historiska. En bit in i filmen visas en lång ’journalfilm’ som sammanfattar Sveriges historia från 1920-talet och fram till 1940-tal (tror jag). För mig var det verkligen intressant, men min syster som såg filmen tillsammans med mig, tyckte det bröt flytet i filmen och det kan jag i och för sig hålla med om. Vad som var väldigt roligt var att äntligen få höra alla de där kända sångerna (kupletter?) av Karl Gerhard m fl. Exempelvis Den ökända hästen från Troja (som censurerades) och Jazzgossen. Det är faktiskt lustigt, men jazzgossen som sången handlar om låter ganska metrosexuell, för att inte säga homosexuell (”han har tusch på sina ögonlock” och ”vippar hans lilla stjärt”). Dansnumren är inte riktigt min grej, och som sagt, handlingen är egentligen en bagatell, men jag tycker ändå att filmen är väl värd att se. Och Hasse Ekman är alltid sevärd.
Den gröna cykeln/Wadjda
Nyligen såg jag den arabiska filmen Den gröna cykeln. Ända sen jag läste om filmen första gången ville jag se den och nu häromkvällen fick jag min chans (fast den åt upp en hel del bandbredd). Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag får se en så ”exotisk” dvs ovanlig film (eller snarare från ett ovanligt land och på ett ovanligt språk). Jag måste erkänna att jag visste väldigt lite om Saudiarabien förutom det här med oljan och hur kvinnorna behandlas. Det där senare bekräftades under hela filmens gång. Man kan säga att det är ett återkommande tema – förtrycket av kvinnor.
Wadjda som är tio år önskar sig en cykel, för hennes bästa vän Abdullah som är en jämnårig pojke har en och hennes högsta önskan är att cykla ikapp med honom och vinna. Hon är egentligen inte särskilt snäll mot Abdullah, utan svarar ganska ovänligt. Han däremot är beredd att göra vad som helst för henne. En väldigt gullig liten kille.
Wadjdas pappa bor inte längre hos henne och mamman och efter hand börjar man förstå varför. Mamman gör allt hon kan för att hålla honom på gott humör och följer benhårt alla regler som kvinnor måste följa. Hon slits mellan mannen och möjligheten att leva ett mera modernt liv, med hjälp av sin väninna som arbetar på ett modernt, nästan västerländskt sjukhus. Väninnan är beredd att ordna ett jobb åt henne där, men i sista stund backar mamman ur. Tyvärr hjälper det henne inte.
Wadjda är lite av en rebell, bortsett från det här med cykeln, som visserligen passar bra in i hennes personlighet i övrigt. Hon lyssnar på västerländsk musik, hon har ett par träningsskor på sig under sin långa svarta klänning. När andra flickor springer när män är i närheten, bryr sig inte Wadjda ens om att rätta till slöjan. En dag kommer hon rentav till skolan utan att ha den på sig och får order om att klä sig mer heltäckande. Hon saknar egentligen intresse för studier och läser inte särskilt bra, till den dagen hon inser att hon kan vinna en massa pengar i Korantävlingen som Religionsklubben ordnar varje år. Koranen är visst oerhört mycket mer komplicerad än jag visste tidigare. Tävlingen är för övrigt bara ett sätt av många, som Wadjda tar till för att tjäna ihop pengar till den efterlängtade cykeln. Den allmänna åsikten i Saudiarabien (och kanske i andra muslimska länder) är att flickor inte ska cykla av flera skäl. Man tror rentav att det kan förstöra deras förmåga att i framtiden föda barn.
Filmen är full av scener som verkligen känns, som när man får veta varför pappan inte längre bor hos Wadjda och mamman, eller när Wadjda med stort intresse studerar pappans släktträd, som saknar kvinnliga namn. Hon rättar till det, men upptäcker att pappan knycklat ihop och slängt hennes handskrivna papper. Man får ett intryck av att det är då hon verkligen inser vilken situation hon och de andra flickorna lever i. Egentligen borde hon ha förstått tidigare, men Wadjda är en ganska självupptagen flicka. Hennes mycket Korankunniga klasskamrat Salma blir bortgift redan vid 10 års ålder, men får tydligen fortfarande gå i skolan. En äldre flicka, som Wadjda hjälpt förmedla en kontakt med den äldre flickans bror (för att få ett tillstånd att träffa en pojke), blir tagen av sedlighetspolisen, relegerad och bortgift. Inget av detta berör Wadjda särskilt mycket. Två andra äldre flickor blir uthängda för att de är ”syndiga”. Jag förstod inte exakt vad de gjort sig skyldiga till, förutom att läsa veckotidningar, men det antyddes att de hade en kärleksrelation.
Gammal ost av Ulf Durling
Den här boken visade sig vara utgiven 1971 och antagligen skriven 1969. Det var lite av en överraskning, men det visade sig vara riktigt roligt att läsa en så pass gammal bok. Jag är ju för övrigt väldigt förtjust i historiska böcker och för mig får man väl säga att 1969 är historiskt. Själva deckaren var rolig och tillräckligt intressant för att fånga mitt intresse, vilket inte alltid går.
Handlingen kretsar kring tre gamla män som är galna i att läsa deckare och brukar träffas regelbundet för att diskutera sina favorittitlar. När ett mystiskt dödsfall inträffar på ett lokalt pensionat bestämmer sig herrarna för att försöka lösa fallet.
Boken berättas ur (huvudsakligen) tre perspektiv – en av de deckargalna männens (en lustig egenkär man), en polis (son till en av de andra männen) och så ytterligare en av männen (som i sanningens namn inte helt har pensionerat sig, utan fortfarande arbetar som läkare). Fast den tredje mannen visserligen inte får komma till tals, citeras han flitigt framför allt av sina två vänner.
Man får fallet framlagt så som de tre pensionärerna lyckas få reda på alla detaljer, genom lite list och lite personligt detektivarbete. I del två, får man dock veta mera, eftersom det berättas av polisen som är ansvarig för fallet. Flera andra lustiga och intressanta personer dyker också upp under handlingens gång. Språket är lite skruvat och roligt och jag gillar den typen av drastiska formuleringar.
Det finns i och för sig några få småsaker som jag inte är så förtjust i. Till att börja med en del något mansgrisiga eller i alla fall gammaldags kommentarer om kvinnor. Personligen tyckte jag om de flesta kvinnliga huvudpersonerna, så det var verkligen inte nödvändigt att tala illa om dem. Slutligen lite personligt gnäll. Flera av huvudpersonerna blandar in engelska uttryck i sina vanliga svenska meningar. Det är en sak jag verkligen ogillar. Jag är medveten om att det av språkvetare kallas kodväxling och att dessa experter nonchalant brukar hävda att kodväxling är så bra. Själv håller jag inte alls med om detta. Tydligen är det inte ett fullt så nytt fenomen som jag trodde.
Bara ett par ord om själva upplagan. Den är uppenbarligen skannad från den tryckta utgåvan från 1971. Inget ont om det. Trots att det här är en rätt klumpig metod så har skanningen lyckats bättre än formateringen av många av de nya digitala upplagorna, som oftast behöver mycket mer korrekturläsning, till och med i böcker från de stora förlagen.
En tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Äntligen har jag läst färdigt nästa bok av Maria Lang. Den handlar om delvis samma persongalleri som i de övriga böckerna – Puck, Einar, Christer Wijk och den här gången också Pucks pappa. Dessutom får man nu träffa Pucks farbror och elvaåriga dotter och en av Thotmes kattungar, Nefertiti. Allesammans (förutom Christer Wijk) ska fira jul i farbroderns prästgård. Det är lugnt, vackert och idylliskt som det brukar vara där uppe i Bergslagen i Maria Langs böcker. Men så kommer en vacker kvinna springande och berättar att hennes man, specerihandlaren är försvunnen. Snart hittar Puck honom död, bakom sin egen disk i butiken. Det är förstås bara början och det för åtminstone med sig att Christer Wijk anländer till den inte längre så fridfulla lilla byn.
Han och hans män börjar utreda fallet och man ställs inför alla de misstänkta.
Jag tyckte lika mycket om den här delen som alla de övriga hittills, men jag måste erkänna att jag relativt snart började misstänka vem som var mördaren på grund av Pucks funderingar. Hon verkade göra lite för stor affär av en viss person, så det var väl oundvikligt att det var den som var skyldig. Här varierade sig motivet lite, jämfört med andra Lang-deckare, för det låg mer bakom än man kunde trott.
Tyvärr måste jag säga att jag var lite besviken på Einar som bar sig rätt löjligt åt i närheten av en ung kvinna som Puck själv ansåg vara ”billig” och ”vulgär” med ganska gräll smak, när det gäller kläder. Det tycker nog inte Puck att hon själv har, med sina svarta och gula klänningar. Själv ägnade hon sig mest åt sin lilla kusin. Dessutom mådde hon illa. Men jag minns inte några barn i familjen Bure så det där var nog bara en tillfällighet.
Christer Wijk får verkligen en chans att visa sig från sin hjältemodiga sida innan boken är slut. Och som vanligt slutar det mesta ganska bra. Det är en av de saker som gillar så mycket med Maria Langs deckare. Man vet vad man får och det är (i alla fall för det mesta) något som gör en glad och förhoppningsvis distraherar en lite från ”verklighetens värld där man har tråkigt”.
Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist
”Vill du veta vem som får årets Nobelpris i litteratur? Helena Wallner tror inte sina öron när stiftelsens ordförande avslöjar hemligheten.
På vackra Bjertorps slott möts ett sällskap för att utse den författare som ska tilldelas ett prestigefullt pris. Men inget blir som de tänkt sig. Morgonen därpå hittas en av medlemmarna död under märkliga omständigheter. Plötsligt förbyts den trevliga samvaron i en mardrömslik jakt på en oberäknelig mördare som tycks vara ute efter fler offer.
Litteraturforskaren Helena Waller dras allt längre in i ett kusligt morddrama som tycks ha egendomliga beröringspunkter med Svenska Akademien, en gammal kärlekshistoria, en okänd opera och den danska författarinnan Karen Blixen.”
Precis som i tidigare böcker av Kristina Appelqvist, njuter jag av skildringarna av det vackra Skaraborg. Jag tycker också om att de här böckerna är vad jag skulle kalla äkta pusseldeckare, med fokus på mysteriet och relationerna mellan de olika personerna i handlingen, inte våld och skräckeffekter. Vad jag däremot inte tycker så mycket om är huvudpersonerna. Jag uppfattar både högskolerektorn och litteraturforskaren som mjäkiga, tråkiga personer utan egentlig personlighet. Det där är en väldigt vanlig fälla som författare kan fastna i. Hennes eller hans alter ego får för lite personlighet. Men jag tycker om Helena Wallners äldre väninna och då är det ju inte så illa. Själva handlingen är väl ihopsatt och det finns inte så mycket mer att säga om den än att man naturligtvis vill läsa vidare så man får veta vad som egentligen hände.
Hon planerar nya mord
När alla andra är lediga går hon och funderar på nya mord. Kanske är det Romeo eller Julia som ligger illa till den här gången. Det handlar om Kristina Appelqvist, Skaraborgs egen deckardrottning.
Läs mer här.
Dålig tv-tablå och en stulen låda – lite mer gnäll
Ifall någon har saknat mitt gnäll, kommer det lite till här. 
Mindre problem, men ett som irriterar mig:
Ikväll hade jag räknat med att få se Morden i Midsomer. Istället visar SVT Kronprinsessans födelsedagsfirande hela kvällen.
Ett större problem, men kanske ett som har gett oss ett nytt, klarare perspektiv på ett annat problem.
Idag var min mamma och syster uppe i stugan. (Jag hoppas den senare lägger ut foton senare). Allt var bra där ute, utom en sak. När vi gav oss iväg ganska brådstörtat sist vi var där, råkade vi lämna en metallåda ute på gården, lyckligtvis inte en som rostar. Tyvärr är den inte kvar nu. Och eftersom vår stuga ligger mitt ute i skogen utan någon bilväg (bara en stig som man kan gå på och, nätt och jämt, köra traktorer på) kan ingen ”främmande” ha kommit dit. Det betyder att det måste ha varit någon av grannarna. Jag vägrar att tro att det är damen som brukar hjälpa oss när vi är där, men jag misstänker jägaren. Vet inte om jag nämnt det men det finns en typ som alltid skjuter på allting, till och med när det inte är jaktsäsong (antar att han övar sig). Å andra sidan träffade vi en gång en man med jakthund som verkade ganska trevlig. Det finns en bonde också, men honom vet jag absolut ingenting om (fast det kan ju förstås ha varit han med hunden). I rättvisans namn kan det förstås också vara en av skogshuggarna som landägarna anlitar för att avverka skog som tagit lådan.
Hur som helst, nu känns det inte så bra att vara där längre. Tidigare har vi alltid tvekat att göra oss av med stället, av sentimental skäl. Våra föräldrar köpte det för mer än trettio år sen. Det är fridfullt och ligger vackert och det är en väldigt fin liten stuga. Men nu har vi börjat fundera på att ändå ge oss iväg. Det är jättesvårt att ha två olika ”hem” som är svåra att bo i båda två. Allra först måste vi nog i alla fall skärpa till oss och flytta dit upp tillfälligt så vi kan fixa till huset i stan. Sen ska vi försöka flytta stugan och sälja marken. Jag tror damen vi köpte stället av (eller snarare hennes numera döde man) kan vilja ha tillbaka den för att låta det växa skog där. Hon är faktiskt fortfarande ”skogsbonde” på deltid, fast hon använder ju säsongsanställda för avverkningen. Vi kommer inte att få mycket för marken men det kanske blir lättare att inte ha två ställen att oroa sig för, när man nu har problem med båda.
Det kommer att ta lång tid att ordna upp det här, men kanske har den här obehagliga incidenten fört det goda med sig att vi kan komma fram till ett beslut och bryta dödläget vi befunnit oss i ganska länge.
Vikingaspråket levde mycket längre än trott
Fram till nu har man trott att vikingarnas skriftspråk, runorna, dog ut någon gång under medeltiden, när vi blev kristna. Men de mytomspunna tecknen levde kvar till för bara 100 år sedan – i en liten isolerad del av Sverige.
Läs mer här.
